Det brann i förorten igår, denna gången var det inte i Rosengård utan i Husby, men det skulle lika gärna kunna vara vilket segregerat område som helst i vårt land. Tyvärr är det inte första gången och det lär heller inte vara sista gången som frustration, ilska och sorg över en hopplös situation tar sig uttryck som detta.
Läsarbild Aftonbladet
För ett par år sedan var jag på Fröding Arena på Kronoparken, ett av de mer segregerade områden i Karlstad och hade förmånen att få se en av Fryshusets föreställningar, ”Förorten brinner”. Om Fryshuset fortfarande spelar den borde fler kommuner och givetvis även andra be dem komma och uppträda. För det finns givetvis en anledning till varför det brinner i förorten och fler borde få en insikt i varför och att svaren inte stavas hårdare straff!
Stefan Löfven (S) gick idag ut och kommenterade det inträffade och han har helt rätt! Han inleder med ”Jag vill börja med att poängtera att det naturligtvis är både oacceptabelt och meningslöst att bränna bilar och kasta sten på brandkåren”. Men sen kommer han till själva kärnan i varför det brinner. Bland annat säger han att ”Men i Husby bor fler än 12 000 människor och för deras skull måste diskussionen nu handla om hur vi får ner ungdomsarbetslösheten, hjälper alla att klara skolan och ser till att det finns tillräckligt med bostäder och en trygg miljö”.
Föreställningen ”Förorten brinner” skildrar hur det kan vara att växa upp i ett miljonprogramsområde i Sverige, där utanförskapet är stort av flera anledningar. Det kan handla om etnicitet, arbetslöshet, utbildningsbakgrund etc. Men det gemensamma var att oavsett skäl till varför man växt upp i utanförskapet så delar de det gemensamma i krossade drömmar. Det är fattiga barn som växer upp i fattiga familjer och där frustrationen över att se, att trots att deras föräldrar kämpar så räcker pengarna aldrig till. De kan inte ge till sina barn det de ser att andra kan. Detta smittar givetvis av sig på barn och till slut så är steget till ett liv i kriminalitet inte så svårt att ta för ungdomar som ändå inte upplever att samhället bryr sig, och som stegvis förs in i en tyngre kriminalitet med snabba cash.
Vi fick lyssna till skildringen av pojken som tillsammans med storasyster flydde upp på vinden i hyreshuset när pappa än en gång pucklade på mamma. Pappa hade inte alltid varit sådan, men frustrationen över sin egen otillräcklighet fick honom att ta till flaskan och då kom även aggressioner fram som inget barn ska behöva bevittna.
Hur kan en gnista få förorten att brinna, hur ser en sådan gnista ut? Ja det behövs inte mycket för ungdomar i deras situation. Ungdomar som känner sig svikna av samhället, ungdomar som utan anledning blir nekade att komma in på grund av hudfärg, ungdomar som ser att deras föräldrar trots hårt arbete inte får det bättre. Det är när hopp ersätts av hopplöshet och drömmar om en bättre framtid ersätts av förtvivlan och frustration som gnistan inte behöver vara så stor. Om ingen bryr sig varför ska man då själv bry sig. Om man inte ser eller tror att det någonsin kommer att bli bättre, ja vad spelar det då för roll. Varför då inte visa ut sin frustration över ett samhälle som vare sig lyssnar, bryr eller ens ser dem genom att skapa kaos. Se bildäcken brinna, krossa fönsterrutorna för då reagerar samhället, tyvärr oftast genom att ropa efter hårdare straff. Det som syns är symptom på något som är fel, det löses aldrig med hårdare straff, tvärtom fördjupar det problemen.
Vad som behövs är att mer resurser riktas till dessa områden. Skolor ska ges ökade resurser för att hjälpa elever i dessa områden till en bättre framtid. Samhället ska rikta mer resurser för att deras föräldrar kommer i arbete. Det kan handla om att ge dessa ungdomar feriearbeten under sommarlovet, se till att anställa ungdomar för trygghet som vi i Karlstad införde, ungdomar som rör sig bland ungdomar skapar förmodligen bättre situationer än poliser i kravallutrustning, därmed inte sagt att inte polisen också bör röra sig i områden.
Det var precis vad Stefan Löfven (S) sa idag, och det är det som också är enda framkomliga vägen om vi ska slippa se förorter brinna i framtiden. För att klyftor ökar, det skapar inte enbart en grogrund för misstro mot andra, det är också grogrunden för kriminalitet!
Christian
På UR´s hemsida kan du även se en inspelning av föreställningen här!
I media idag finns särskild fokus på en oroande utveckling i vårt land. Det handlar om hur självmorden bland de unga i samhället ökat mycket kraftigt. Att andelen unga som själv väljer att avsluta sina liv är en signal om att samhället misslyckats och att en förändring måste ske!
Jag tror säkert alla oroas över rapporten idag över antalet självmord, men är det lika enkelt att komma överens om orsakerna till varför så många fler unga väljer att avsluta sina liv? Kan man via politisk vilja skapa förutsättningarna för att fler unga ska kunna få en tro på framtiden som gör att det aldrig ska behöva gå så långt som att livet avslutas? Givetvis finns det möjligheten att satsa på psykiatrin, kuratorer och psykologer i skolan med mera. Men det måste också finnas möjligheten att få drömma om en bättre framtid, även efter att man lämnat skolan och på det området är jag rädd för att jag inte anser att regeringen levererat till den här gruppen av unga människor i vårt land.
För samtidigt som Sverige är det land där den psykiska ohälsan ökar mest bland de unga. Så är vi också det landet i EU med den högsta arbetslösheten bland unga (upp till 24 år). Att inte ges möjligheten till ett arbete påverkar givetvis. Att kanske vara en av de 12 000 som årligen lämnar skolan, utan att skolan klarat av sitt uppdrag, påverkar givetvis även det det psykiska välbefinnandet. Det finns unga som kanske på grund av detta, inte ser andra möjligheter till försörjning i framtiden än kommunens socialkontor. Det finns idag unga som växer upp i 3:e generationens bidragsfamiljer. Familjer där både föräldrar, och mor- och farföräldrar levt på försörjningsstöd, eller socialbidrag som det tidigare hette. SR rapporterar idag om att arbetslöshet och självmord kan ha ett samband.
Det finns idag i Sverige över 400 unga i Fas3, det i sig kanske inte är en summa som låter så mycket, men den växer snabbt. Den har växt med 68 fler unga på ett år (AF V.19). En arbetsmarknadsåtgärd som inte erbjuder mycket hopp om en bättre framtid för många av dem som befinner sig i den. Det är ett kapitalt misslyckande av samhället att unga överhuvudtaget befinner sig i denna aktivering.
Enligt en rapport som nationalekonomen Ingvar Nilsson publicerade i hösten 2012 så finns idag i Sverige 90 000 unga människor 20-25 år som under ett års tid inte vare sig arbetat eller varit i utbildning (Ungdomsstyrelsen). Det är 14 %, i vissa utanförskapsområden är det upp till 38 % av de unga som vare sig studerar eller arbetar. Det handlar om en hel generation unga människor som lämnas därhän. Orsakerna till varför vissa hamnar/befinner sig där är olika. Det kan handla om etnicitet, arbetslöshet, utbildningsbakgrund etc. Men det gemensamma var att oavsett skäl till varför man växt upp i utanförskapet så delar de det gemensamma i krossade drömmar. Jag tvivlar på om ett femte jobbskatteavdrag är vad dessa önskar. Låt mig även tvivla på om den sänkta restaurangmomsen gav dessa unga människor någon bild av en ljusare framtid. Och låt mig även tvivla på om sänkningen av arbetsgivaravgiften gav dem något arbete. Vad de däremot förmodligen haft större hjälp av, det är ökade resurser till skolan, det är ökade resurser till socialförvaltningen, som därmed kunnat stöttat dem i form av olika verksamheter som gör nytta, exempelvis Horisont i Karlstad.
Det finns resurser i vårt land, för vi är inget fattigt land, tvärtom. Det finns miljarder att använda, problemet är bara att regeringen använt dem till annat. Sådant som inte skapat vare sig värst många nya jobb och därmed ej heller möjligheten till drömmen om en bättre framtid. Men det är klart, när vi Socialdemokrater oroas över utvecklingen i vårt land och att allt fler lämnas efter. Ja då svarar statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”………
Vi Socialdemokrater beslutade under vår 37:e kongress om flera viktiga förändringar i vårt samhälle. Mer om detta kan du läsa här!
I Sverige är idag nära 400 000 människor arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under Moderaternas tid vid makten och Sverige har nu högre arbetslöshet än de flesta jämförbara länder.
Socialdemokraternas viktigaste prioritering är att skapa fler jobb. Det är avgörande för att vi ska ha råd med välfärden i framtiden och det leder till ekonomisk frihet och personlig utveckling för var och en av oss. Därför går skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.
Christian
Så uttrycker sig Ida Stistrup, som har fibromyalgi och asperger. Hon förlorade sin ersättning från Försäkringskassan hösten 2011. Ida är bara ett av alltför många som genom att de blivit utförsäkrade från Försäkringskassan tvingats till landets socialkontor för sin försörjning.
Ida fortsätter så här; – Min ekonomi har gått under och jag får socialbidrag. Hot om vräkning och avstängning av el har blivit orosmoment och det förvärrar i sin tur mina problem. Artikeln i DN kan du läsa här!
Det fanns en tid då trygghetssystem innebar att människor kunde känna just trygghet. Trygghet i visdomen om att om, man blev sjuk eller arbetslös, så skulle systemen, som vi alla är med och betalar inte behöva tvinga ut människor i fattigdom i avvaktan på att man blir frisk eller får ett nytt arbete. Idag finns det tyvärr alltför många beskrivningar från människor som faktiskt tingats ut i fattigdom, i en tid då omställningsförsäkringen inte fungerat. Eller om man drabbats av sjukdom.
ISF, Inspektionen för socialförsäkringar är det som har granskat konsekvenserna av utförsäkringarna. Enligt dem så är det idag 10 % av dem som utförsäkrades som idag tvingats till socialkontoren. Vet inte hur de fått tag på sin statistik, men däremot så vet jag att här i Karlstad så står de utförsäkrade för cirka 20 % av försörjningsstödet. Statistik är som sagt alltid intressant. Däremot säger SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) att räknar man in dem som faktiskt har läkarintyg på att de är sjuka, men som av Försäkringskassan, ändå inte bedöms vara sjuka, ja då är det cirka 20 %!?
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är nöjd, för han väljer att tolka den del av rapporten som han tycker talar för hans syn. Men hur är det med den verklighet som många tvingas leva i. Att få sin sjukdom ifrågasatt. Att tvingas till en arbetsförmedling som inte vill ha en, därför att man är för sjuk för att någon arbetsgivare ska vilja anställa dem? Undrar om de är lika nöjda med rapporten, eller om de upplever att deras liv, deras framtid, den är inget värd i det blåa Sverige. För hur ska man annars tolka det faktum att trots det ena exemplet efter det andra på utförsäkringar av sjuka människor så fortsätter det att utförsäkras sjuka människor?
Redan drygt ett år efter att de nya tuffare reglerna trätt i kraft för Försäkringskassan, gick 108 läkare ut och skrev; Statsmakterna måste omedelbart sluta skada de långvarigt sjuka med en omänsklig lag! Vad hände? Inget. I fall efter fall, när media beskrivit om ofattbara öden, har ansvariga ministrar skyllt ifrån sig och sagt att rättning ska ske, men frågan är bara när? Hur många gånger ska man kunna smita undan och inte ta det ansvar som medborgare har rätt att kräva?
Otrygga samhällen skapar otrygga människor. Och otrygga människor mår inte bra, och det i sig får konsekvenser. Så hur svårt ska det vara egentligen regeringen att inse att den förda politiken på intet sätt är rätt politik att vandra på?
Tidigare hade vi i Sverige trygghetssystem som skapade just trygghet i en förändring. A-kassan var en omställningsförsäkring i avvaktan på ett nytt jobb. Blev du sjuk, så fanns ingen bortre gräns för hur länge din sjukdom varade. Och det fanns heller inget Fas3 som låser in människor i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd där få möjligheter ges för att ta sig ur Fas3.
Det är en oroväckande utveckling, att det som bekymrar oss mest, det är rädslan över att bli fattig (Svensk bobarometer). Sverige är ett rikt land och vi borde gemensamt ha råd med trygghetssystem som skapar trygga människor i samhället. A-kassan har inte höjts på på 10 år, fastän allt annat i samhället blivit dyrare. Vi socialdemokrater har i vårt budgetförslag med en höjning, men regeringen väljer att prioritera skattesänkningar. Dessutom har regeringen gjort det betydligt dyrare att vara med i a-kassan, så en halv miljon människor lämnade den och sedan kom krisen med efterföljande stigande arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten har tredubblats sedan Reinfeldts tillträde. Det om något är väl bevis för att den förda politiken inte fungerar.
Enligt en EU-rapport från i våras från Eurostat så är Sverige det land som visar på den största ökningen av människor som riskerar att hamna i fattigdom på grund av det transfereringssystem (a-kassa, sjukersättning exv.) vi idag har. 2005 var vi det land med lägst andel av befolkningen som riskerade fattigdom!
Att så många oroar sig över framtiden påverkar givetvis även deras barn. Att många fler blivit fattiga, det vet vi utifrån Rädda Barnens rapporter, som visar att nära en kvarts miljon barn i Sverige av idag lever i barnfattigdom. Den oron deras föräldrar känner över om de kommer att ha råd att betala både räkningarna och maten på bordet sätter givetvis spår i barnen och frågan är om något barn ska behöva bära sådant?
Nu tror jag att jag tappat räkningen på hur många exempel detta blogginlägg haft på hur en felaktig politik slår mot dem som bor i vårt land. Frågan är bara hur länge det ska dröja innan även de vid maktens grytor inser att om inte hela samhället, alla vi som bor här, känner att vi har ett värde som kan tillföra ett mervärde för samhället och därmed oss alla, insikten om att allas lika värde, det skapar också ett bättre samhälle och framtid för oss alla!
Politiken måste alltid blicka framåt. Den måste alltid handla om framtiden, om det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt. Vi ska vara den politiska kraft som bäst förstår – och som steg för steg – kan lösa de stora framtidsutmaningar som Sverige står inför idag. Socialdemokraterna är därför framtidspartiet i svensk politik. Vi brinner för att förverkliga vår vision: att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro.
Christian
Igår rapporterade Rapport om SOM-institutets rapport om hur alltfler i Sverige är missnöjda över våra socialförsäkringssystem. A-kassan, pensionssystemet och sjukförsäkringen. Det i sig är inte förvånande.
Det som däremot förvånar det är att missnöjet ökat även bland dem som sympatiserar med moderaterna! Men är man missnöjd med våra trygghetssystem så kanske man inte borde sympatisera med moderaterna. Finns ju en förklaring till utvecklingen varför det ser ut som det gör.
A-kassan har inte höjts på 11 år, samtidigt har en hamburgare blivit 50 % dyrare. Liksom annan mat, hyran, ja i princip allt har blivit dyrare på 11 år. Varför är det då inte rimligt att även höja ersättningen till dem som tillfälligt står utanför arbete. Det här med tillfälligt är å andra sidan något som också verkar behöva en ny definition. För a-kassan var tänkt som just en omställningsförsäkring för människor mellan arbete. Men för att den utan arbete ska kunna ges ökade möjligheter till ett jobb. Ja då krävs även en arbetsmarknadspolitik värd namnet och det har vi inte idag i Sverige.
Det finns idag 703 832 människor i vårt land som är antingen öppet arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd. 34 248 i Fas3, den mest ineffektiva och verkningslösa arbetsmarknadsåtgärd man kan tänka sig. Bara kostnaden för ersättningen till arbetsgivarna som tar emot denna fria arbetskraften är över 140 miljoner kronor varje månad. Tänk om de pengarna istället kunde gå till något vettigare! Inte är det så konstigt att vi som bor här i landet Sverige är missnöjda!
Inte heller blev det bättre att sedan regeringen Reinfeldt och Borg chockhöjde avgiften till a-kassan. Konsekvensen som blev var att hundratusentals lämnade den, för de trodde ju inte att de själva skulle bli arbetslösa, eller så hade de helt enkelt inte råd längre att vara med, för hundralapparna behövdes så väl till annat. Ett beslut som gett dem som tog de beslutet oanade konsekvenser. Idag saknar 4/10 arbetslösa a-kassa., det är en fördubbling sedan valet 2006.
När det gäller sjukförsäkringssystemet så har det inte skrivits spaltkilometer om hur den utvecklats, utan spaltmil. I media möter vi dem drabbade. Det är svårt sjuka människor som anses för friska för att vara sjuka, men för sjuka för att kunna arbeta. Vi möter berättelserna om svårt sjuka människor som uppges inkomma med bedömningar över hur länge till de ska leva. Och vi möts av berättelsen om hur den cancersjuke, mitt uppe i en behandling förväntas jobba. Sjukförsäkringssystemet som för så många verkligen symboliserade tryggheten är nu för många raserad. Tilltron finns inte och det är väl också det som syns i SOM-institutets rapport.
När det gäller pensionssystemet så kan man idag i Expressen läsa om Gunilla 65 år som inte har råd att gå i pension. Enligt artikeln görs bedömningen att hälften av alla kvinnor som går i pension de närmaste åren kommer att få leva som fattigpensionärer, det vill säga, att de har mellan 5 000 till 8 000 kr att leva på i månaden. Just begreppet fattigpensionär hade jag hoppats skulle försvinna och inte öka.. Ett annat exempel på detta är Liz-Beth Wendel från Karlstad. Om hennes situation kan du läsa här i NWT.
Att missnöjet ökar i takt med att otryggheten ökar i vårt samhälle är inte så konstigt. Men det som förvånar mig mer, det är att det även bland de missnöjda fortfarande finns sympatisörer med moderaterna. Det är ingen slump, ingen tillfällighet att otrygghet breder ut sig. Att klyftor ökar och att den arbetslöse ska tvingas sälja sig för sämre villkor och löner på arbetsmarknaden..
Vi Socialdemokrater beslutade under vår 37:e kongress om flera viktiga förändringar i vårt samhälle. Mer om detta kan du läsa här!
Till nästa gång!
Christian
Har varit med blogg i rätt många år nu. Det är inte så enkelt som man kan tro faktiskt. Ibland så skriver man något som gillas och delas av många. Och ibland skriver man något som man själv tycker är strålande, men som gillas av få. Ibland kan ett inlägg generera hundratals besökare, ibland bara ett tiotal.
Rekordet på ett inlägg är över 800 gillanden, fast oftast hamnar jag på 15-30 gillanden. Å andra sidan så är inte gillanden det viktigaste alltid, utan antalet läsare. Just nu har jag i flera dagar legat på drygt 800 läsare på bloggen. Det rör sig om ett inlägg om kommunpolitiken i Karlstad, En dag i det blågröna Karlstad. Det hör däremot inte till vanligheterna. Oftast när jag får många läsare, så beror det på att inlägget delats och rör nationell politik. Men visst är det kul att även lokal politik berör så mycket så att så många väljer att gå in och läsa just det inlägget.
Ibland delas blogginlägget på någon Facebooksida som ”Vi som inte vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister” eller ”Stefan Löfven som statsminister – ja tack”. När så sker, så får man oftast 100-300 gillanden, och ibland även 700 gillanden. Det är givetvis jätteroligt. Samtidigt så är det alltid svårt att skriva ett nytt blogginlägg efter så många gillanden, för om inlägget av någon anledning skulle bli det sista inlägget så vill man ju gärna att det har många gillanden. Lite av ett Moment 22 där.
Varför skriver jag nu detta, en lördags kväll. Jo jag har socialjouren och då brukar det oftast bli film. Även om jag igår mötte upp styrelsen för en nybildad S-förening, vilket var givande, så är oftast jourhelgerna rätt tråkiga. Blir liksom inte som någon riktig helg, utan mera som en vanlig vardagskväll.
Å andra sidan så är jouren ett ansvar och en uppgift som följer med att sitta som ledamot i socialnämndens arbetsutskott. Och med tanke på hur avgörande det kan vara för en ung människas framtid och ibland till och med även livet för ett barn, så får man helt enkelt gilla läget, oavsett om man tycker det är tråkigt. Å andra sidan så är just definitionen av att ha tråkigt, kanske inte så illa, med tanke på hur livet är för så många andra. Helgerna för alltför många barn i Sverige är inget de ser framemot. De vet att mamma eller pappa, eller kanske båda inte är de bästa föräldrarna just då. Många barn får inte den omtanken de har rätt till. Tyvärr så vet jag, genom de samtal och möten med människor jag möter här hemma, att det finns barn som inte får tillräckligt att äta under helgerna, lov och andra lediga dagar. Det är dem barnen som skolans personal ser till att de äter lite extra på fredagen. Det kanske är dem barnen vars lärare tar med sina barns avlagda kläder till, just därför att de vet att andra alternativ till andra kläder är få.
Det känns lite som att ämnet, frågan, den oerhörd viktiga frågan om barns uppväxtvillkor försvunnit i den politiska agendan för stunden. Om det är Uppdrag Gransknings inslag som är orsaken, det får andra avgöra. Men i sak, speglade det inslaget inte den verklighet som alltför många barn i Sverige tvingas växa upp i. Barnfattigdom handlar inte om absolut fattigdom. Vad den däremot handlar om är hur ett barns uppväxtvillkor, skiljer sig från de allra flesta barns uppväxtvillkor och på vilket sätt det påverkar dem. Jag anser att det är ett bevis på fattigdom och brist på solidaritet i ett samhälle så rikt som vårt att det finns barn som inte ges en uppväxt som alla barn ska ha rätt till. Inget barn ska behöva ljuga eller skämmas i skolan. Hitta på ursäkter när klassresan ska planeras, för de vet så väl att just deras föräldrar/vårdnadshavare, aldrig kommer att ha råd med resan! Det är därför som inga aktiviteter i skolan ska beläggas med avgifter.
Nu blev det ett inlägg som blandade väldigt mycket, å andra sidan så får man faktiskt blanda på sin egen blogg om man vill!
Till nästa gång =)
Christian
Idag har migrationsminister Tobias Billström (M) inte enbart skapat rubriker i media, utan även interna stridigheter mellan moderpartiet och moderata ungdomsorganisationen MUF. Billström (M) gick idag ut med att asylmottagandet i Sverige måste förändras i grunden.
Tobias Billström säger i bland annat DN, att ”volymen” måste sänkas för såväl den höga asylinvandringen som anhöriginvandringen.” Han får medhåll från sin partikamrat tillika partisekreterare Kent Persson, ”Vi måste ha en politik som svar på den oro människor känner. Men vi håller fast vid att öppenhet gynnar Sverige.”
Okay, men om människor känner en oro för asylmottagandet i Sverige, är då svaret att välja den populistiska vägen och sänka sig till sverigedemokraternas nivå. Borde det inte vara mera rimligt att via upplysning och kunskap möta den oro som människor uppenbarligen går och bär på? Invandringen till Sverige är inte en belastning, den berikar vårt land och vår kultur!
Istället väljer nu den moderata ledningen att sänka nivån på debatten i syfte att locka över sympatisörer från sverigedemokraterna. Det känns i ärlighetens namn inte värst fräscht!
Det är inte ofta jag håller med ungmoderaterna, men i denna fråga gick de snabbt ut och tog avstånd från va moderaterna sagt. I ett pressmeddelande skriver deras ordförande Erik Bengtzboe, ”Migrationsminister Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige.”
SSU´s ordförande Gabriel Wikström, kommenterar det hela, ”De ligger under sitt valresultat och vi ser det här som ett desperat utspel för att locka röster från SD. Men om Moderaterna ger sig in i den här taktiken ger det ett hårdare samhällsklimat som riskerar att ge SD ökat legitimitet.”
SSU har helt rätt, genom att inte möta retoriken och propagandan från sverigedemokraterna så väljer moderaterna att istället sänka sig till deras låga nivå!
Christian
Man kan fråga sig för och i vilket vilket syfte Janne Josefsson på Uppdrag Granskning (SVT), gjorde sitt senaste program.
Vad Rädda Barnen, Bris, Majblomman och andra organisationer har gjort är att mäta den relativa fattigdomen. Inte den absoluta. Att fråga om det finns fattigdom i Sverige, får många att tänka på situationen i utvecklingsländerna och som bekant så får man de svar man frågar efter. Att den relativa fattigdomen har ökat är ingen myt, det är ett faktum i Sverige. Förklaringen stavas ökade klyftor i vårt samhälle. När klyftorna ökar, ja då ökar också den relativa fattigdomen.
Det handlar inte om att barn svälter, även om en del tvingas lägga sig hungriga för det saknades mat just den kvällen hemma. Det handlar inte om att en del barn tvingas gå med foppa-tofflor på vintern, som du raljerade över i ditt program. Den relativa fattigdomen mäter hur barns olika uppväxtförhållanden ser ut. Den relativa fattigdomen handlar om hur dessa barns uppväxt förhåller sig till andras. Och det, det kan inget program som Uppdrag Granskning gör ändra på.
Jag ställer än en gång frågan vad du egentligen vill uppnå med detta inslag. Att människor ska sluta skänka pengar till dessa organisationer som ser problemen i Sverige, med de ökade klyftorna.
Jag känner en person som jobbar i skolan, så här beskrev hon hur det var att börja jobba efter ett juluppehåll; – Eleverna började givetvis prata i munnen på varandra och berättade om än den ena julklappen efter den andra de fått av tomten och vad roligt de haft med just den leksaken.
Men så kom frågan till en liten pojk och hans svar var en ny pyjamas. Hon, berättade att hon då fick hålla tillbaka tårarna tills hon kom ut i korridoren, för vuxna ska inte visa barn sådant.
Blir hennes berättelse mindre sann genom ditt inslag. Existerar inte denna pojken. Fattigdom i Sverige handlar inte om svält, det handlar om att barn inte ges likartade förutsättningar.
Existerade inte elvaårige Viking, som inget hellre ville än att få spela fotboll, men det förblir enbart en dröm för det var för dyrt för hans föräldrar. Utan kompisar att leka med, spenderade han sitt sommarlov till största delen och när det finns någon kompis att leka med, berättar han att de gör hyss, man inte borde. Det är ett barns beskrivning över vad en tristess och en sommar utan hopp till förbättring leder till för honom. Liksom samma känsla av vanmakt och utan en tro om en bättre framtid för äldre unga och vuxna leder in dem på ett spår de senare i livet ångrade att de valde. Jag har sagt det förut, men kan säga det igen och igen, tills någon av de som sitter högre upp i stolarna där makten avgör ödet för alla dessa. Ett liv utan en tro om att en förändring till det bättre en dag kan komma, blir inte till ett liv någon av oss vill få.
Det finns barn i Sverige idag som alltid får gå i begagnat aldrig något nytt, det finns barn i skolan där kökspersonal ger dem extra stora portioner på fredagen för de vet att det inte är säkert att det finns mat på bordet under helgen, det finns barn som i skam över att de är fattiga alltid tycks bli sjuka när det är dags för klassutflykten för de har inga pengar till matsäcken. Det är en realitet idag, jag säger inte att det inte existerade även under vår tid i regering, men sedan den borgerliga regeringen tillträdde har antalet barn mer än fördubblats.
Det är illa nog att ansvariga för denna utveckling, där antalet barn som lever i fattiga familjer fördubblats, inte vill se deras situation. Nu går även Janne Josefsson till försvar för den förda politiken. Det är första gången jag tvivlat på varför jag ska betala för en ”oberoende public service”, för detta inslag, det var inte oberoende!
Christian
Majblomman kommenterar här inslaget.
Läs i Aftonbladet här.
Lite fakta Uppdrag Granskning:
Uppdrag granskning har vid upprepade tillfällen blivit fällda av Granskningsnämnden för radio och tv. Senaste inslaget som fälldes var 2010 när reportaget om flygbolaget FlyMe fälldes för partiskhet.
Programmet har också fått omfattande kritik för att det ”hänger ut” enskilda personer. Intervjuoffer får ingen eller liten möjlighet att förbereda sig för intervjuer. Enskilda personer som redaktionen har bestämt sig för att vara ”bovar” i dramat framställs med negativ dramaturgi. (Källa: Paul Ronge; ”När Janne Josefsson ringer”,Optimal Förlag, ISBN:9172411651)
I dag skriver SSU Värmlands ordförande i NWT om att det behövs en kraftsamling för att motverka den psykiska ohälsan i vårt land. Det är jättebra att fokus riktas på detta område, som dessvärre ökar!
Inom EU är det i Sverige som den psykiska ohälsan ökar mest läste jag förra hösten. Frågan vi måste ställa oss är varför. Varför väljer alltför många unga människor att som sista beslut i livet, det är att avsluta det? I Davids artikel, lyfter han ett antal olika skäl till varför. Jag vill spinna vidare på en av dessa, nämligen de ökade klyftorna i vårt samhälle.
För i spåren av en hög arbetslöshet och växande klyftor så ökar dem i det som så ofta benämns utanförskapet. Där drömmar krossas och hoppet förtvinar för många. Där är kanske steget till det sista beslutet inte lika långt som för de flesta andra. Sverige av i dag har inte förmått att ge unga människor hopp och tro om en bättre tillvaro. Den politik som förts och fortsätter att föras, minskar inte gruppen som inte ser möjligheterna livet bär med sig.
Enligt en rapport som nationalekonomen Ingvar Nilsson publicerade i höstas så finns idag i Sverige 90 000 unga människor 20-25 år som under ett års tid inte vare sig arbetat eller varit i utbildning (Ungdomsstyrelsen). Det är 14 %, i vissa utanförskapsområden är det upp till 38 % av de unga som vare sig studerar eller arbetar. Det handlar om en hel generation unga människor som lämnas därhän. Orsakerna till varför vissa hamnar/befinner sig där är olika. Det kan handla om etnicitet, arbetslöshet, utbildningsbakgrund etc. Men det gemensamma var att oavsett skäl till varför man växt upp i utanförskapet så delar de det gemensamma i krossade drömmar.
Den svenska skolan måste få en ny politik. Den kan inte fortsätta att leverera 13 000 årligen in utanförskapet, för så många är nämligen dem som lämnar den utan att skolan klarat av sitt uppdrag!
Inte heller kan vi tillåta den höga arbetslösheten och långvarigt bidragsberoende som följer på den. Genom att ge människor en tro på framtiden, en idé om att det faktiskt kan bli bättre för en själv och för dem i sin närhet så minskar vi förmodligen dem som väljer att själv avsluta sitt liv.
I sin rapport skriver Ingvar Nilsson – Att inte ha en inkomst man kan leva på, att kanske inte ens ges möjligheterna till ett arbete för att skolan inte klarade av sin uppgift och därmed riskera ett liv i utanförskap är något som faktiskt går i arv. Lever man i en miljö och/eller ett socialt sammanhang där ett framtida utanförskap är en realitet blir bilden av normalitet ganska snart förskjuten i det omkringliggande samhället.”
Det är väl i grunden vad det hela handlar om. Jag vill inte gå så långt som att jag tänker anklaga regeringen för självmorden i vårt land. Men driv en politik för jobben och fler kommer att må bättre! För när fler mår bättre, när fler känner sin inkluderade, att de tillhör samhället på lika villkor som andra. Ja då är det inte orimligt att anta att självmorden minskar. Närmare en miljon kommer i livet att drabbas av någon form av psykisk ohälsa, men de klarar att hantera den. En orsak är förmodligen för att de ser en förhoppning om att det kommer att bli bättre, tyvärr gör inte alla det idag.
Christian
Knack knack! – Men var håller den lata husan till, nu har det knackat två gånger på dörren, får väl gå och öppna själv då!
- Jaså är det du, nu igen, du fattiga ensamstående mamma. Ja det borde jag kanske förstått, du var ju här vid förra julen också och undrade om jag kunde avvara något till dig och de dina nu när julen står inför dörren. (Förra årets blogginlägg, här!)
- Jag har i alla fall ingen julmat att ge dig, i år ska vi äta ute. Restaurangmomsen har ju sänkts, det kostade visst statskassan 5,4 miljarder, och jag läste eller om det kanske var hos frisören, jag hörde att det inte blev värst mycket billigare att äta ute och tydligen skapades det inte så många jobb heller. Men det spelar inte så stor roll för min man och mig. Vi har ju jobbat och blivit framgångsrika och tillhör dem 10 % i vårt land som fått 60 % av skattesänkningarna. Eller ja jobbat och jobbat, det är ju givetvis min man som jobbar. Jag har haft fullt upp med att ansvara för barnskötare, husor och kokerska. Inte det lättaste jobb vill jag säga.
- Men varför står du där med hängande huvud, kom in i förmaket så ska jag se vad jag kan ge dig. Du förstår, det känns bra att dela med sig av det man har i tider när allt fler har fått det sämre. Ja det är trist att utvecklingen gått som den har. Människor tycks helt enkelt vara så mycket latare nu är förr!
- Det kanske finns lite skinka kvar, för även om vi inte ska äta julbord hemma, så hade vi Noppe och Titti här på vår traditionsenliga skinksmörgås soaré häromkvällen, det kanske är något kvar av den. Vänta ska jag kolla med kokerskan. Du förresten, den där tunna kappan du har på dig, är inte det densamma du hade förra julen när du var här. Jag sade ju till dig att köpa en ny. Och varför tog du inte med något av dina barn som jag sade till dig. Den givmildhet jag känner över att idka välgörenhet skulle kanske bli större då.
- Är det förresten inte hemskt, hur lata barnen blivit idag. Jag läste, eller om det nu var hörde någonstans att den svenska skolan är huvudleverantör av unga till utanförskap. Varje år levereras cirka 13 000 nya unga till gruppen i utanförskap. I varje ung människa satsar samhället mellan 3mkr och 4 mkr varav mer än 2 mkr utgör kostnader för förskola och skola.Vilket slöseri med mina skattepengar. Ja det tycker jag ärligt, för även om familjens revisor är duktig på skatteplanering, så betalar jag, eller min man en hel del i skatt.
- Se här, jag hittade lite skinka, den kan du få ta med dig och här har jag födelsedagspresenten jag köpte till mitt yngsta barnbarn, det var visst fel märke på tröjan, så han ville inte ha den. Du kan ta den.
- Se så, nu har jag verkligen inte tid med dig något mera. Glöm nu inte bort att tacka för den givmildhet jag visar dig så här vid jul, så kanske jag själv glömmer bort barnen som växer upp i barnfattigdom, de som i antal, mer än fördubblats sedan Fredrik Reinfeldt tillträdde ämbetet som statsminister och som partiledare för det nya ”arbetarpartiet” påbörjade kursändringen för landet Sverige.
- Försök nu att lägga manken till, så du slipper gå runt och tigga, för om börsen fortsätter att utvecklas så här så kanske jag inte längre känner den givmildhet jag känt i år och vid förra året. Men vem vet, det kanske kommer fler skattesänkningar för mig och de mina, och då kanske jag ändå har något att ge dig nästa år, du fattiga ensamstående mamma!
Obs! Inlägget ska läsas med en viss ironi. Jag citerar Fredrik Virtanen, ” Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det inte behövs.”.
Christian
Idag kan man i media läsa om att Stadsmissionen, Frälsningsarmén med flera ideella organisationer beskriver hur julen blir allt tuffare för många. Ensamstående mammor, utförsäkrade och fattigpensionärer har fått det allt värre under julen, säger Lotta Säfström, chef för Stadsmissionen i Göteborg.
Det är en skam att människor ska behöva förlita sig på välgörenhet i vårt land. Vi har i Sverige råd med trygghetssystem som inte ska innebära fattigdom för den som blir arbetslös eller sjuk. Vi har haft det tidigare och vi kan få det igen, men då måste solidariteten oss människor emellan öka och den egna plånboken bli något tunnare! Det är en skam att det finns ”fattigpensionärer” i vårt land. Livet som äldre ska inte behöva innebära för någon att välgörenhet är en förutsättning för att klara julen! Susanne Björnheimer, föreståndare för Frälsningsarméns sociala arbete i Malmö säger så här; Fattigpensionärer är heller inte ovanliga, de är väldigt duktiga på att vända på slantarna men lever precis på gränsen och en tandläkarräkning gör att det tippar över. Det är inte okej!
Hur blev det egentligen så här? Tidigare i år kunde vi se soppkök och barnfattigdomen har fördubblats sedan 2006. Hur kan det vara så tyst, och framförallt hur kan opinionssiffrorna se ut som de gör, när det är moderaterna som största regeringsparti som faktiskt bär största ansvaret för utvecklingen. Hade vi accepterat detta tidigare. Hade vi accepterat det om det varit våra egna mor- eller farföräldrar eller kanske syskon som blivit arbetslös eller sjuk, och som tvingas till välgörenhet! Av skattesänkningarna har 60 % gått till de 10 % som har det bäst ekonomiskt ställt i vårt land! Är det mån tro en önskan, en dröm från många av de övriga 90 % som gör att de accepterar att klyftorna ökar som de gör i vårt land. Eller ser man att den egna plånboken blivit något tjockare och därmed så struntar man i dem som idag tvingas till att förlita sig på välgörenhet.
Vi har i år sett en varselvåg dra fram över vårt land, varslen har inte varit så många på tre år. Jag undrar hur många av dem som varslats som kunde tänka sig det framtidsscenario valet 2010 när de gav sin röst. För det är ju genom att få människor att tro att de själva och/eller andra i deras närhet, inte ska drabbas av arbetslöshet eller sjukdom som Fredrik Reinfeldt (M) får sina väljare. För visst, har många fått det bättre, men det har skett på bekostnad av andra. Tidigare hade vi trygghetssystem vid arbetslöshet eller sjukdom. Idag är dessa så urholkade så för många innebär det fattigdom att bli sjuk eller arbetslös och det är rent ut sagt för jävligt!
Hela samhället skulle tjäna på förbättrade trygghetssystem, för trygghet skapar också mod. Modet att skaffa sig en utbildning senare i livet, modet att kanske starta ett eget företag. Människor som går omkring och lever i rädsla över hur deras situation/framtid skulle te sig vid arbetslöshet eller sjukdom är det som är det mest överskuggande i människors vardag idag, enligt Svensk fastighetsförmedlings bobarometer.
Det behöver inte vara så här i vårt land, vi kan göra skillnad och förändra framtiden till det bättre för oss alla, men det förutsätter ett regeringsskifte!
Christian
Läs mer i Aftonbladet och Dagens Nyheter.