I egenskap av valberedningens ordförande städade Berit Andnor mfl rätt friskt i partiledningen. Kanske för friskt enligt vissa, kanske hon till och med städade bort någon dammtuss som, borde fått varit kvar i sin iver att medverka till en nystart, vad vet jag? I sak tycker jag att hon och valberedningen gjorde ett bra jobb! Det är aldrig lätt att medverka till att “flytta” på människor. Personer som vigt hela eller delar av sitt liv för en vilja och passion att påverka samhällets utveckling till det bättre. För dem kan aldrig silkessnöret bli accepterat så enkelt. Likväl tycker jag att förändringen i toppen gick bra till slut. Visst syns av och till viss avoghet mot den nya tidens ordning och visst har väl kanske inte alla “accepterat” det faktum att de inte längre hör till innersta kretsen.
Jag hoppas innerligt väl att det senaste samtalsämnet om en “inbjudan” från Ylva Johansson till sverigedemokraterna angående a-kassan just bara är ett illvilligt rykte från politiska meningsmotståndare! Att regeringen och Fredrik Reinfeldt (M) inte tycks vare sig inse eller acceptera att han styr i minoritet är ingen ursäkt för att samtala med sverigedemokraterna. Vill de stödja något av våra förslag så är det upp till dem, men vi ska aldrig kompromissa i vår politik, vare sig det gäller i sak eller i semantik avseende ordformuleringar. Jag vägrar att möta väljaren och samtala om en politik som kompromissats fram med dessa rasister. För ja i ärlighetens namn, det är vad de bygger sin politik på. Främlingsfientlighet och en misstro mot det som är annorlunda!
Men för att återgå till blogginläggets rubrik. Borde inte fler inse att en förnyelse inte bara kan ske i toppen. Om man bara sopar banan de sista 10 meterna hjälper ju knappast ett lag om de tidigare 90 meterna förblir osopade?
Idag hade vi Socialdemokrater i Värmland distriktskongress, har glömt hur många jag varit på. Som litet barn följde jag med min pappa och sålde lotter för Unga Örnar och än idag finns det dem som går åt sidan av rädsla för att bli övertalad att köpa lotter av mig, trots att det är närmare 30 år sedan. Som vuxen däremot vet jag att detta var min 15:e distriktskongress i följd. Men hur gammal jag nu är, var ju inte vad inlägget skulle handla om. Vad jag däremot vill belysa är att flera av de som valdes in i distriktsstyrelsen idag, är desamma som valdes in när jag också valdes in första gången som 21:åring. Till saken hör då att jag efter 10 år i styrelsen lämnade den för 6 år sedan! Från Karlstadsdelegationens sida tog vi idag upp just detta. Att alltför ofta väljer vi numera in människor utifrån deras parlamentariska uppdrag istället för hur representativa de är för medlemskåren. Det är råd som väljs in och inte medlemsrepresentanter.
Alltför ofta är frågan om geografisk förankring samt tillhörigheten inom parlamentarismen viktigare än huruvida man är en god företrädare för partiet och dess medlemmar. Partidistriktets styrelse ska inte vara en församling av och för heltidspolitiker. Ni/vi saknar då förankringen hos den folkrörelse vi vill representera. Partidistriktets styrelse kan inte vara ett representantskap för oss som jobbar heltid med politiken. Vi måste särskilja på rörelsens budskap och medlemmarnas vilja kontra den ekonomiska verklighet vi som kommunala eller nationella företrädare befinner oss i. Detta ska givetvis inte innebära att kommunikationen dessa emellan ska försvinna. Representationen från de parlamentariska företrädarna kan ske via adjungering. Men makten och viljan till vilken vägriktning partiet ska ta, den måste komma från partimedlemmarna, rörelsen. Alltför ofta händer det att nya idéer bromsas och stoppas, just därför att ”viljan/möjligheten” hos parlamentarismens företrädare inte finns. Detta sker då inte av illvilja, snarare utifrån en insikt om att nya kostnader inte ryms i en redan ansträngd budget. Det är den verkligheten många kommunalråd lever i, den ska givetvis respekteras. De gör ett fantastiskt jobb, men samtidigt så kanske de inte alltid därmed är de bästa att sitta i partiets högsta ledning. Där kanske man måste lyfta sig ovanför den kommunalpolitiska budgeten, utan att för den skull bli populist. Men detta löser man ju genom att adjungera människor med den erfarenheten.
Jag tror det vore ett värde för partiet, för medlemmarna att höja medlemskapets värde och släppa in fler fritidspolitiker i partiets styrande organ. Må så vara att vissa som suttit alldeles för länge, fastän de själva inte vill se det, måste gå. Men hur ska förnyelsen ske om den stannar till ny retorik hos de som alltid suttit där? Det hjälper inte att enbart anamma nya ord, kvasten måste gå även på fler nivåer än den centrala! Det centrala i organisationen måste vara att värna partiets/rörelsens/medlemmarnas intressen. Deras tankar, idéer och visioner om en bättre värld för dem själva och för andra i enlighet med den omtanke om andra människor vi Socialdemokrater känner! Om det ibland krockar med kommunalekonomiska intressen, ja då är det upp till de företrädarna att säga det, men också att förklara varför just den idén inte är möjlig att förverkliga just nu. Idag är det där fokus ligger på, inte på att driva partiet framåt. Vi är en rörelse som glömt bort vad och vilka vi är till för om vi låter detta fortsätta. Kvasten måste även vi låna från Berit Andnor. Även vi måste kunna säga till dugliga representanter, tack! Tack för era insatser under lång tid, men nu tror vi att andra krafter är bättre lämpade att ta vid, för rörelsens skull, inte för att ni gjort ett dåligt arbete!
Christian
Denna vecka har arvet efter Olof Palme och mordet på Sveriges statsminister för 25 år sedan livligt diskuteras och högtidlighållits!
Såg att en sight ville man skulle skriva om man hade några minnen av mordet. Jag kan väl inte direkt påstå att jag var värst politiskt initierad vid elva års ålder, men mordet på Palme det kommer jag ihåg. Jag vaknade först i huset på lördagsmorgonen och gick upp en våning för att titta på Hacke Hackspett. Barn av 70-talet var inte direkt bortskämda med tecknade serier så på Godmorgon Sverige, på lördagarna fick vi i alla fall en del av detta nöje. Dock inte denna lördag. När jag slog på tv´n möttes jag av texten att programmet var inställt med anledning av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.
Först kopplade det nog inte riktigt, men efter en tid, kanske några sekunder, kanske några minuter så förstod jag vidden av vad texten stod för. Palme, han pratar ju ibland föräldrarna om.
Ja inte bara föräldrarna för den delen insåg jag en stund efter. Jag gick i alla fall ner till mina föräldrars sovrum och berättade att det inte är någon Hacke Hackspett för Olof Palme är död. De trodde först inte på mig, men jag hävdade bestämt att så står det på tv´n. Kommer inte ihåg vilken av mina föräldrar som till slut gick upp och själv såg det på tv´n och ja det var den lördagen det.
Olof Palme var både älskad och hatad, en politiker som berörde människor och vars skicklighet som retoriker fortfarande får det att rysa till i skinnet på mig när jag lyssnar på hans tal. Sällan får väl något youtube klipp så många gilla som när någon lägger upp en länk till ett tal av Palme.
Palme, oavsett vad man tyckte om honom eller om den politik som Socialdemokratin arbetade för med honom som partiledare berörde människor. Han arbetade för jämställdheten, utbyggnaden av förskolan därför att det var viktigt att kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden. Han kämpade för utvecklingsländerna, slogs både till höger (USA) och vänster (Sovjet) och kritiserade dem för invasionen i Tjeckoslovakien, bombningarna i Vietnam. Många är de reformer som infördes i Sverige under hans tid som statsminister.
Därför är det inte konstigt att många vill hålla minnet, arvet efter en stor statsman, politiker och partiledare högt. Även jag. Men, för att ”låna” ett ord från Palme. Jag blir än mer bestyrkt i övertygelsen att vi inte vinner val i framtiden på historien från igår!
Palme var fullständigt lysande, klar, tydlig och som sagt en retoriker utan dess like. Men jag blir beklämd när jag läser kommentarer att vi måste tillbaka till Palmes socialdemokrati om vi än en gång ska bli ett statsbärande parti. Det måste vi inte alls det. Vi kan inte använda orden från 70- och 80-talen till att vinna val 2014. Vad vi ska bära med oss är den idétradition som svensk Socialdemokrati burit med sig i över 100 år, men givetvis anpassa budskapen till dagens Sverige. På så sätt högtidlighåller vi minnet över Palme, inte genom att vrida klockan 25 år tillbaka!
För det är inte ideologin det är fel på, lika liten som väljaren kan ha fel när den går och röstar. Felet är vårt för att vi inte tillräckligt tydligt lyckats att formulera vår politik så att folk begriper. Jag vägrar att tro att solidariteten försvunnit i vårt land till den milda grad att människor inte berörs av den politik Reinfeldt nu för och slår hårt mot de utsatta och svagaste i samhället.
I dagens Värmlands Folkblad, kan man läsa om elvaåriga Christina som trots flera funktionsnedsättningar inte ska få den hjälp hennes ensamstående mamma är så beroende av för att kunna leva ett värdigt liv. Trots att Försäkringskassans egen läkare gör bedömningen att hon behöver hjälpen, säger Försäkringskassan nej! Den artikeln kan du läsa här!
I en debattartikel i Aftonbladet skriver en anställd vid Arbetsförmedlingen om konsekvenserna av Fas 3 som regeringen infört. Den kan du läsa här!
Det handlar om 25 000 människors som tvingas arbeta till lägsta ersättningen, en del förlorar till och med på det, då de måste betala för sina resor! De som däremot tjänar på det, ja det är arbetsgivaren som får 5 000 kr i månaden, för att de tar emot gratis arbetskraft. Tala om Ebberöds bank med våra skattepengar!
Eller om barnfattigdomen, som jag tidigare bloggat om. Den har mer än fördubblats sedan Reinfeldt tillträdde och ändå så reagerar alltför få! Nu i sportlovstider kan man bara önska att även dessa barn ges möjligheten till en meningsfull vardag. För pengar till resor till Sälen, det har inte deras föräldrar!
Alltför många idag lever med så små marginaler att livet inte blir mer än en tidsresa till döden. Att gå upp, jobba, betala räkningar, mat etc och sedan inte ha något över alls till det lilla extra. Det är inte ett samhälle som är värdigt. Alla ska ges möjligheten till att förverkliga sig själv. Missförstå mig nu inte, jag är inte ute efter medborgarlön eller något sådant. Som Socialdemokrat kan jag aldrig ställa upp på det.
Vad jag är ute efter är ett samhälle där alla ges möjligheten till delaktighet på arbetsmarknaden, oavsett om man kan jobba med samma förutsättningar som de flesta eller i alla fall 100 % av sin egen förmåga.
Vad jag är ute efter är ett samhälle, där den som blir sjuk får vara sjuk och inte tvingas till socialen efter att dagarna är slut.
Vad jag är ute efter är ett samhälle där integrationen inte misslyckats, där högutbildade människor kör taxi för att de heter Amir!
Vad jag är ute efter är ett samhälle där solidariteten mellan människor i vårt land, men även med människor i andra länder inte känner några gränser. Vare sig klass, etnicitet eller vad det nu må vara som gör att vi inte längre ser längre än till den egna plånboken. Reinfeldt har lyckats väl i vad han företog sig när han i morgonsoffan pratade om det ”sovande folket” och att det måste få ett slut. Det klippet kan ni se här! Då som ordförande för moderata ungdomsförbundet var han tydlig med att han inte ansåg att välfärdsstatens konstruktion var något vi skulle förvänta oss om han fick bestämma. Hur kunde det gå så fel, hur kunde den mannen vinna två val på raken?
Men för att återgå till vad jag inledde blogginlägget med. Ska vi högtidlighålla minnet över en mördad partiledare, gör vi det bäst genom att gå ut och möta människorna i samtal. Prata om vår ideologi, inte historia. Förklara våra ståndpunkter utifrån hur samhället ser ut idag inte hur det såg ut på 80-talet.
Den svenska Socialdemokratiska idétraditionen bär än idag, det mina läsare, det är Fait accompli
Till nästa gång
Christian