I Dagens Nyheter rapporterades det häromdagen om förslaget att höja högkostnadsskydden avseende läkemedel och sjukvård, det kan man läsa här! Något som skulle drabba en grupp som redan har det ekonomiskt tufft, nämligen de äldre i vårt land. Jag vet inte hur det ser ut nationellt, men åtminstone i Karlstad så är det den gruppen som växer snabbast när det gäller behov av försörjningsstöd.
Det handlar oftast inte om ett långvarigt behov av försörjningsstöd utan snarare om att det vissa månader helt enkelt är för mycket räkningar för att kunna betala både dem och klara sig resten av månaden. För alla dessa skulle en höjning även med hundralappar få som konsekvens att de oftare behöver söka försörjningsstöd. Det är äldre människor, som trots ett långt liv i arbete på sin ålders höst inte kan unna sig något, och ej heller se glädjen i deras barnbarns ögon för present de köpt åt dem, för det finns helt enkelt inte det utrymmet i deras plånböcker.
På facebook har en grupp skapats i protest mot detta, nu tror jag att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) knappast bryr sig om detta, men om tillräckligt många reagerar kanske någon annan i regeringen gör det. Det är ju knappast så att vi i Sverige till skillnad från USA har problem med våra statsfinanser, det var länge sedan och Göran Persson (S) gjorde ett bra arbete och det får väl också i ärlighetens namn sägas att det har även hans efterträdare lyckats med. Däremot är jag inte lika imponerad över prioriteringarna av ett ökat reformutrymme som skett senaste åren.
Tidigt i morse kom man i alla fall överens i USA, och världens största ekonomi slipper stoppa sina utbetalningar, mer om det kan du läsa här i Aftonbladet. Priset blev högt för dem i USA som velat se ett mer jämlikt samhälle. Hela 1 000 miljarder dollar ska sparas in över en 10 årsperiod. När jag var i Istanbul tidigare i somras träffade jag ett amerikanskt par i en kö och vi började prata och umgicks i några timmar inne i palatset tillsammans. De visste inte jättemycket om Sverige, men höga skatter det hade vi det visste de. Jag svarade att jag inte tyckte det var så farligt och enligt flera opinionsmätningar delar de flesta i Sverige detta. Vi gör det i vetskapen att om jag blir sjuk riskerar jag inte att avisas från sjukhuset för att jag saknar försäkring. Vi gör det därför att vi vet att den dagen då hög ålder eller sjukdom gör att jag inte längre klarar av vardagssysslorna, ja då finns det även då hjälp att få till en låg kostnad. Vi gör det därför att vi inte ska behöva betala hundratusentals kronor för en högre utbildning. De hörde vad jag sa, tyckte det lät bra, men var nog inte helt säkra på att det skulle funka i USA vilket förvånade mig lite, det finns ju ett exempel på betydligt närmare håll än Sverige, nämligen Kanada. Finns det verkligen någon som skulle vilja byta ut det system vi har i Sverige mot det i USA? Ett land med närmare 45 miljoner människor som riskerar att avvisas från sjukhuset för att de saknar en försäkring!
Christian
I en stund när Norge drabbats av det värsta terrordådet i Norden sedan andra världskriget möter deras statsminister detta med att säga att bästa sättet att visa vår avsky mot det massmördaren gjort är genom ökat engagemang och att skapa ett mera öppet samhälle, ett mer mångkulturellt Norge. NRK rapporterar om att de politiska ungdomsförbunden kunnat se en ökad tillströmning av medlemmar, så även i Sverige. Flera av de ungdomar som överlevde massakern på Utöya har visat prov på ofattbar insikt i en sådan svår stund. Tjejen som myntade de numera bevingade orden ”Om èn mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise” är ett av flera exempel på politiskt engagerade unga människor som vet hur vi i framtiden ska undvika illdåd som detta. I en stund när bröder och systrar i Norge visar på detta, syns samtidigt en annan bild från vissa företrädare i svensk politik..
Att flera sverigedemokratiska bloggare skyller allt på ”islamiseringen” som de skriver förvånar mig inte ett dugg. Trots Jimmie Åkessons (SD) försök till att putsa fasaden är det ett parti i grunden för och av rasister. Det blir nästintill patetiskt att läsa hur de, när det uppdagades att gärningsmannen var vit, blond och blåögd ändå försöker skylla detta illgärningsdåd på muslimer och på invandringen. Men att även läsa om KDU ordföranden Andreas Braw´s uttalande det gör mig betydligt mer bekymmersam.
Andreas Braw är ordförande för kristdemokratiska ungdomsförbundet i Stockholms stad, han skrev på sin facebooksida efter dådet att ”Jag sätter en månadslön på att det är islamister. Med OB-tillägg” Var finns toleransen och viljan till ett öppnare samhälle i ett parti som har sådana företrädare?
På bloggportalen beskriver sig Andreas Braw som ”Konservativ kristdemokrat från Småland som skriver om statens slöseri med skattepengar, bristen på ordning och den fruktansvärda dekadens som plågar Sverige” Du missade trångsynt i din beskrivning Andreas, du missade också empati du, som så snabbt skulle skylla på muslimer, inte minst med tanke på Oklahoma, kunde du, inte vänta med att skriva ut din misstro med muslimer. Söker man på dig på nätet, så framträder högerspöket än mer tydligt! En intolerans mot andras uppfattningar, en intolerans mot andra religioner än den kristna och en intolerans mot det solidariska samhället. Du som verkar för att välfärdsstaten ska upphöra, du som hellre ser skatter sänkas ännu mer än att hjälpa och stötta de som behöver!
Ska man finna någon tröst i det du representerar så är det att ni enligt de flesta opinionsmätningar sedan valet inte längre hamnar i riksdagen……..
Christian
Jag har under mitt förhållandevis långa politiska liv utstått en del. Under svåra strukturbeslut inom sjukvården i Värmland mottog jag flera hot om mitt liv. Men jag har inget minne av att jag någonsin gråt över de hoten, däremot grät jag över föraktet som min uppväxtstad visade mig när jag gjorde vad jag ansåg vara det minst sämsta alternativet. Det är och har alltid varit politikens främsta uppgift att prioritera mellan det som är önskvärt och det som helt enkelt är möjligt.
Under denna helgen, sedan jag strax före fyra i fredags fick vetskapen om det ofattbara bombdådet är inget sig likt. Jag chockerades liksom många andra över detta illdåd skapad av en galning knappt två timmars resa från mitt hem. Men av någon anledning grät jag inte över det, det var så ofattbart att det kunnat ske så jag förmådde förmodligen inte. Men att senare få höra om massakern på Utöya, att en människa, av samma kött och blod som jag kunnat öppna eld mot ungdomar enbart för att de valt att engagera sig politiskt det smärtade. Jag miste mina ord och klarade inte av att svara i telefon. Jag märkte senare när jag på lördagen vaknade till den ofattbara verkligheten att så många unga mist livet på Utöya att jag inte klarade att prata i telefonen utan att rösten brast. Men jag märkte också värmen i de ungas röst, det var mycket lättare att prata i telefonen med Kenny och Amir än det var med Monica och Ulf. Jag vet inte men det kanske helt enkelt handlar om att vi som är äldre ska visa vår styrka för de som är yngre.
Jag har under helgen gråtit mer än jag trott varit möjligt för en människa att gråta. Radio Värmland har bett mig om att vara med i studion men jag har tackat nej 0ch istället föreslagit en mer betydligt klokare och visare partikamrat än jag, för jag litar inte på att min röst bär. Det är insikten om att det faktiskt kunde varit våra SSU:are, vår Kenny, Amir, Philip eller Amanda som drabbats av detta så ofattbara enbart på grund av deras engagemang som slagit så hårt mot mig.
I onsdags när jag kom hem från min resa till Istanbul vägde jag mig, mest för att jag var nyfiken på om alla milen där haft någon effekt, jag hade gått ned 2.5 kg, idag vägde jag mig igen och upptäckte att jag tappat ytterligare ett kilo under dessa dagar då jag tvingat i mig mat, då jag tvingat mig till att göra något, då jag ändå aldrig fått någon ro i min kropp. Nu ikväll har jag lyssnat på Jens Stoltenbergs tal, jag har ännu en gång gråtit över de engagerade ungdomarna som nu inte längre finns med oss och det gör så ont…
Christian
Jag var minst sagt skakad när jag igår gick och lade mig, men att vakna upp och läsa om att mer än 80 barn och tonåringar mördats på grund av att de valt att engagera sig politiskt är en verklighet jag i ärlighetens namn har svårt att hantera. När sedan insikten kommer att det lika gärna kunde varit våra SSU:are som drabbats av det ofattbara, alla dessa ungdomar och unga vuxna man känner genom sitt politiska engagemang så slits hjärtat itu.
På NRK men även i andra medier har man idag kunnat läsa de överlevandes skildringar av det ofattbara. Det är med darr på rösten de beskriver hur paradiset på jorden blev till ett helvete som statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det. Här på NRK´s hemsidan kan man läsa flera skildringar.
Vilken fruktansvärd tragedi det måste vara för nära och kära till alla de som drabbats kan man nog inte föreställa sig. Att leva i vetskapen om att det barn man vinkat av på väg till sommarens läger kanske inte längre är i livet måste ha fått sekunderna att framstå som dagar innan beskedet kom. Läser nu att det fortfarande saknas ungdomar och därmed familjer som inte fått besked, även om avsaknaden av besked förmodligen vid detta laget innebär att det värsta hänt.
Hur skapas egentligen en ondska som denna, hur kan man kallblodigt planera ett illdåd som detta och varför skedde det? Det finns frågor man vill ha svar på som man förmodligen aldrig kommer att få svar på och jag mår illa. Har tvingat i mig maten idag för någon lust att äta har jag inte, jag har tvingat mig att göra något hela tiden fastän jag inte har någon lust till det, för jag vill bara sörja. Sörja över det faktum att detta så ofattbara kunde ske här hos oss. Att unga fått plikta med sina liv för att de valt att engagera sig politiskt och för att de därmed också velat skapa ett bättre samhälle i framtiden.
Det som skedde igår var ett angrepp på den norska socialdemokratins framtid, men det kan lika gärna stavas ett angrepp på demokratin och på alla de som på demokratiska vägar väljer att engagera sig och insikten om att det kunde varit våra SSU:are den kommer jag inte ifrån…..
Nu hoppas jag att så många som möjligt deltar i de manifestationer som anordnats runt om i vårt land. En partikamrat citerade Pablo Neruda, ”Ni kan döda alla våra rosor, men inte hindra våren”.
Christian
Sitter och lyssnar på NRK, vilket jag gjort de senaste 5 timmarna och undrar om jag inte fått en chock av något slag. Först det ofattbara med en bomb som briserar så nära från det trygga hemmet, men sedan det som skakat mig mest, skotten mot ungdomarna, barnen på AUF`s sommarläger. De som på grund av sitt politiska engagemang, de som visat på en tro om en bättre framtid för dem själva och andra som aldrig fick nå vuxen ålder.
Jag är, måste jag erkänna riktigt skakad, först när jag hörde om explosionen, tänkte jag, liksom säkert många andra omedelbart på muslimska fundamentalister, även om jag inte hoppades på det. Alltför mycket kraft och energi används till att med religionen som medel skapa klyftor mellan människor på vår jord, när vi i ärlighetens namn borde inse att ingen religion förespråkar våld av detta slag. När sedan nyheterna om skotten på Utöya kom och att gärningsmannen var blond med nordiskt utseende gick givetvis tankarna mot högerextremisterna. Men frågan kvarstår givetvis oavsett vem eller kanske till och med vad som står bakom detta meningslösa mördande?
Vad vill man uppnå genom att mörda barn och unga, vad vill man uppnå genom en bomb som förstör byggnader flera hundra meter ifrån bomben och vad vill man säga genom ett meningslöst våld som skapar sår hos inte bara de direkt drabbade utan även hos alla dem som sett tryggheten i sina liv raseras genom det de åstadkommit. Men värst av allt är att detta, även om det för oss nu för evigt har förändrat vår syn på det liv vi lever, så är det inget nytt för miljontals andra människor. Det finns de som dagligen förföljs och dödas för att de engagerar sig politiskt och till och med för att de talar sitt ursprungs språk.
Nu berättar nyheterna om att det ligger minst 25 döda barn och unga vid vattenbrynet på ön. Liv som innan de blommat fullt ut slocknat. Det handlar om familjer som drabbats av det ofattbara beskedet att deras barn mördats, om föräldrar som tvingas begrava sina barn och om en politisk ungdomsorganisation som sett engagerade barn och unga få plikta med sitt liv för det engagemanget. Det är ofattbart och det är fruktansvärt!
Vad var deras sista tanke, när de låg under busken i en förhoppning om att inte ses, och därmed inte bli mördad. Vad visste de om bombdådet i Oslo tidigare under dagen och om det påverkat någon av deras familjer. Det fruktansvärda händer, livet, alltför kort går i revy, mitt hjärta lider med er…
Mina och många andras tankar idag går till de familjer som drabbats så hårt denna dag men även till oss alla om en morgondag där tolerans gentemot andra stärks på grund av det som skett oavsett religion istället för att som förövarna till det ofattbara vill, tvärtom!
Christian