Aftonbladet har de senaste månaderna haft flera bra artikelserier som beskriver hur läget i den svenska skolan är. Vilka stora vinstsummor som de som vill nyttja ett alltför slappt system kan välja att plocka ur skolan och därmed minska på resurserna till eleverna. Samtidigt så gör skolminister Jan Björklund (FP) ingenting! Eller förresten, det gör han ju visst, han lägger nya pålagor till kommunerna men skickar inte med några nya pengar för detta, utan bara nya kostnader för kommunerna att hantera i en redan besvärlig situation.
I torsdags hade vi kommunfullmäktige i Karlstad, vi styrs numera av en blågrön majoritet, men av och till så syns det att miljöpartiet inte alltid delar de blåas uppfattning. En av deras företrädare var uppe och kritiserade just skolminister Jan Björklund, men folkpartiets partisekreterare Nina Larsson, satt tyst i sin stol. Frågan är om hon inte bet av sig tungan över att inte kunna försvara partiets skollinje som de anser vara just folkpartiets paradgren från attacken från en miljöpartist som här i kommunen tillika är koalitionspartner.
Fast det var inte det jag tänkt att inlägget skulle handla om. För en annan bra artikelserie som Aftonbladet just nu håller på med är Barnfattigbloggen, kolla in den här! Här beskriver barn, ungdomar och föräldrar sin egen situation över att inte få pengarna att räcka till. Här beskriver även andra som kommer i kontakt med dessa, den frustration, vanmakt och sorg över att inte kunna ha råd, med sådant som ändå får anses som till stora delar självklara saker. Vad kostar skolavslutningen, pengarna till lärarens blomma och ska min son få börja en ny klass ännu en gång till hösten och inte ha någon historia från sommarlovet att berätt om, för vi hade inte råd? Ska någon 13 åring i vårt land gå fram till sin mamma med veckopengen och säga att den behövs bättre till mjölk!
Tyvärr kan man även på Barnfattigbloggen, läsa om de barn som försöker ta ett ekonomiskt ansvar de som barn givetvis inte ska behöva ta. När ska dessa barn ges möjligheten att vara barn. Vi Socialdemokrater kommer oavsett om vi är i opposition eller i styrande ställning alltid värna de mest utsatta, de med de största behoven. Även om dessa grupper kanske inte är de röststarkaste så förtjänar de att ges förutsättningarna till en bra barndom och goda uppväxtvillkor. Konsekvenserna av att välja att inte se de behoven som finns kommer ofta i form av ett ökat antal människor i utanförskap. Trots regeringen Reibnfeldts löften om att minska ”Det stora utanförskapet” så har det ökat sedan hans regering tillträdde! Att satsa på barnen och de unga i vårt samhälle kan aldrig vara fel. Även om det är omöjligt att räkna ut vad vinsterna med detta medför så vet vi ju däremot vilka konsekvenser missbruk och ökad kriminalitet får, både i mänskligt lidande men också i kostnader. Att tidigt i livet ge stöd och hjälp till barn och deras familjer innebär med all sannolikhet att fler ges bättre förutsättningar och riskerar inte att hamna i ”fel grupper”.
Exemplena på den klyfta som bara blir större och större med den förda regeringspolitiken blir bara fler. Vi har haft utförsäkringarna, vi har haft de sänkta ersättningsnivåerna och vi har haft Fas 3. Men vi har även sett en barnfattigdom fördubblas, förslag från ministrar om sänkta inglångslöner för kommunanställda, ja det var Anders Borg (M). Maud Olofsson (C) vill se sänkta löner för invandrarkvinnor. Ett förslag som för överigt moderaternas tankesmedja Timbro idag pratar om i en artikel i Aftonbladet idag.
Vi är ett av världens rikaste länder, ska det behöva vara så här?
Är det femte jobbskatteavdraget viktigare?
Hur länge till orkar ni som röstar med plånboken blunda för det som sker. Kan något barn skyllas för sina uppväxtvillkor och om inte, varför ska de inte ges det då?
Christian
