Strax före jul fick jag ett meddelande från en kvinna på Facebook. Hon hade uppmärksammat att jag i flera blogginlägg skrivit om hur barnfattigdomen ska bekämpas, men även uppmärksammas då det faktiskt finns dem som vägrar att erkänna att den existerar. Man vägrar helt enkelt att se dessa barn och under vilka förhållanden de växer upp i och som givetvis påverkar människor i deras närhet. Idag kom ett mail ifrån en annan kvinna som beskrev sin verklighet och hur hon sliter för att få det att gå ihop, och ändå så räcker det inte. Hon avslutade med att avslutningsvis tacka för det engagemang jag och flera har för att förbättra situationen för alla dessa människor. Det är ord som värmer, ord som ger styrka och ord som engagerar till fortsatt kamp.
Förra veckan under vårt sammanträdet i kommunfullmäktige hade jag en kort men intensiv debatt med en av de m0derata ledamöter, tillika riksdagsledamot. Han stod och slog sig för bröstet och förklarade stolt att Sveriges finanser, dem har regeringen Reinfeldt klarat av. Må så vara med den biten, men barnfattigdomen har fördubblats, arbetslösheten ökat, över 20 % av de unga i vårt land står utanför arbetsmarknaden, sjukskrivningarna har inte minskat genom att vi blivit friskare, utan genom regelförändringar som innebär att människor helt enkelt inte får vara sjuka hur länge som helst. Privatiseringar sker av ideologiska skäl, snarare än att skapa mervärde för medborgaren. Så vad är det egentligen för utveckling att vara stolt över? Att finanserna är viktiga, det håller jag med om, men än viktigare är de prioriteringar man väljer att göra när utrymme finns. Sänkt krogmoms kunde gjort mycket för fattiga barn. Vi kunde anställt deras föräldrar om kommunerna fått ökade statsbidrag och det hade gett betydligt mer jobb än vad restaurangbranschen kommer att nyanställa nu.
Det är dags för oss socialdemokrater att samlas mot de orättvisor vi idag ser, istället för att käbbla om person hit eller dit!
Här är hennes berättelse, en gripande sådan om hur det kan vara i dagens Sverige där utrymmet i den egna plånboken blivit viktigare än omtanke och medmänsklighet människor emellan.
Lite tankar…
Jag är arbetslös, jag är utan en trygg inkomst. Jag gick en två årig utbildning för att lättare finna ett arbete, för att kunna försörja mig själv och mina barn, men har nu i snart två år efter utbildningen fortfarande inget arbete. Jag har haft timanställning, men detta var bara över en kortare period. Ca 6 veckor. Vilket i sin tur skapade turbulens i min vardag då det skulle redogöras timmar m.m. till arbetslöshetskassan. Det blev en massa brevväxling mellan mig och akassa samt ett evigt rännande till arbetsgivaren som inte hade fyllt i rätt, eller givit mig rätt uppgifter i anställningsbevis och allt vad det heter.
Detta tror jag ligger mig lite i fatet idag, då jag inte längre blir uppringd som vikarie. Det blev bara för mycket ifrågasättanden om varför och hur det kan vara si eller så med kraven från arbetslöshetskassan. Och arbetslöshetskassan bara står på sig och kräver min aktion i ämnet annars hotas jag av avstängning och utebliven betalning.
Jag har upplevt och upplever mig fortfarande stå under ett ständigt hot om repressalier om jag inte gör som man säger till mig att göra utifrån alla lagar och regelverk som riksdag och regering tagit fram.
Nu är mina 300 + 100 dagar slut och jag skall alltså ingå i aktivitetsgarantin. Med ytterligare en sänkning av inkomsten från statskassan. Nu ska jag leva på 65% av vad jag tidigare haft. Men mina kostnader är fortfarande samma som förut. Vissa kostnader har till och med ökat med tanke på att jag varit tvungen att ibland använda mig av mitt kreditkort som jag aldrig någonsin använt förut. Ja, jag har ju en bil förstås, den kostar ju mig en hel del varje månad och jag står nu i valet och kvalet om jag ska vara tvungen att sälja den för att bli av med resterande skuld på den…jag har ju inget arbete att åka till så varför ska jag ha bil? Och sedan om jag får ett arbete så kan jag bara hoppas på att det finns förbindelser så att jag kan ta mig dit. Jag har sålt min soffa för att kunna betala en hyra, vad mera ska jag sälja? Jag har flyttat till mindre lägenhet, men hyran känns ändå som en smäll i ansiktet varje månad. Ett av barnen går på en skola dit man behöver åka buss, det är inte en kommunal skola så jag får stå för busskortet själv varje månad, också detta tär på min ekonomi. Ja, jag har barnbidrag och jag har en barnpension för barnen, då den andra föräldern är avliden. Men detta hjälper föga då min egen inkomst är så låg. Alla pengar går åt till boende, mat, till busskort, kläder om och när jag lyckas skrapa ihop så pass mycket att det går att handla det. Tack och lov för loppisar och billiga priser där. Detta är den värsta tiden i mitt vuxna liv…
Jag sitter nu med ett årsbesked från csn som vill ha pengar för studielånet, jag sitter här med bävan i bröstet för att få restskatt vilket jag fick förra året, jag sitter här och bävar inför att snart behöva ge upp allt och lägga mig ner och självdö. Jag orkar inte mer. Vad fan mer ska jag genomgå? Vad mer ska jag behöva göra, lära, veta, kunna?????
Hur många utbildningar behöver jag ha för att kunna hitta ett jobb som ger mig en inkomst som jag kan leva av??? Jag kan inte leva på en halvtidstjänst eller ett timvikariat. Jag behöver en heltidstjänst med en VERKLIG lön och inte någon åtgärd från arbetsförmedlingen!
Jag har ingen dagstidning, jag har inga inköp av veckotidningar, jag har inte köpt kläder till mig själv. Jag bakar bröd och jag lagar all maten själv. Ingenting kastas om det går att undvika. Jag handlar alltid det billigaste som går att handla. Att gå till frisör är en önskedröm, jag kan få mycket för de 400 kronorna som det kostar. Men jag vet att ett av barnen skulle behöva klippas. För två månader sedan fick den ena sin efterlängtade klippning. En god vän till mig såg att ett av barnen inte hade vinterbyxor eller långkalsonger så det gavs i present lagom tills all denna snö kom. Ingen av barnen kan längre få veckopengar eller månadspengar, då det inte finns utrymme för det i min budget. Lite gott kan det bli till helgen, men oboyen är numera utesluten ur helgfrukosten. Yogurt är alldeles för dyrt för att handla, så det blir den nyttiga havregrynsgröten istället. Ost kan jag bara handla då den är till extrapris. Vem har råd att betala närmare 80 kr/kg för ost?? Mjölk vill jag gärna ha i mitt kaffe, men nu har kaffe priset gått upp så mycket att jag snart inte behöver bekymra mig över det heller.
Ja, så får jag ju skylla mig själv som tillät barnen att få två katter…bara kattsanden och maten till dom går ju på en förmögenhet, så vem vet, nästa månad kanske de har fått gå vidare till de sälla jaktmarkerna.
Arbetsförmedlingen är ålagd att påvisa arbeten inom min yrkeskategori…jag får ibland anvisningar om arbete på så kallade pendlingsavstånd…det tas ingen hänsyn till att jag är ensamstående förälder till barn i skolålder. Det tas heller ingen hänsyn till att jag inte har släkt i närheten. Så, får jag arbete på annan ort eller en anställning med natt/jour/dygnspass så ska mina barn klara sig själva. Jag har inte rätt att neka eller strunta i dessa påvisade jobbmöjligheter, får jag jobbet så kan vi ju alltid flytta…för jobba måste man och att barnen behöver byta skolor och lämna allt ännu en gång, ja… det är mina bekymmer inte statens, inte riksdagens, inte regeringens, inte akassans. Jag ska bara lyda och tiga. Och mina barn fostras via detta system till ytterligare en generation av lydiga medborgare, som inte ska tro att välfärdssamhället vi lever i är till för några misslyckade individer. Här gäller det att kliva över lik för att nå toppen först.
Mitt äldsta barn har redan nu i högstadie ålder börjat uppleva stress inför framtiden. Det går inte välja yrkeskategori efter hjärtat, man måste välja smart och bara med blicken riktad på något som verkligen är inkomstbringande. Jag hör ibland paniken och ser stressen personifierad i ansiktet på denna ungdom.
Och glöm för allt i världen bort att du har en arbetsskada sedan tidigare. Det finns inte längre utrymme för att belasta samhället med sjukdom eller skador. Det är bara att bita ihop och låtsas som om det inte existerar, för jobb måste jag ha. Jag söker allt jag bara kan, alla möjliga och omöjliga yrkeskategorier. Snart kommer jag vara tvungen att avsäga mitt medlemskap till facket också, då den kostnaden skulle kunna köpa mig ett storpack köttfärs i månaden. Av vilken jag sedan kan få ut en massa köttbullar eller biffar. Tack för att Du och andra i Din position uppmärksammar barnfattigdomen! Jag gör vad jag kan och orkar själv.
Mvh: XX
Tack själv för att du tog dig tid att dela med dig!
Ett annat Sverige är möjligt!
Christian
På fredag 27 januari anordnar Folkrörelsen Nej till EU en demonstration mot europakten i Stockholm från kl. 08:30 med samling kl. 09:00 utanför Riksdagshuset med anledning av EU-nämndens möte med Reinfeldt om vilket mandat han ska ta med sig till Bryssel – svenskt Ja eller Nej till Europakten. Sprid gärna information om denna manifestation så att det blir uppslutning – det handlar om vår ekonomi och om demokratins vara eller inte vara http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/24/fredag-27-januari-kl-09-00-utanfor-riksdagshuset-folkrorelsen-nej-till-eu-arrangerar-demonstration-mot-europakten-val-mott/
Jag vill nästan tro att problemet med fattigdom är inget unikt som uppstått med nuvarande regering.
Om man ser på hur jag har behandlats, så har socialdemokratin byggt upp detta system under många år. Likväl den kommun jag bor i är en (S) kommun sen vår frälsare kom till jorden, trots detta så behandlas människan otroligt dåligt =(
Men som jag sagt förr så tror jag man måste lägga ner bortförklaringarna och tendensen att skylla på någon annan. Jag brukar rätt ofta försöka prata med (S) politiker men möts ofta av tystnad eller svar som ”Sverige är kallt” ”alliansen har..” mest troligt gör di som de flesta andra politiker och väljer att inte publicera denna kommentar och inte heller besvara den.
Nej, fattigdom är inte något nytt, det har alltid funnit. Men när situationen ser ut som den gör, kanske man ska försöka göra något för att minska klyftorna, inte öka dem.
Det är det jag menar också, men ingen politiker är intresserad av det, oavsett partitillhörighet så är det hela tiden en massa pladder om att det är det andra blocket som inte gör eller som har skapat.
Det vore roligt att se den som kunde stiga fram och och erbjuda en lösning för framtiden och inte skylla på den andra parten om varför det är som det är.
Som jag ser samhällets ovilja att hjälpa människor är något som vänsterblocket skapat och högerblocket jublar åt och underhåller.
En realistiskt skriven berättelse från verkliga livet.
Till skillnad från skribenten insåg jag fördelen att göra mig av med bilen då jag blev arbetslös. Jag pendlade kollektivt med buss och tåg och hade busstider och tågtider som passade utmärkt.
Om man gör sig av med bilen och pendlar med kollektiva färdmedel finns det pengar till barnens klippning, vinterkläder och mat på bordet samt fritidsaktiviteter utan att det är några större problem. För mig var det ett självklart val men detta val kan inte alla göra. Förutsättningen är att barnen går i en bra skola i dess närhet, att kommunikationerna fungerar, att fritidsaktiviteterna ligger nära eller att ev någon annan närstående som bor i närheten kan skjutsa barnet då och då.
Jag kanske har tur som har ett barn som jag har råd att betala in 350 extra till högskoleprovet för så att hon får extra chanser att komma in på läkarlinjen och tjäna betydligt mer än sin deltidsarbetande mamma. Jag ser många i min sits som måste ha bilen kvar, ofta billiga 5-10 000 kronorsbilar som går sönder och behöver repareras regelbundet. Jag ser många ensamstående ammor som har husdjur. En bil kan man sälja men djur är ingen handelsvara, det är en familjemedlem i stort sett.
Mamman i exemplet kan skattejämka för att slippa kvarskatt men för mig tog det några år att komma på denna lösning. Mamman kan också ange en lite för hög inkomst i ansökan av bostadsbidraget. Några tusenlappar tillbaka för att man fått för lite är välkomna pengar i februari efter den fattiga januarimånaden. CSN kan man få nedsatt avgift på, i alla fall med de äldre lånen.