Igår hade jag den stora förmånen och äran att vara inbjuden som talare till Anhörigföreningen i Karlstads tioårsjubileum. Det var och är en ära att få vara med, när en sådan viktig organisation jubilerar. Inte minst var det hedrande när dess ordförande Gullan Lindblad, mångårig och tung moderat politiker, berömmer, för de insatser som skedde för att stötta anhörigvårdarna i Karlstad under min tid som ordförande i vård- och omsorgsnämnden. Gullan har också skrivit om det i sin lördagskrönika i Nya Wermlandstidningen här.

För att citera henne, ”Ingen politiker har hjälpt oss så mycket som du Christian” Det var ord som värmer och som samtidigt glädjer.

Att vara anhörigvårdare är inte lätt. Man är det både utifrån kärlek och plikt. Tyvärr innebär detta också att alltför många anhörigvårdare driver sig själva så långt, uppoffrar sig själva så mycket så att de far illa av att vara just anhörigvårdare. Det är därför det är så viktigt att kommunens anhörigstöd fungerar och är väl utvecklat.

Under förra mandatperioden, när jag var ordförande i vård- och omsorgsnämnden, byggde vi ut anhörigstödet i kommunen så idag titulerar flera oss som Sverigebäst när det gäller stödet till anhörigvårdare. Detta bekräftades bland annat av Socialstyrelsens representant igår.

Vi har anhörigkonsulenter inom alla fem områden. Demens, Somatisk sjukdom, Funktionsnedsättning, Missbruk och Psykiatri. Vi har ett anhörigcentrum och vi hade Sveriges största korttidsboende. Vi garanterade alla anhörigvårdare avlastning samma dag de ringde, när de kände att de inte längre orkade en dag, eller en timme till. Bara vetskapen hos dem att detta stödet fanns, är förmodligen inte möjligt att ens räkna på ekonomiskt.  Våra anhörigkonsulenter har även en budget för att kunna ge anhörigvårdarna en guldkant i vardagen. Oavsett om det handlade om något så litet som fika eller att få åka på spa, genom våra ”Må bra resor” så är det uppskattat. Sveriges anhörigvårdare gör en enorm insats. Både av plikt och kärlek, men deras insatser sparar också skattepengar som därmed kan gå till annat. De förtjänar våra allra bästa insatser för att stötta dem!

Min stora omtanke om anhörigvårdarna kom efter att jag sett min mormor, vårda min morfar till den gränsen då hon själv for illa och vi fick henne att inse att det bästa för alla vore om morfar flyttade till ett vårdboende. Men den kom också efter att min farfar berättat hur han bar farmor, trapporna upp till lägenheten.

Jag undrar hur många av våra äldre det är som inte får det, de har rätt till, därför att de inte vet att de har rätt till det, just därför att ingen upplyst dem om det.

Christian