Bananskalet!

Har haft ett långt sommaruppehåll med bloggen, senaste inlägget skrev jag 28/6. Funderade på vad jag skulle skriva om och snubblade över en nystartad blogg av en av SSU:arna i Karlstad. Han valde att skriva sitt inlägg om varför han gick med i SSU och då bestämde jag mig för att mitt första inlägg efter sommaruppehållet ska handla om varför jag nu sitter här och sysslar med politik på heltid.

Allt började med ett bananskal kan man säga. Jag var i tonåren inte direkt intresserad av politik. Min pappa var aktiv för socialdemokraterna och vice ordförande i miljönämnden när jag gick på gymnasiet och min tvillingbror mycket aktiv i SSU. Han valdes som 20-åring in i kommunstyrelsen, tror han var yngst i Sverige då. Några år senare valdes jag som ordförande i ett av våra sjukvårdsdistrikt och blev då Sveriges yngsta landstingspolitiker på heltid. Men nu går jag händelserna en aning i förväg.

Jag var som sagt inte värst intresserad av politik, var socialdemokrat, som jag uppfattade det. Det var det man var i min familj, det var det rätta! Länge  stod jag emot alla försök att bli värvad till SSU. Jag var aktiv i Unga Örnar och tyckte det fick räcka och som sagt, det fanns ju redan två i familjen som var aktiva. Till slut lyckades dock en viss Joakim Egman få mig till  att bli medlem i SSU, vet inte om det var utifrån ett latent intresse som börjat vakna till liv eller om jag helt enkelt tröttnat på tjatet varje gång vi sågs i korridorerna på gymnasieskolan. Jag gick med, de behövde en kassör och jag gick ju ekonomisk linje. Men jag gjorde mycket tydligt att jag inte tänkte vara mer aktiv än att sköta bokföringen, vill minnas att jag lyckades hyfsat bra med det. Var på några möten och en nattaffischering. vad är det med SSU och dessa nattaffischeringar egentligen…. Det gick en tid och jag hade siktet inställt på att plugga vidare och få ett hyfsat jobb, läs jobb, inte uppdrag att leva på. Det funkade bra tills dåvarande ordföranden flyttade för att plugga, då blev SSU´s plats i Arbetarekommunens styrelse tom och av någon anledning fick jag frågan om jag ville överta den. Kommer inte ihåg hur gammal jag var, men jag gick fortfarande på gymnasiet, kände mig nog lite hedrad för jag vet att jag sällan var borta från de sammanträden. Dock hade jag fortfarande siktet inställt på plugg och jobb.

Efter valet 1994 när brorsan valdes in i kommunstyrelsen, så hamnade jag i gymnasienämnden. En period då Säffle sade upp samarbetsavtalet med Åmål för att bygga ut sin egen gymnasieskola, var jag populär bland mina lärare i Åmål, när jag argumenterade för varför Säffle gjorde det… Hmm, senare under min tid i landstinget fick jag uppleva hur svårt en del har för beslut man anser vara orättvisa och att det då kan vara extra svårt att höja sig över bypolitiken och se till helheten.

Det gick en tid och maj 1995 blev det ett fyllnadsval i sydvästra sjukvårdsdistriktets hälso- och sjukvårdsnämnd. Dåvarande ordföranden Anders Jonasson satt också i arbetarekommunens styrelse och han ville jag skulle få det uppdraget. Där trivdes jag väldigt bra, landstingsfrågor var intressanta. Under mandatperioden började jag att plugga på dåvarande Högskolan i Karlstad, började med statsvetenskap, men bytte till rättsvetenskap efter ett år, det gjorde de flesta av kurskamraterna. Under högskoletiden blev det mycket politik. Diskussionerna gick höga och det kan inte ha varit alldeles lätt för en del kursare, då de flesta av oss var sossar eller vänsterpartister. fanns ett och annat högerspöke och någon kommunist också. Flera av dem jag då pluggade med sysslar idag också med politik. Men trots att intresset för politiken och tron på socialdemokratin växt sig stark under de här åren så var siktet på att klara utbildningen och sedan fixa jobb. Och det är kanske nu som bananskalet dök upp framför mig.

Samma årsskifte som jag slutade plugga, hade ytterligare ett fyllnadsval dykt upp. Det var som ordförande i sydvästra sjukvårdsdistriktets hälso- och sjukvårdsnämnd! Anders Jonasson som dåvarande ordförande och Berit Högman, landstingsstyrelsens ordförande gjorde ingen direkt hemlighet av att de stödde mig, Anders var till och med ute i media med det. Det var ett frestande erbjudande för en som skulle sluta plugga och inte visste om arbetsmarknaden skulle välkomna en. Så jag tackade ja, vann personstriden då det fanns dem som tyckte jag var för ung, vilket jag också var, men jag hade suttit i nämnden i 1 ½ år, hmm, nu märker jag ju själv när jag skriver att det var banne mig inte länge, hur tänkte ni egentligen?

Landstingspolitik sysslade jag med rätt många år, trivdes mycket bra med det. Var en tid med stora förändringar, läs omstruktureringar av den värmländska sjukvården, ekonomin var inte heller den bästa så där fick man verkligen uppleva hur oro inför förändringar kan få människor att sänka sig väldigt lågt.  Har skrivit ett blogginlägg om det tidigare, det kan du läsa här! Det var insändare och anonyma brev. 2001 flyttade jag till Karlstad. Det här med bilden av vården och bilden många tyvärr felaktigt hade och fortfarande har, är den att bara man kommer till en vårdinrättning ja då är det ”lugnt”. Ställ er någon gång frågan om det är rätt vårdinrättning ni kommer till. Vem vill träffa en internmedicinare om det är blindtarmen som ska bort, en omväg till fel vårdinrättning kan få en avgörande betydelse.

Satt i partidistriktets styrelse i tio år och det verkställande utskottet i 9 samtidigt som jag hade mina uppdrag i landstinget och Arbetarekommunens styrelse som kassör. Mycket möten blev det. Brukade gå igenom kalendern efter årsskiftet och konstaterade att bortsett från under sommaren var det något ungefär hälften av alla helgerna. Tror jag sammanträdde bort min ungdom. Inte lika glad över det nu. Alla möten är inte roliga möten och man kan heller inte älska varje partikamrat. Men det är inte så mycket att göra åt det nu. Maj 2005 kom nästa förändring, då hade partiet centralt bestämt sig för att inrätta något som hette valkretssekreterare och jag blev, faktiskt den förste som anställdes. Det gjorde att jag lämnade uppdragen i distriktsstyrelse och verkställande utskottet då jag inte gärna kunde sitta där och arbete med riksdagsledamöterna, jag lämnade också de flesta uppdragen i landstinget. trivdes väldigt bra, men tyvärr så gick inte valet bra 2006 så stora uppsägningar skedde på s-kansliet och vi var ju relativt nyanställda så bye bye.

Perioden 2006-2010 blev jag aktiv i kommunpolitiken i Karlstad. Var ordförande i vård- och omsorgsnämnden och var gruppledare i bostadsbolagets styrelse och i fullmäktige annars var den perioden rätt lugn. Var kassör i Karlstad, men hade inte värst många övriga uppdrag så det var en lugn period, hade 7 veckor en sommar, har aldrig varit ledig så länge tidigare, är det inte nu heller förresten.

Valet i Karlstad 2010 gick bra för oss, vi gick fram i en tid då partiet nationellt inte gjorde bra ifrån sig. Tyvärr räcker ju inte det när ett av samarbetspartierna väljer att efter 8 år byta sida, så nu sitter vi i opposition. En tendens som är tydlig när borgerliga tar över, det är att storleken på politiska organisationer tenderar att växa. Det hade givetvis effekt även på oss så numera har S två politiska sekreterare, Ingela på heltid och jag på 75 %, VP fick 25 % av den utökade tjänsten. Det i kombination med rätt många kommunala uppdrag gör att det numera är rätt fullt i kalendern, inte så mycket helger, men däremot många vardagskvällar. Efter maktskiftet valde de flesta av oss tidigare ordföranden att antingen sluta och släppa fram nya eller byta nämnd. Idag är jag 1:e vice ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden och trivs med det, sitter i kommunstyrelsen och kommunledningsutskottet och på en del andra ställen.

Ja, det var berättelsen om mitt bananskal som fick mig till att sitta där jag nu sitter och syssla med politik. Trots kraftigt förkortat så blev det långt, men det är sådant som händer. Nästa inlägg blir mera dagsaktuellt.

Åmgrar jag då valet att kliva på bananskalet? Omöjligt att svara på. Jag kan beklaga att jag inte fick en tid på arbetsmarknaden innan jag började, men samtidigt vet man ju inte vem man blivit om man gjort det valet. Kanske aldrig hade börjat med politik på den nivå jag varit och är på om jag gjort ett annat val då. Oavsett så är det väldigt lärorikt. Har sett och rest mycket och ännu är jag väl inte pensionsfärdig så det återstår en del att uppleva och lära sig. I vilken roll, det vet man aldrig. På något sätt kommer jag nog alltid syssla med politik för jag vet att vi kan bättre i vårt land. Utvecklingen de senaste åren lämnar människor efter och så ska det inte vara, jag tror till och med att det är negativt för alla. Skattesänkningar må ha gett vissa mer i plånboken, men man vet inte hur mycket mer man skulle kunnat få som medborgare i Sverige om alla getts en rimlig chans att vara med och bidra i samhällsbyggandet och det kanske gett mer än skattesänkningen!

Till nästa gång =)

Christian