Nu trodde ni givetvis att detta blogginlägget skulle behandla vår partikongress och valet av Håkan Juholt till partiledare. Det ska det i och för sig också, men inte endast, det är så många s-bloggare som skriver om det nu ändå.
Det vore knappast möjligt för en s-märkt bloggare att inte ta upp valet av en ny partiledare. Vi Socialdemokrater brukar inte byta även om vi haft några fler än Kristdemokraterna, de är inne på sin tredje, vi på vår nioende. Men då bildades KD först 1964, vi bildades 1889.
Har tidigare bloggat om vad jag tror om Håkan Juholt, det inlägget kan ni läsa här. Summa summarum, så tror jag att han kan leda oss till att än en gång bli ett statsbärande parti. Även om jag knappast tror på siffror över 50 %. Så är det viktigt att vi inte före ett val kompromissar bort vår politik. Det gjorde vi sist och det medförde också att väljarna inte kände igen oss, eftersom vi själva knappt gjorde det.
Vad vi Socialdemokrater nu behöver är en omstart för att ta fighten med regeringen Reinfeldt och den katastrofala politik hans regering driver. Reinfeldt börjar bli trött. Det syns i media när han framträder. Han kritiserar oftare oss för nederlag i riksdagen än kompromissar om den egna politiken. När blev det egentligen en minoritets ansvar att regeringen har en majoritet av rösterna i riksdagen? Det som förenar de rödgröna och sverigedemokraterna i dessa frågor är inte en gemensam bild över hur framtiden formas. Vad det däremot är, är en gemensam syn på att den politik regeringen Reinfeldt vill föra är fel väg att gå på. Kanske dags att ta av sig galoscherna Reinfelt och sätta på sig filttofflorna.
Vi Socialdemokrater förenas nu under en ny partiledare för att fortsätta kampen mot orättvisorna i samhället. Där stat ställs mot land, där fattig ställs mot rik. Där den som har ska få mera på bekostnad av dem som behöver. Varför skulle Reinfeldt och Borg annars lanserat idén om det femte jobbskatteavdraget om de inte anser att den tudelning av landet Sverige vi idag ser, inte i deras ögon är tillräcklig. Klyftan ska öka. Låglönemarknader skapas, sjuka tvingas till socialkontoret och invandrare får ta skeden i vacker hand och jobba på låglönemarknader enligt Maud Olofsson (C). När en regering inte längre har idéer, visioner och handlingskraft att föreslå mer än just mer pengar i plånboken för vissa, ja då kanske man förbrukat sin förmåga till att regera.
I ett tidigare blogginlägg skrev jag
Alltför många idag lever med så små marginaler att livet inte blir mer än en tidsresa till döden. Att gå upp, jobba, betala räkningar, mat etc och sedan inte ha något över alls till det lilla extra. Det är inte ett samhälle som är värdigt. Alla ska ges möjligheten till att förverkliga sig själv. Missförstå mig nu inte, jag är inte ute efter medborgarlön eller något sådant. Som Socialdemokrat kan jag aldrig ställa upp på det.
Vad jag är ute efter är ett samhälle där alla ges möjligheten till delaktighet på arbetsmarknaden, oavsett om man kan jobba med samma förutsättningar som de flesta eller i alla fall 100 % av sin egen förmåga.
Vad jag är ute efter är ett samhälle, där den som blir sjuk får vara sjuk och inte tvingas till socialen efter att dagarna är slut.
Vad jag är ute efter är ett samhälle där integrationen inte misslyckats, där högutbildade människor kör taxi för att de heter Amir!
Vad jag är ute efter är ett samhälle där solidariteten mellan människor i vårt land, men även med människor i andra länder inte känner några gränser. Vare sig klass, etnicitet eller vad det nu må vara som gör att vi inte längre ser längre än till den egna plånboken. Reinfeldt har lyckats väl i vad han företog sig när han i morgonsoffan pratade om det ”sovande folket” och att det måste få ett slut. Det klippet kan ni se här! Då som ordförande för moderata ungdomsförbundet var han tydlig med att han inte ansåg att välfärdsstatens konstruktion var något vi skulle förvänta oss om han fick bestämma. Hur kunde det gå så fel, hur kunde den mannen vinna två val på raken?
Nu tar vi fighten gemensamt och vi gör det under en ny partiledare och en ny partiledning! Valet 2014 vinner vi på vår politik, vår tro och vilja att alla ska med, att alla kan bidra på något sätt. Där ingen stängs ute på förhand!
————–
Det finns väl ingen som kunnat undgå det fruktansvärda som hänt i Japan. Katastrofens jordbävning och efterföljande tsunami bleknade i jämförelse med hur efterdyningarna av dessa riskerat att leda till en katastrof utan dess like när det gäller kärnkraften i Japan. Detta har fått många att vakna upp. Kärnkraftsverk har stängts i Tyskland och här hemma är fler mot kärnkraften än tidigare.
Regeringen vill ersätta ”gamla” svenska kärnkraftsverk med nya. De hänvisar till att folkomröstningen skedde för så länge sedan så den kan knappast anses som gällande längre. Maud Olofsson (C) är numera rätt känd för hennes totala kovändning i kärnkraftsfrågan för centerpartiet. Kovändningen blev ju inte mindre känd då hon gråtande använde samma argument som hon gjorde när hon var emot som nu när hon är för. Det är för hennes barn och barnbarns skull. Undrar om de får dubbla julklappar och födelsedagspresenter av henne också. Maud 1 och Maud 2?
Men låt oss inte raljera för mycket om det, Maud och centerpartiet har straffats av både väljare men också av massiv intern kritik mot att centern gick med på uppgörelsen. Det var ju kärnkraften i sig jag skulle kommentera.
Varje politiskt beslut ska inte dömas utifrån hur verkligheten ser ut idag, utan hur verkligheten såg ut när beslutet togs. För mig som Socialdemokrat är det självklart att kärnkraften på sikt måste avvecklas och det steg som togs i och med Barsebäck måste få fortsätta. Utvecklingen av alternativ energikällor tar fart först när marknaden inser att beslutet om avvecklingen står fast.
Men låt oss inte för den skull döma ut kärnkraften helt ur ett historiskt perspektiv. Jag tror knappast att de rikare länderna under 70- och 80-talet hade varit beredda att avstå från sin tillväxt och deras uppbyggnad av respektive länders olika välfärdsområden, eller helt enkelt mer pengar i fickan för vissa om kärnkraften inte funnits. Nej de skulle helt enkelt använt andra energikällor som de redan kände till och det hade förmodligen resulterat i en betydligt sämre global miljö än idag. Men detta får ju absolut inte vara en ursäkt för att nu, när det finns alternativa energikällor inte fortsätta den utfasning av kärnkraften som den tidigare rödgröna majoriteten i riksdagen stod bakom.
Man kan i detta fall dra parallellen till de ”miljonprogram” som så ofta döms ut. Det var absolut inget fel med de besluten som då togs av beslutsfattarna. En del människor av idag, dömer ut dem som stora ”ghettoliknande” betongområden. Men när de tillkom och människor kunde flytta in i dem. Då innebar det för dessa en enorm höjning av deras livskvalitet. Rinnande vatten inomhus, både kallt och varmt, elektricitet och wc, det är för oss av idag en självklarhet. Men det var det inte för många innan miljonprogrammen byggdes. Utan byggandet av dessa skulle vi inte klarat av att genomdriva alla de reformer som förde fram Sverige till ett av de mest jämställda och jämlika länderna i världen, med en välfärd som omfattade alla. Även om om det nu är på väg att ändras….
Christian
