Har varit med blogg i rätt många år nu. Det är inte så enkelt som man kan tro faktiskt. Ibland så skriver man något som gillas och delas av många. Och ibland skriver man något som man själv tycker är strålande, men som gillas av få. Ibland kan ett inlägg generera hundratals besökare, ibland bara ett tiotal.
Rekordet på ett inlägg är över 800 gillanden, fast oftast hamnar jag på 15-30 gillanden. Å andra sidan så är inte gillanden det viktigaste alltid, utan antalet läsare. Just nu har jag i flera dagar legat på drygt 800 läsare på bloggen. Det rör sig om ett inlägg om kommunpolitiken i Karlstad, En dag i det blågröna Karlstad. Det hör däremot inte till vanligheterna. Oftast när jag får många läsare, så beror det på att inlägget delats och rör nationell politik. Men visst är det kul att även lokal politik berör så mycket så att så många väljer att gå in och läsa just det inlägget.
Ibland delas blogginlägget på någon Facebooksida som ”Vi som inte vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister” eller ”Stefan Löfven som statsminister – ja tack”. När så sker, så får man oftast 100-300 gillanden, och ibland även 700 gillanden. Det är givetvis jätteroligt. Samtidigt så är det alltid svårt att skriva ett nytt blogginlägg efter så många gillanden, för om inlägget av någon anledning skulle bli det sista inlägget så vill man ju gärna att det har många gillanden. Lite av ett Moment 22 där.
Varför skriver jag nu detta, en lördags kväll. Jo jag har socialjouren och då brukar det oftast bli film. Även om jag igår mötte upp styrelsen för en nybildad S-förening, vilket var givande, så är oftast jourhelgerna rätt tråkiga. Blir liksom inte som någon riktig helg, utan mera som en vanlig vardagskväll.
Å andra sidan så är jouren ett ansvar och en uppgift som följer med att sitta som ledamot i socialnämndens arbetsutskott. Och med tanke på hur avgörande det kan vara för en ung människas framtid och ibland till och med även livet för ett barn, så får man helt enkelt gilla läget, oavsett om man tycker det är tråkigt. Å andra sidan så är just definitionen av att ha tråkigt, kanske inte så illa, med tanke på hur livet är för så många andra. Helgerna för alltför många barn i Sverige är inget de ser framemot. De vet att mamma eller pappa, eller kanske båda inte är de bästa föräldrarna just då. Många barn får inte den omtanken de har rätt till. Tyvärr så vet jag, genom de samtal och möten med människor jag möter här hemma, att det finns barn som inte får tillräckligt att äta under helgerna, lov och andra lediga dagar. Det är dem barnen som skolans personal ser till att de äter lite extra på fredagen. Det kanske är dem barnen vars lärare tar med sina barns avlagda kläder till, just därför att de vet att andra alternativ till andra kläder är få.
Det känns lite som att ämnet, frågan, den oerhörd viktiga frågan om barns uppväxtvillkor försvunnit i den politiska agendan för stunden. Om det är Uppdrag Gransknings inslag som är orsaken, det får andra avgöra. Men i sak, speglade det inslaget inte den verklighet som alltför många barn i Sverige tvingas växa upp i. Barnfattigdom handlar inte om absolut fattigdom. Vad den däremot handlar om är hur ett barns uppväxtvillkor, skiljer sig från de allra flesta barns uppväxtvillkor och på vilket sätt det påverkar dem. Jag anser att det är ett bevis på fattigdom och brist på solidaritet i ett samhälle så rikt som vårt att det finns barn som inte ges en uppväxt som alla barn ska ha rätt till. Inget barn ska behöva ljuga eller skämmas i skolan. Hitta på ursäkter när klassresan ska planeras, för de vet så väl att just deras föräldrar/vårdnadshavare, aldrig kommer att ha råd med resan! Det är därför som inga aktiviteter i skolan ska beläggas med avgifter.
Nu blev det ett inlägg som blandade väldigt mycket, å andra sidan så får man faktiskt blanda på sin egen blogg om man vill!
Till nästa gång =)
Christian
Man kan fråga sig för och i vilket vilket syfte Janne Josefsson på Uppdrag Granskning (SVT), gjorde sitt senaste program.
Vad Rädda Barnen, Bris, Majblomman och andra organisationer har gjort är att mäta den relativa fattigdomen. Inte den absoluta. Att fråga om det finns fattigdom i Sverige, får många att tänka på situationen i utvecklingsländerna och som bekant så får man de svar man frågar efter. Att den relativa fattigdomen har ökat är ingen myt, det är ett faktum i Sverige. Förklaringen stavas ökade klyftor i vårt samhälle. När klyftorna ökar, ja då ökar också den relativa fattigdomen.
Det handlar inte om att barn svälter, även om en del tvingas lägga sig hungriga för det saknades mat just den kvällen hemma. Det handlar inte om att en del barn tvingas gå med foppa-tofflor på vintern, som du raljerade över i ditt program. Den relativa fattigdomen mäter hur barns olika uppväxtförhållanden ser ut. Den relativa fattigdomen handlar om hur dessa barns uppväxt förhåller sig till andras. Och det, det kan inget program som Uppdrag Granskning gör ändra på.
Jag ställer än en gång frågan vad du egentligen vill uppnå med detta inslag. Att människor ska sluta skänka pengar till dessa organisationer som ser problemen i Sverige, med de ökade klyftorna.
Jag känner en person som jobbar i skolan, så här beskrev hon hur det var att börja jobba efter ett juluppehåll; – Eleverna började givetvis prata i munnen på varandra och berättade om än den ena julklappen efter den andra de fått av tomten och vad roligt de haft med just den leksaken.
Men så kom frågan till en liten pojk och hans svar var en ny pyjamas. Hon, berättade att hon då fick hålla tillbaka tårarna tills hon kom ut i korridoren, för vuxna ska inte visa barn sådant.
Blir hennes berättelse mindre sann genom ditt inslag. Existerar inte denna pojken. Fattigdom i Sverige handlar inte om svält, det handlar om att barn inte ges likartade förutsättningar.
Existerade inte elvaårige Viking, som inget hellre ville än att få spela fotboll, men det förblir enbart en dröm för det var för dyrt för hans föräldrar. Utan kompisar att leka med, spenderade han sitt sommarlov till största delen och när det finns någon kompis att leka med, berättar han att de gör hyss, man inte borde. Det är ett barns beskrivning över vad en tristess och en sommar utan hopp till förbättring leder till för honom. Liksom samma känsla av vanmakt och utan en tro om en bättre framtid för äldre unga och vuxna leder in dem på ett spår de senare i livet ångrade att de valde. Jag har sagt det förut, men kan säga det igen och igen, tills någon av de som sitter högre upp i stolarna där makten avgör ödet för alla dessa. Ett liv utan en tro om att en förändring till det bättre en dag kan komma, blir inte till ett liv någon av oss vill få.
Det finns barn i Sverige idag som alltid får gå i begagnat aldrig något nytt, det finns barn i skolan där kökspersonal ger dem extra stora portioner på fredagen för de vet att det inte är säkert att det finns mat på bordet under helgen, det finns barn som i skam över att de är fattiga alltid tycks bli sjuka när det är dags för klassutflykten för de har inga pengar till matsäcken. Det är en realitet idag, jag säger inte att det inte existerade även under vår tid i regering, men sedan den borgerliga regeringen tillträdde har antalet barn mer än fördubblats.
Det är illa nog att ansvariga för denna utveckling, där antalet barn som lever i fattiga familjer fördubblats, inte vill se deras situation. Nu går även Janne Josefsson till försvar för den förda politiken. Det är första gången jag tvivlat på varför jag ska betala för en ”oberoende public service”, för detta inslag, det var inte oberoende!
Christian
Majblomman kommenterar här inslaget.
Läs i Aftonbladet här.
Lite fakta Uppdrag Granskning:
Uppdrag granskning har vid upprepade tillfällen blivit fällda av Granskningsnämnden för radio och tv. Senaste inslaget som fälldes var 2010 när reportaget om flygbolaget FlyMe fälldes för partiskhet.
Programmet har också fått omfattande kritik för att det ”hänger ut” enskilda personer. Intervjuoffer får ingen eller liten möjlighet att förbereda sig för intervjuer. Enskilda personer som redaktionen har bestämt sig för att vara ”bovar” i dramat framställs med negativ dramaturgi. (Källa: Paul Ronge; ”När Janne Josefsson ringer”,Optimal Förlag, ISBN:9172411651)
Knack knack! – Men var håller den lata husan till, nu har det knackat två gånger på dörren, får väl gå och öppna själv då!
- Jaså är det du, nu igen, du fattiga ensamstående mamma. Ja det borde jag kanske förstått, du var ju här vid förra julen också och undrade om jag kunde avvara något till dig och de dina nu när julen står inför dörren. (Förra årets blogginlägg, här!)
- Jag har i alla fall ingen julmat att ge dig, i år ska vi äta ute. Restaurangmomsen har ju sänkts, det kostade visst statskassan 5,4 miljarder, och jag läste eller om det kanske var hos frisören, jag hörde att det inte blev värst mycket billigare att äta ute och tydligen skapades det inte så många jobb heller. Men det spelar inte så stor roll för min man och mig. Vi har ju jobbat och blivit framgångsrika och tillhör dem 10 % i vårt land som fått 60 % av skattesänkningarna. Eller ja jobbat och jobbat, det är ju givetvis min man som jobbar. Jag har haft fullt upp med att ansvara för barnskötare, husor och kokerska. Inte det lättaste jobb vill jag säga.
- Men varför står du där med hängande huvud, kom in i förmaket så ska jag se vad jag kan ge dig. Du förstår, det känns bra att dela med sig av det man har i tider när allt fler har fått det sämre. Ja det är trist att utvecklingen gått som den har. Människor tycks helt enkelt vara så mycket latare nu är förr!
- Det kanske finns lite skinka kvar, för även om vi inte ska äta julbord hemma, så hade vi Noppe och Titti här på vår traditionsenliga skinksmörgås soaré häromkvällen, det kanske är något kvar av den. Vänta ska jag kolla med kokerskan. Du förresten, den där tunna kappan du har på dig, är inte det densamma du hade förra julen när du var här. Jag sade ju till dig att köpa en ny. Och varför tog du inte med något av dina barn som jag sade till dig. Den givmildhet jag känner över att idka välgörenhet skulle kanske bli större då.
- Är det förresten inte hemskt, hur lata barnen blivit idag. Jag läste, eller om det nu var hörde någonstans att den svenska skolan är huvudleverantör av unga till utanförskap. Varje år levereras cirka 13 000 nya unga till gruppen i utanförskap. I varje ung människa satsar samhället mellan 3mkr och 4 mkr varav mer än 2 mkr utgör kostnader för förskola och skola.Vilket slöseri med mina skattepengar. Ja det tycker jag ärligt, för även om familjens revisor är duktig på skatteplanering, så betalar jag, eller min man en hel del i skatt.
- Se här, jag hittade lite skinka, den kan du få ta med dig och här har jag födelsedagspresenten jag köpte till mitt yngsta barnbarn, det var visst fel märke på tröjan, så han ville inte ha den. Du kan ta den.
- Se så, nu har jag verkligen inte tid med dig något mera. Glöm nu inte bort att tacka för den givmildhet jag visar dig så här vid jul, så kanske jag själv glömmer bort barnen som växer upp i barnfattigdom, de som i antal, mer än fördubblats sedan Fredrik Reinfeldt tillträdde ämbetet som statsminister och som partiledare för det nya ”arbetarpartiet” påbörjade kursändringen för landet Sverige.
- Försök nu att lägga manken till, så du slipper gå runt och tigga, för om börsen fortsätter att utvecklas så här så kanske jag inte längre känner den givmildhet jag känt i år och vid förra året. Men vem vet, det kanske kommer fler skattesänkningar för mig och de mina, och då kanske jag ändå har något att ge dig nästa år, du fattiga ensamstående mamma!
Obs! Inlägget ska läsas med en viss ironi. Jag citerar Fredrik Virtanen, ” Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det inte behövs.”.
Christian
Igår rapporterade SVT om hur företag och inte så samvetstyngda människor får RUT-avdrag för barnkalas och till och med för att hyra in personal på andra kalas. Det innebär att det gemensamma skattekollektivet, läs, alla vi andra. Är med och betalar för deras kalas, och detta samtidigt som barnfattigdomen fördubblats i vårt land och det finns barn där ute som inte kan räkna med en julklapp till jul!
Jag blev igår uppringd av en journalist som ville veta hur jag ser på den välgörenhet som blivit tydligare, inte minst här i Karlstad den senaste tiden. missförstå mig nu inte, jag tycker det i allra högsta grad tycker det är vällovligt att det finns människor som tar initiativ till att samla in kläder till hemlösa, begagnade leksaker till barn i fattiga familjer. Men jag tycker samtidigt det är rent ut sagt för j-igt att det ska behövas!
Sverige är ett rikt land och vi ska kunna ha trygghetssystem som inte innebär fattigdom för dem, som av vilken orsak det än må vara, för stunden inte finns på arbetsmarknaden. Att bli sjuk och arbetslös, ska inte innebära fattigdom. Det gör det för många idag. A-kassan är inte längre en omställningsförsäkring, och Arbetsförmedlingens verktyg för att stärka dem utan arbete, till att få ett nytt under perioden med a-kassa är för få. Resultatet blir att folk tvingas vända sig till landets socialkontor och därmed ser vi en del av förklaringen till att barnfattigdomen i vårt land fördubblats sedan regeringen Reinfeldt tillträdde!
Av skattesänkningarna har 60 % gått till de 10 % som har det bäst ekonomiskt ställt. Krogmomsen sänkts till liten nytta för sysselsättningen, däremot till nytta för dem som ofta går på krogen. Det diskuteras RUT-avdrag för läxläsning istället för att ge alla barn hjälpen i skolan. Och nu som om det inte vore nog på tokerierna så görs RUT-avdrag för barnkalas och bartenders när den finare delen av Sverige, de boende på Solsidan ska festa loss. Tidigare fanns uppfattningen att skattepengar skulle gå till det gemensamma, nu handlar det om att öka tjockleken på den egna plånboken och sko sig!
Hur många minns inte denna bilden från Stockholm!
Fotograf: Hempa Westman
Måtte det bli 2014 snart så månglarna kan kastas ut ur Rosenbad………..
Christian
Enligt Svensk fastighetsförmedlings bobarometer så är det inte bolån eller funderingar om räntan ska dra iväg som oroar oss svenskar mest. Det är istället rädslan över att bli sjuk eller arbetslös, för idag innebär det för många också att man blir fattig!
29 % av kvinnorna och 20 % av männen oroar sig för att deras inkomst ska minska kraftigt och det gör den idag. Nära 50 000 människor har varslats i år och det i sig innebär att det är betydligt fler än dessa 50 000 människor som påverkas. Det gör även deras nära och kära!
Tidigare hade vi i Sverige trygghetssystem som skapade just trygghet i en förändring. A-kassan var en omställningsförsäkring i avvaktan på ett nytt jobb. Blev du sjuk, så fanns ingen bortre gräns för hur länge din sjukdom varade. Och det fanns heller inget Fas3 som låser in människor i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd där få möjligheter ges för att ta sig ur Fas3.
Det är en oroväckande utveckling, att det som bekymrar oss mest, det är rädslan över att bli fattig. Sverige är ett rikt land och vi borde gemensamt ha råd med trygghetssystem som skapar trygga människor i samhället. A-kassan har inte höjts på på 10 år, fastän allt annat i samhället blivit dyrare. Vi socialdemokrater har i vårt budgetförslag med en höjning, men regeringen väljer att prioritera skattesänkningar. Dessutom har regeringen gjort det betydligt dyrare att vara med i a-kassan, så en halv miljon människor lämnade den och sedan kom krisen med efterföljande stigande arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten har tredubblats sedan Reinfeldts tillträde. Det om något är väl bevis för att den förda politiken inte fungerar.
Enligt en EU-rapport från i våras från Eurostat så är Sverige det land som visar på den största ökningen av människor som riskerar att hamna i fattigdom på grund av det transfereringssystem (a-kassa, sjukersättning exv.) vi idag har. 2005 var vi det land med lägst andel av befolkningen som riskerade fattigdom!
Att så många oroar sig över framtiden påverkar givetvis även deras barn. Att många fler blivit fattiga, det vet vi utifrån Rädda Barnens rapporter, som visar att nära en kvarts miljon barn i Sverige av idag lever i barnfattigdom. Den oron deras föräldrar känner över om de kommer att ha råd att betala både räkningarna och maten på bordet sätter givetvis spår i barnen och frågan är om något barn ska behöva bära sådant?
I Sverige av idag ser vi bilder på soppkök, en fördubblad barnfattigdom, ökad arbetslöshet och människor som sätter oron inför att bli sjuk och arbetslös som sin värsta farhåga, för då riskerar de att bli fattiga. Är det ett samhälle vi vill ha?
Christian
Andra som skrivit i liknande ämnen
Susanna Alakoski i DN 21/5-12 och i Metro idag!
Martin Moberg om a-kassan
Om bobarometern här
Igår var det budgetfullmäktige i Karlstad, ett möte som blev långt, i ca 9 ½ timme höll vi på. En av de frågorna jag tog upp var den politiska majoritetens (M+MP+FP+C+KD) skrivning i den Strategiska planen för kommunen, den som anger vilka mål och åtaganden kommunen ska ha.
Det står nämligen i den som ett åtagande att arbetsmarknads- och socialnämnden ska utreda förutsättningarna för att ändra i sina riktlinjer när hushåll med barn söker försörjningsstöd. En i mitt tycke kränkande skrivning. Vad är det som säger att man per automatik är en dålig förälder för att man söker försörjningsstöd och varför ska just dessa familjer ha ett hembesök för att ”kontrollera” familjen.
Första gången jag ställde frågan från talarstolen till företrädare från majoriteten, då gick ingen upp! Senare gjorde jag ett nytt försök när ordföranden i nämnden varit uppe och ställde frågan till henne. Hon valde att inte svara. Till slut blev jag smått irriterad och gick som siste talare upp än en gång och sade att jag faktiskt tycker det är pinsamt om ingen i den styrande majoriteten kan svara på frågan om skrivningen. Någon är det ju ändå som föreslagit den i majoriteten?
Då gick faktiskt en representant för majoriteten upp och försökte förklara ”att det ska ses som ett erbjudande till människor som söker försörjningsstöd”. När jag då replikerade och frågade varför det i noten, dvs förklaringen till texten står att det är barnperspektivet som ska beaktas, säger man inte samtidigt då att föräldrar som söker försörjningsstöd är sämre föräldrar? Snacka om förnedring i dubbel bemärkelse! Då valde han att inte gå upp, för den noten kände han inte till.
Fast grundproblematiken är ju inte en not, utan skälen till varför den styrande majoriteten från början skrivit in texten i den strategiska planen. Den kommer inte från tjänstemän inte. Vem i majoriteten tycker så, och varför håller alla andra i majoriteten med?
Vi har i Karlstad liksom i övriga Sverige en ökande arbetslöshet, vi har liksom övriga Sverige, människor som utförsäkrats från Försäkringskassan och som därför tvingats till socialkontoret. Bara hos oss är det 200 hushåll som gått direkt från att ha haft sjukersättning till att nu leva på försörjningsstöd. När under den vägen, blev de också dåliga föräldrar?
Är det inte illa nog att drabbas av Fas3, utförsäkringar och en borgerlig regering, nu ska en blågrön röra i Karlstad även hem och kontrollera så att de fattiga föräldrarna inte missköter sina barn. Kan omtanke och kärlek och mat på bordet finnas i en fattig familj? Det är rent ut sagt skamligt av en politisk majoritet att lägga ett sådant förslag. Låta det vandra hela vägen från Kommunledningsutskott till Kommunfullmäktige. Fått det godkänt i 5 partigrupper och ingen reagerar över skrivningen om varför fattiga föräldrar skulle vara sämre föräldrar. Ingen i den blågröna röran valde att gå upp vid de två första gångerna jag gick upp och undrade vad som menades med skrivningen, ingen var vid de tillfällen villiga att stå för den förda politiken, skäms! Tredje gången när ett försök att ge svar faktiskt gjordes, då gjordes det utifrån ovetskapen att det i en not, ett förtydligande tydligt framgick att det faktiskt var så att man skulle kontrollera om fattiga föräldrar är dåliga föräldrar.
Idag i media kan man läsa om att Rädda Barnen och Insolvens åker runt och träffar samtliga kommunstyrelser i länet. Dock inte i Karlstad, för här fick de nej till ett besök. Hembesök det ska däremot fattiga föräldrar tvingas till av den politiska majoriteten. Barnperspektiv, kiss my…
Christian
Precis avslutat läsandet av enskilda handlingar till nämndens arbetsutskott och än en gång frågar jag mig om det finns tuffare uppdrag än att sitta i en socialnämnd. Visst var det tufft med strukturomvandlingar inom landstinget. Varje vårdcentral och sjukhus betydde liv eller död för en stad, även om det bara handlade om några mil längre resa. Aldrig reflekterade de över det faktum att väldigt många människor alltid har haft och kommer att ha betydligt längre resa till ett akutsjukhus än dem i Säffle och Kristinehamn som miste sitt, under den tiden jag var med och fattade beslut om det. Protesterna var många och de som protesterade desto fler, de samlades i kampen för något de hade, något de riskerade att mista, men tänkte sällan på vad de annars skulle mist om vi inte gjort de förändringar vi gjorde!
Under min tid som ordförande i vård- och omsorgsnämnden i Karlstad förra mandatperioden tvingades jag också att genomföra besparingar. Detta för att regeringen i de svåra tiderna som inträffade, prioriterade skattesänkningar före stöd till kommuner och landsting. Men tack vare en bra verksamhet och personal, skapades också möjligheterna och förutsättningarna till reformer. Vi satsade på anhörigstödet, skapade Trygghetsboenden. Byggde nytt vårdboende och stärkte vår personals professionalitet genom att införa arbetskläder! Det fanns även pengar över till att skapa guldkant i tillvaron för både personal och för dem vi är till för.
Nu är vi mit uppe i budgettider i Karlstad. Önskemål är som alltid betydligt fler än någon politikers möjlighet att leva upp till och leverera. Det är då och nu som det handlar om prioriteringar. Visst vore det väl kul med tak över Tingvalla, men till vilken kostnad då? Den beryktade Solsidan är ju också roligt att prata och satsa på. Liksom det är att initiera utmaningsrätt, fastän vi vet att det kostar stora summor pengar, som inte gynnar medborgarna utan enbart enskilda näringsidkare. Till vilket pris är vi villiga att gå, enbart för att klättra i en rankinglista egentligen? Var det därför väljarna valde att lägga sin röst på oss?
Men tillbaka till min jour som jag har denna helg och till alla dem som samhället, politiken och medborgarna inte alltid ser. Kanske vill de inte se dem, eller så ser man helt enkelt inte problemet för att man inte vill se det. För det handlar om en baksida som ibland är så grym och fruktansvärd så man helst av allt hellre blundar!
Det handlar om barn som tvingas vara förälder åt sin egen mamma eller pappa. Det handlar om barn som utnyttjas, fysiskt och psykiskt av föräldrar som aldrig borde blivit just föräldrar. Men det handlar även om barn som utnyttjas, barn som aldrig ges rätten att vara barn och få en barndom att växa upp i. Det handlar om barn där en skola med för lite resurser ser problematiken, men förmår inte att stötta, för resurserna saknas! Regeringen med Major Björklund i spetsen kan prata sig varm om dessa barn och allt bra de vill göra för dem. Det handlar om en minister som heter Maria Larsson som säger att hon vill hjälpa dessa barn. Men i praktiken för de en politik som bara ger nya pålagor till kommunerna, men aldrig extra resurser. De nya pålagorna dränerar skolan från de resurserna de annars kunde satsat på dessa barn!
Det handlar om barn, som beskriver att de inte vill möta sina föräldrar, för de hade det inte bra hemma. De fick stryk, och de såg att föräldrarna bråkade. Det märktes att det var tufft hemma, sa en ung människa, läste jag. Det var bättre innan mamma blev utförsäkrad, då hade vi i alla fall råd med det nödvändigaste, sen blev det bara värre och värre. ”Jag älskar min mamma”, berättade en ung människa, men jag orkar inte att leva med henne längre, det är för jobbigt. Jag är ju bara 14, jag vill, kan och ska inte behöva ta ett sådant ansvar. De får ni ta, sade han!
Om det finns någon i detta land som inte tror att trafficking existerar i hela landet, ni har fel, den finns. Den finns även i en mellan stor stad som Karlstad. Det handlar om döttrar som säljs av fäder, den handlar om unga tjejer, svenska tjejer som säljer sig själva för att de mår dåligt, och söker något för att bekräfta så de kan må ännu sämre. Det handlar om unga tjejer som växt upp med tilliten till en vuxen, som sedan svikit dem genom att förgripa sig på dem.
Det finns hur mycket forskning som helst som pekar på att utvecklingen i vårt land går fel. 10 % av dagens barn lämnar skolan utan behörighet att söka vidare till gymnasieskolan. 25 % av dagens unga är arbetslösa. Hundratusentals står utanför de gemensamma trygghetssystemen och tvingas leva i fattigdom. Barnfattigdomen har mer än fördubblats och den enda lösningen regeringen har är att sänka skatterna ännu mer. Som om de inte redan sänkts och vilket resultat har det givit!
Christian
Igår skrev ett antal moderater tillsammans med generalsekreteraren för BRIS i Värmlands Folkblad om vilket misslyckande det är för samhället att inte se alla de barn som far illa. Den artikeln kan du läsa här!
Det var en artikel som upprörd mig och flera andra. Inte för att den inte var bra skriven, för det var den, men det som gjorde mig upprörd var att undertecknarna, tre moderata nämndordföranden inte överhuvudtaget vill kännas vid att den politik de för, de facto har lett till att fler barn faktiskt far illa idag. Då rimmar det väldigt falskt att komma med moderat pamflettpolitik och säga sig vilja göra gott, när de i den praktiska handlingen gör tvärt emot!
Jag, kan liksom de flesta bli upprörd över många frågor i dagens samhälle. Men det finns få saker som gör mig riktigt upprörd eller till och med rent sagt ut förbannad, som när högern ska idka välgörenhet gentemot dem de raserat samhällets trygghetssystem för och inte förstår varför andra blir upprörda över deras utspel. Kom inte här och påstå att missbruk inte ökar när klyftorna i samhället ökar. Kom inte här och påstå att barnen som växer upp i fattiga familinteckning som mer än fördubblats sedan regeringen Reinfeldts tillträde inte är en direkt konsekvens av er politik, där sjuka, arbetslösa och ensamstående mödrar fått stå tillbaka och betala priset för era skattesänkningar som gett er och mig så mycket mer i plånboken!
Att ni alltid varit ett parti för de besuttna, ett parti som alltid värnat skattesänkningar för fåtalet, framöver välfärd för det gemensamma. Det är inget nytt och det förvånar ingen.Men stå då för det och bli inte förvånade och låtsas inte bli indignerad och ovetandes om varför kritik kommer när ni ska idka välgärning mdekaler dem som ni raserat välfärden för!
Jag vill inte se att samhällets välfärdspolitik för alla, ska ersättas av välgörenhet från dem som vill köpa sig ett rent samvete när de ser konsekvensernà av politiken de för. Det är hyckleri och inget annat!
Christian
I dag publiceras Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport, ”Barnfattigdomen i Sverige 2012”. Den visar att allt fler barn i Sverige växer upp i fattigdom. 248 000 barn, eller 13 procent, lever i familjer som antingen har en låg inkomststandard enligt SCB:s definition, eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler barn än i förra årets rapport.
Man skulle ju faktiskt kunna tro att detta är en utveckling som för de flesta politiskt aktiva visar att något är fel i den politik som förs! Men inte, vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M) underkänner rapporten eftersom den är vänsterdriven! Hur tänkte du när du uttalade dessa ord herr minister? Är Rädda Barnen en organisation på vänsterkant? Men, låt oss ta dig på orden och mot all förmodan hävda att organisationen är vänstervriden. Blir andelen barn i fattigdom färre av det. Det är ju konkreta siffror. Det är samma beräkningsmodell som använts länge och utvecklingen talar sitt tydliga språk. När frågan om barnfattigdom diskuteras, så försöker ofta moderata företrädare hävda att det inte existerar någon fattigdom i vårt land. De gör det då utifrån FNn´s definition av absolut fattigdom, ett begrepp som är totalt irrelevant för de barn som växer upp i Sverige. Att relatera deras uppväxtförhållanden med barn som växer upp i de så kallade utvecklingsländerna är inte bara ett sätt att inte vilja se dem, det är också direkt fruktansvärt arrogant!
Flera människor beskriver idag hur de möter dessa barn som Fredrik Reinfeldt inte vill se. Skolsköterska Ann Wahlberg i Hässelby utanför Stockholm beskriver här hur hon möter allt fler barn vars föräldrar inte har råd att köpa kläder eller mediciner till sina barn. Hon säger bland annat, ” Häromdagen hade jag ett barn med koncentrationssvårigheter. Barnet tog inte medicinen varje dag. ”Nej, vi har inte haft råd nu därför att vi måste köpa mat.”
Eller tonåringen som själv beskriver det så här. ”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Folk kan tycka att det är konstigt om man säger att man vill göra en massa saker och sedan inte gör någonting. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar.”
Efter att rapporten presenterats förra året skrev Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör om Högerns rädsla för fattiga barn. Hon skrev då bland annat.
Rapporten visar också att det är försämrad familjepolitik och försämrade trygghetssystem som ligger bakom ökningen.
Högerns svar: en bön, eller ett mantra. Det finns bara en Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är hans profet (eller om det möjligen är tvärtom). Här ska inte komma några fattiga barn i vägen för den enda vägens politik. Så om vi låtsas att de inte finns, eller som att ökad barnfattigdom inte får några konsekvenser kanske problemet försvinner.
Högern är rädd för fattiga barn, eftersom deras människosyn inte tillåter att de finns.
Deras idé är att högre inkomstskillnader ska göra att slöa och improduktiva människor anstränger sig mer. Strunt samma att teorin inte verkar stämma. De jobb som finns kan de långtidsarbetslösa inte få, eftersom de har fel kvalifikationer. Utförsäkrade tar sig inte i kragen eftersom de är för sjuka. Och antalet fattiga barn ökar, eftersom fler föräldrar blir fattigare med regeringens politik.
Dessa orden är lika sanna idag, men med tillägget att nu avfärdar landets statsminister rapporten från Rädda Barnen och därmed de barn som tvingas växa upp som fattiga eftersom han tycker Rädda Barnen är vänstervridet!
Det är skamligt att avfärda det faktum att fattigdom existerar i vårt land på sådant sätt! När ska regeringen inse att vi bygger Sverige starkare tillsammans. Att alla vi som bor och lever här faktiskt tjänar på att alla ges goda uppväxtvillkor, då det påverkar även skolgången och vilka möjligheter man får som vuxen i samhället. När slutade du Fredrik Reinfeldt att tala om utanförskapet egentligen, var det när du insåg på din kammare att din politik inte alls gett de resultat du velat se. Men istället för att acceptera och inse detta faktum så väljer du att inte se och fortsätter på den enda vägen!
Det japanska ordspråket ”jag hör inte, jag ser inte och jag säger inget” Stämmer inte alls in på dig, däremot stämmer den västerländska tolkningen av detta väldigt väl in i alla fall när det gäller att inte höra och att inte se!
Gör om och gör rätt och se konsekvenserna av en politik som inte lyckats. Våga lyfta på skygglapparna och våga också erkänna att allt kanske inte nu i efterhand varit så klokt. Sluta hyckla om barnfattigdomen.
Christian
Idag är det 26 år sedan Olof Palme mördades, en händelse som satt och fortfarande sätter spår i samhället. Aftonbladet rapporterar om hur partiet via Stefan Löfven och Carin Jämtin hedrade minnet av Olof Palme genom att idag lägga en krans på hans grav.
Att brottet aldrig löstes innebär att vi fortfarande inte vet vem, vilka eller kanske om något annat land eller organisation låg bakom mordet och frågan kvarstår då givetvis varför? I en artikel säger den idag pensionerade kriminalinspektören Åke Engberg att mordet kunnat lösas om man lyssnat bättre från ansvarigt håll. Möjligt, men vad har det för betydelse idag. Sannolikheten för att det blir löst är nästintill noll, tyvärr.
För ett år sedan uppmanades bloggare att skriva om de hade något minne av händelsen, vilket jag då gjorde och här kommer en omarbetad text.
Jag vaknade först i huset på lördagsmorgonen och gick upp en våning för att titta på Hacke Hackspett. Barn av 70-talet var inte direkt bortskämda med tecknade serier så på Godmorgon Sverige, på lördagarna fick vi i alla fall en del av detta nöje. Dock inte denna lördag. När jag slog på tv´n möttes jag av texten att programmet var inställt med anledning av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.
Först kopplade det nog inte riktigt, men efter en tid, kanske några sekunder, kanske några minuter så förstod jag vidden av vad texten stod för. Palme, han pratar ju ibland föräldrarna om.
Ja inte bara föräldrarna för den delen insåg jag en stund efter. Jag gick i alla fall ner till mina föräldrars sovrum och berättade att det inte är någon Hacke Hackspett för Olof Palme är död. De trodde först inte på mig, men jag hävdade bestämt att så står det på tv´n. Kommer inte ihåg vilken av mina föräldrar som till slut gick upp och själv såg det på tv´n och ja det var den lördagen det.
Olof Palme var både älskad och hatad, en politiker som berörde människor och vars skicklighet som retoriker fortfarande får det att rysa till i skinnet på mig när jag lyssnar på hans tal. Sällan får väl något youtube klipp så många gilla som när någon lägger upp en länk till ett tal av Palme.
Palme, oavsett vad man tyckte om honom eller om den politik som Socialdemokratin arbetade för med honom som partiledare berörde människor. Han arbetade för jämställdheten, utbyggnaden av förskolan därför att det var viktigt att kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden. Han kämpade för utvecklingsländerna, slogs både till höger (USA) och vänster (Sovjet) och kritiserade dem för bombningarna i Vietnam och invasionen i Tjeckoslovakien.
Därför är det inte konstigt att många vill hålla minnet, arvet efter en stor statsman, politiker och partiledare högt. Även jag, men, för att ”låna” ett ord från Palme. Jag blir än mer bestyrkt i övertygelsen att vi inte vinner val i framtiden på historien från igår!
Palme var fullständigt lysande, klar, tydlig och som sagt en retoriker utan dess like. Men jag blir beklämd när jag läser kommentarer att vi måste tillbaka till Palmes socialdemokrati om vi än en gång ska bli ett statsbärande parti. Det måste vi inte alls det. Vi kan inte använda orden från 70- och 80-talen till att vinna val 2014. Vad vi ska bära med oss är den idétradition som svensk Socialdemokrati burit med sig i över 100 år, men givetvis anpassa budskapen till dagens Sverige. På så sätt högtidlighåller vi minnet över Palme, inte genom att vrida klockan 26 år tillbaka!
I Olof Palmes tal om ”Industrisamhällets problem” 1979. Talade han då om den ökade ofriheten i samhället. Hur många familjer i vårt land upplevde just känslan av ofrihet, när hyran skulle betalas, när maten som skulle stå på bordet skulle betalas och inte minst när nya kläder till barnen var ett måste att köpa. Spara ni in sa han till den egna familjen, till den nya bilen eller villan, på bekostnad av några hundralappar som de mest socialt utsatta behöver i form av stöd från samhället, men som ni genom era skattesänkningar rycker undan ifrån dem.
Det var en beskrivning som lika gärna kunde gälla idag. Klyftorna ökar än en gång i vårt land och regeringen har ingen lösning. Den enda lösningen som Fredrik Reinfeldt tycks ha på utmaningarna är skattesänkningar. Hur blir den svenska gymnasieskolan bättre av det? 20-25 % av alla unga lämnar den utan fullvärdiga betyg. Vore det inte bättre att se till att de klarar den och därmed blir mer anställningsbara på arbetsmarknaden? Att klara jobben är viktigaste frågan för att kunna klara av välfärden i framtiden.
- Skolkande barn blir oftare kriminella, sade Jan Björklund i Aftonbladet förra året, läs artikeln här! Det anger han som skäl till varför skolk ska skrivas in i deras betyg. Jan Björklund (FP) må frisera sin statistik hur han vill och dra de slutsatser han vill av dessa om han nu tror att det ger politiska poäng att lägga skulden på dessa enskilda barn. Vad som däremot är ett faktum tillika väldokumenterat sådant är att kriminalitet frodas i ekonomiskt utsatta områden. Områden där hopp och en tro om en bättre framtid ersätts med hopplösheten och vanmakten i vetskapen om att det också är dokumenterat att det går i arv. Fattiga föräldrar ger fattiga barn som i sin tur blir fattiga föräldrar. Utanförskapet i Sverige växer idag, det är också dokumenterat, trots en del politikers försök att frisera även dessa siffror.
Om ett barn inte vill gå till skolan, kanske det finns all anledning att fundera över varför istället för att ta fram piska och säga till dessa barn, att om ni inte kommer till skolan, ja då ska vi skriva in det i era betyg. Hmm, lycka till Major Björklund (FP), är säkert universallösningen för dessa barn. Tänk om en del av de resurser du ger till riskkapitalbolagen istället kunde gå till de elever som i skolan behöver hjälp. Både i skolan, men även i hemmet. Kan skälet till att de inte går till skolan vara att de blir mobbade? Kan kanske skälet vara att de tar ett föräldraansvar som de inte ska behöva, därför att deras egna föräldrar inte mäktar med detta? Kan ett annat skäl vara att de inte har råd att följa med på utflykten som skolan anordnar, eller inte råd med de kläder som är inne
Fas 3 är ännu ett exempel. Mycket få kommer ut ur Fas 3. Fas 3 skapar inlåsningseffekter och är förmodligen den enda arbetsmarknadsåtgärden som motverkar sitt syfte. Flera livsöden har skildrats av media och på bloggar om den vanmakten, känslan av att inte räcka till som många deltagare i fas 3 upplever. Vad kostar den känslan av vanmakt i mänskligt lidande, men också i form av läkemedel och sjukvårdande insatser. Är det denna samhällsutveckling vi vill se. Ett land som tidigare präglats av stor känsla av solidaritet människor emellan. Alla kan bidra om de ges förutsättningarna för det. Man kan inte tvinga in, sjuka och människor med nedsatt arbetsförmåga till 100 %-iga sysselsättningar för att man inte vill se deras förutsättningar till delaktighet på arbetsmarknaden om möjligheten ges. De är bara en pinne i statistiken. Människor i Fas 3 arbetar sista åren som fattiga och förblir som pensionärer fattiga. Vad är det för politik..
Borgerliga företrädare säger sig förfasas över den höga arbetslösheten, den låga moralen hos landets barn och unga och tycker det är sorgligt med fattiga barn. Men de ser banne mig inte kopplingen till utvecklingen och till den förda politiken! Sverige behöver en annan regering och en annan politik.
Vi ska se till att göra jobben till den självklara fråga den borde ha med den höga arbetslöshet vi idag ser i vårt land. Där en av fem unga går arbetslösa. Fredrik Reinfeldts paradgren i valen har varit jobben, men där har han misslyckats. Vi ska inte få ned arbetslösheten genom att piska ut arbetslösa till låglönemarknader, sämre anställningsförhållanden och genom försvagade fackföreningsrörelser. Vi ska få ned arbetslösheten genom att via fortbildning, praktik, utbildning med mera göra människor anställningsbara. Steg för steg ska målet om full sysselsättning nås.
Det och mycket mera kommer vi att arbeta för när vi 2014 sitter i regeringen. 8 år med Reinfeldt har satt djupa spår som det inte kommer bli alldeles enkelt att behandla, men vi ska i alla fall göra vårt bästa!
Christian