Idag tog jag emot riksdagsledamoten Gunvor G Ericcon (MP), mer om henne kan du läsa här!
Den moderata ordföranden kunde inte vara med så jag fick istället i egenskap av 1:e vice ordförande ta emot. Det var ett mycket lärorikt besök, jag är som sagt ny i arbetsmarknads- och socialnämnden. Det var också en möjlighet för idéutbyte då vi ”rödgröna” delar kritiken mot mycket av den borgerliga regeringens politik.
Fas 3 har jag tidigare skrivit om. Idag fick jag möjligheten att få träffa två stycken som befann sig i denna helt oförsvarliga delen av svensk arbetsmarknadspolitik idag.
Man kan fråga sig om de som beslutat om denna reflekterade över hur det påverkar dem som tvingas in i detta system. Ett system där de som redan haft det svårt på arbetsmarknaden ska hänvisas till arbetsgivare som inte behöver betala för arbetskraften, utan tvärtom får betalt för att ta emot den! Högsta ersättningsnivån i fas 3 är 680 kr per dag, den lägsta 328 kr. Arbetsgivaren får 225 kr för en anställd som är gratis för dem. Hur påverkar det egentligen självkänslan hos den enskilde? En av de jag träffade pratade om hur cyniskt det var, hur fel det kändes att hon som faktiskt jobbar med samma uppgifter som den som sitter mittemot, gör det till mindre än hälften av ersättningen.
Den andra pratade om osäkerheten. Hon har varit inne i fas 3 länge och om tre månader tar det slut. Det är självklart att det frestar på att inte veta hur min framtid ser ut. Kommer jag att kunna betala mina räkningar och hur länge till ska jag ha det så här, beskrev hon känslan.
De inne i fas 3 lever på allra minsta möjliga marginal. Vad händer om jag akut måste till tandläkaren sa en? Ja vad händer, det blir raka vägen till socialkontoret, för med deras marginaler finns inga möjligheter att lägga undan. Den andre beskrev hur hon som vuxen, klarar ekonomin, enbart på grund av att hennes föräldrar hjälper till. Är det meningen att vi ska ha ett samhälle där vuxna barn tvingas förlita sig på att deras föräldrar står för försörjningsansvaret långt upp i vuxen ålder?
Vad händer då efter fas 3, undrar säkert vän av ordning? Jo den kan förlängas var svaret. Man kan få ytterligare två år, och därefter ytterligare två år tills den dagen du går i pension…
Vilket liv ger vi alla dessa som av någon anledning hamnat i fas 3. De är ju tyvärr en snabb växande skara människor. Idag i Karlstad finns det 405 stycken som är inne i fas 3, om två år har den gruppen ökat till 600 stycken! Vilka förutsättningar för att forma sina liv, sina drömmar om att nå just sina bästa stämningars längtan får de. Det är dokumenterat att att dåliga ekonomiska förutsättningar faktiskt går i arv. Barn till föräldrar som tvingats leva på knappa marginaler under sin uppväxttid löper betydligt större risk att själva som vuxna få göra det. Barnfattigdomen har ju som bekant mer än fördubblats sedan 2006 och i Sverige av idag lever över en kvarts miljon barn i dessa familjer, tusen av dem i Karlstad.
De inne i fas 3 ges ju inga möjligheter till utbildning, för det får man inte i fas 3, man ska enbart ha en sysselsättning. Det är till och med så att flera av dem inne i fas 3 har mindre att leva på än de som går på försörjningsstöd. Anledningen, jo när socialkontoret anvisar en person med försörjningsstöd till en praktik, då betalar vi deras busskort, den inne i fas 3 får själva betala det. Varför har vi inte en arbetsmarknadspolitik för att stärka den enskilde. Varför tillåter vi inte deltidsstämpling längre tid än 75 dagar. Många inne i fas 3 har någon form av funktionsnedsättning. De har sällan möjligheter att gå till ett arbete som kräver 100 % från start. Här finns ju goda möjligheter om man stödjer utvecklandet av fler sociala företag. Besökte Solakoop idag. De har lyckats bra med sin verksamhet, mer om Solakoop kan du läsa här! Men det förutsätter att man nationellt är villig att hjälpa och inte stjälpa dessa människor. Har man avrit arbetslös i över åtta år. Genom såväl låg- som högkonjunktur så är det ändå rätt tydligt att man inte kan leva på sin arbetsförmåga. Men det ska givetvis inte betyda att de för all framtid ska vara hänvisade till att vara gratis arbetskraft. Alla kan jobba 100 % av sin egen förmåga. En av deltagarna som jag träffade idag tyckte det var obegripligt att hon inte kunde få en del av de pengarna som regeringen istället ger till arbetsgivaren som tar emot henne. Det är ju ändå jag som gör jobbet sa hon!
Fas 3 skapar inlåsningseffekter och är förmodligen den enda arbetsmarknadsåtgärden som motverkar sitt syfte. Flera livsöden har skildrats av media och på bloggar om den vanmakten, känslan av att inte räcka till som många deltagare i fas 3 upplever. Vad kostar den känslan av vanmakt i mänskligt lidande, men också i form av läkemedel och sjukvårdande insatser. Är det denna samhällsutveckling vi vill se. Ett land som tidigare präglats av stor känsla av solidaritet människor emellan. Alla kan bidra om de ges förutsättningarna för det. Man kan inte tvinga in, sjuka och människor med nedsatt arbetsförmåga till 100 %-iga sysselsättningar för att man inte vill se deras förutsättningar till delaktighet på arbetsmarknaden om möjligheten ges. De är bara en pinne i statistiken, och vem bryr sig om knyttet!
—————
Delar blogginlägget för något betydligt mer positivt. Idag kan man i Nya Wermlandstidningen läsa om att Karlstad även denna sommaren blir blommornas stad! Läs artikeln här! När vi i den tidigare rödgröna majoriteten lanserade idén om blommornas stad, fick vi många raljerande kommentarer från de borgerliga partierna. Man tyckte det va onödigt att satsa skattepengar på blommor. Men den uppfattningen delade vi inte. Att få gå omkring i en stad som är rikt utsmyckad får förmodligen människor att bli gladare och blir man gladare blir man också friskare. Det är ju också positivt för oss som vill lansera oss som en turiststad ännu tydligare.
Det var därför roligt att konstatera att antingen så har de borgerliga partierna ändrat uppfattning eller så glömde de bort att i det budgetförslag som till allra största delen var vårt tidigare, ta bort den satsningen.
Christian
