Så uttrycker sig Ida Stistrup, som har fibromyalgi och asperger. Hon förlorade sin ersättning från Försäkringskassan hösten 2011. Ida är bara ett av alltför många som genom att de blivit utförsäkrade från Försäkringskassan tvingats till landets socialkontor för sin försörjning.
Ida fortsätter så här; – Min ekonomi har gått under och jag får socialbidrag. Hot om vräkning och avstängning av el har blivit orosmoment och det förvärrar i sin tur mina problem. Artikeln i DN kan du läsa här!
Det fanns en tid då trygghetssystem innebar att människor kunde känna just trygghet. Trygghet i visdomen om att om, man blev sjuk eller arbetslös, så skulle systemen, som vi alla är med och betalar inte behöva tvinga ut människor i fattigdom i avvaktan på att man blir frisk eller får ett nytt arbete. Idag finns det tyvärr alltför många beskrivningar från människor som faktiskt tingats ut i fattigdom, i en tid då omställningsförsäkringen inte fungerat. Eller om man drabbats av sjukdom.
ISF, Inspektionen för socialförsäkringar är det som har granskat konsekvenserna av utförsäkringarna. Enligt dem så är det idag 10 % av dem som utförsäkrades som idag tvingats till socialkontoren. Vet inte hur de fått tag på sin statistik, men däremot så vet jag att här i Karlstad så står de utförsäkrade för cirka 20 % av försörjningsstödet. Statistik är som sagt alltid intressant. Däremot säger SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) att räknar man in dem som faktiskt har läkarintyg på att de är sjuka, men som av Försäkringskassan, ändå inte bedöms vara sjuka, ja då är det cirka 20 %!?
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är nöjd, för han väljer att tolka den del av rapporten som han tycker talar för hans syn. Men hur är det med den verklighet som många tvingas leva i. Att få sin sjukdom ifrågasatt. Att tvingas till en arbetsförmedling som inte vill ha en, därför att man är för sjuk för att någon arbetsgivare ska vilja anställa dem? Undrar om de är lika nöjda med rapporten, eller om de upplever att deras liv, deras framtid, den är inget värd i det blåa Sverige. För hur ska man annars tolka det faktum att trots det ena exemplet efter det andra på utförsäkringar av sjuka människor så fortsätter det att utförsäkras sjuka människor?
Redan drygt ett år efter att de nya tuffare reglerna trätt i kraft för Försäkringskassan, gick 108 läkare ut och skrev; Statsmakterna måste omedelbart sluta skada de långvarigt sjuka med en omänsklig lag! Vad hände? Inget. I fall efter fall, när media beskrivit om ofattbara öden, har ansvariga ministrar skyllt ifrån sig och sagt att rättning ska ske, men frågan är bara när? Hur många gånger ska man kunna smita undan och inte ta det ansvar som medborgare har rätt att kräva?
Otrygga samhällen skapar otrygga människor. Och otrygga människor mår inte bra, och det i sig får konsekvenser. Så hur svårt ska det vara egentligen regeringen att inse att den förda politiken på intet sätt är rätt politik att vandra på?
Tidigare hade vi i Sverige trygghetssystem som skapade just trygghet i en förändring. A-kassan var en omställningsförsäkring i avvaktan på ett nytt jobb. Blev du sjuk, så fanns ingen bortre gräns för hur länge din sjukdom varade. Och det fanns heller inget Fas3 som låser in människor i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd där få möjligheter ges för att ta sig ur Fas3.
Det är en oroväckande utveckling, att det som bekymrar oss mest, det är rädslan över att bli fattig (Svensk bobarometer). Sverige är ett rikt land och vi borde gemensamt ha råd med trygghetssystem som skapar trygga människor i samhället. A-kassan har inte höjts på på 10 år, fastän allt annat i samhället blivit dyrare. Vi socialdemokrater har i vårt budgetförslag med en höjning, men regeringen väljer att prioritera skattesänkningar. Dessutom har regeringen gjort det betydligt dyrare att vara med i a-kassan, så en halv miljon människor lämnade den och sedan kom krisen med efterföljande stigande arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten har tredubblats sedan Reinfeldts tillträde. Det om något är väl bevis för att den förda politiken inte fungerar.
Enligt en EU-rapport från i våras från Eurostat så är Sverige det land som visar på den största ökningen av människor som riskerar att hamna i fattigdom på grund av det transfereringssystem (a-kassa, sjukersättning exv.) vi idag har. 2005 var vi det land med lägst andel av befolkningen som riskerade fattigdom!
Att så många oroar sig över framtiden påverkar givetvis även deras barn. Att många fler blivit fattiga, det vet vi utifrån Rädda Barnens rapporter, som visar att nära en kvarts miljon barn i Sverige av idag lever i barnfattigdom. Den oron deras föräldrar känner över om de kommer att ha råd att betala både räkningarna och maten på bordet sätter givetvis spår i barnen och frågan är om något barn ska behöva bära sådant?
Nu tror jag att jag tappat räkningen på hur många exempel detta blogginlägg haft på hur en felaktig politik slår mot dem som bor i vårt land. Frågan är bara hur länge det ska dröja innan även de vid maktens grytor inser att om inte hela samhället, alla vi som bor här, känner att vi har ett värde som kan tillföra ett mervärde för samhället och därmed oss alla, insikten om att allas lika värde, det skapar också ett bättre samhälle och framtid för oss alla!
Politiken måste alltid blicka framåt. Den måste alltid handla om framtiden, om det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt. Vi ska vara den politiska kraft som bäst förstår – och som steg för steg – kan lösa de stora framtidsutmaningar som Sverige står inför idag. Socialdemokraterna är därför framtidspartiet i svensk politik. Vi brinner för att förverkliga vår vision: att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro.
Christian
Idag kan man i media läsa om att Stadsmissionen, Frälsningsarmén med flera ideella organisationer beskriver hur julen blir allt tuffare för många. Ensamstående mammor, utförsäkrade och fattigpensionärer har fått det allt värre under julen, säger Lotta Säfström, chef för Stadsmissionen i Göteborg.
Det är en skam att människor ska behöva förlita sig på välgörenhet i vårt land. Vi har i Sverige råd med trygghetssystem som inte ska innebära fattigdom för den som blir arbetslös eller sjuk. Vi har haft det tidigare och vi kan få det igen, men då måste solidariteten oss människor emellan öka och den egna plånboken bli något tunnare! Det är en skam att det finns ”fattigpensionärer” i vårt land. Livet som äldre ska inte behöva innebära för någon att välgörenhet är en förutsättning för att klara julen! Susanne Björnheimer, föreståndare för Frälsningsarméns sociala arbete i Malmö säger så här; Fattigpensionärer är heller inte ovanliga, de är väldigt duktiga på att vända på slantarna men lever precis på gränsen och en tandläkarräkning gör att det tippar över. Det är inte okej!
Hur blev det egentligen så här? Tidigare i år kunde vi se soppkök och barnfattigdomen har fördubblats sedan 2006. Hur kan det vara så tyst, och framförallt hur kan opinionssiffrorna se ut som de gör, när det är moderaterna som största regeringsparti som faktiskt bär största ansvaret för utvecklingen. Hade vi accepterat detta tidigare. Hade vi accepterat det om det varit våra egna mor- eller farföräldrar eller kanske syskon som blivit arbetslös eller sjuk, och som tvingas till välgörenhet! Av skattesänkningarna har 60 % gått till de 10 % som har det bäst ekonomiskt ställt i vårt land! Är det mån tro en önskan, en dröm från många av de övriga 90 % som gör att de accepterar att klyftorna ökar som de gör i vårt land. Eller ser man att den egna plånboken blivit något tjockare och därmed så struntar man i dem som idag tvingas till att förlita sig på välgörenhet.
Vi har i år sett en varselvåg dra fram över vårt land, varslen har inte varit så många på tre år. Jag undrar hur många av dem som varslats som kunde tänka sig det framtidsscenario valet 2010 när de gav sin röst. För det är ju genom att få människor att tro att de själva och/eller andra i deras närhet, inte ska drabbas av arbetslöshet eller sjukdom som Fredrik Reinfeldt (M) får sina väljare. För visst, har många fått det bättre, men det har skett på bekostnad av andra. Tidigare hade vi trygghetssystem vid arbetslöshet eller sjukdom. Idag är dessa så urholkade så för många innebär det fattigdom att bli sjuk eller arbetslös och det är rent ut sagt för jävligt!
Hela samhället skulle tjäna på förbättrade trygghetssystem, för trygghet skapar också mod. Modet att skaffa sig en utbildning senare i livet, modet att kanske starta ett eget företag. Människor som går omkring och lever i rädsla över hur deras situation/framtid skulle te sig vid arbetslöshet eller sjukdom är det som är det mest överskuggande i människors vardag idag, enligt Svensk fastighetsförmedlings bobarometer.
Det behöver inte vara så här i vårt land, vi kan göra skillnad och förändra framtiden till det bättre för oss alla, men det förutsätter ett regeringsskifte!
Christian
Läs mer i Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Ändå sedan budgetfullmäktige i juni har jag och andra socialdemokrater ställt frågan till företrädare för den blågröna majoriteten i Karlstad, om varför de i Karlstads kommuns strategiska plan skrivit in åtagandet för arbetsmarknads- och socialnämnden att vi ska utreda förutsättningarna för att familjer med barn som söker försörjningsstöd ska ha ett hembesök innan hjälp ges.
Det är inte bara kränkande och förnedrande för människor i en redan svårt utsatt situation att också få uppleva att kommunen misstänker, att eftersom de söker försörjningsstöd, så kanske de inte är bra föräldrar! Det är dessutom olagligt att besluta den typen av generella bestämmelser. Detta framförde vi under budgetdebatten, men ingen från den blågröna majoriteten ville eller kunde då svara på varför de valt att skriva in just detta åtagande!
Vilken syn på människor visar egentligen detta åtagande på, kan man fråga sig? Varför ska just föräldrar i behov av försörjningsstöd tvingas till att ta emot ett hembesök innan hjälpen kan ges. Kan det finnas någon annan anledning än att den blågröna majoriteten misstänker att de per automatik inte är bra föräldrar. I den rätt korta debatten, så framfördes det från majoritetens sida inget annat argument än att det var för barnens skull!
Jag kan efter min relativt korta tid i arbetsmarknads- och socialnämnden, konstatera att missförhållanden och bristande föräldraförmåga inte har med huruvida man tvingats till försörjningsstöd för att klara sin vardag att göra. Människor utförsäkras, blir arbetslösa och sjuka, men det innebär inte att de även blir dåliga föräldrar som måste utstå hembesök.
Det är ärligt talat, inte bara pinsamt, utan även oförskämt, att vi i Karlstad har en politisk majoritet som vill bryta mot lagen för att de anser att fattiga föräldrar även är dåliga föräldrar! Är det inte illa nog att drabbas av Fas3, utförsäkringar och en borgerlig regering, nu ska en blågrön röra i Karlstad även hem och kontrollera så att de fattiga föräldrarna inte missköter sina barn. Kan omtanke och kärlek och mat på bordet inte finnas i en fattig familj? Det är rent ut sagt skamligt av en politisk majoritet att lägga ett sådant förslag. Låta det vandra hela vägen från Kommunledningsutskott till Kommunfullmäktige. Fått det godkänt i 5 partigrupper och ingen reagerar över skrivningen om varför fattiga föräldrar skulle vara sämre föräldrar. Ingen i den blågröna röran valde att gå upp vid de två första gångerna jag gick upp under debatten i juni och undrade vad som menades med skrivningen, ingen var vid de tillfällen villiga att stå för den förda politiken, skäms! .
Och hur väl rimmar det med ett annat åtagande om att Karlstadsborna ska ha ett liv fritt från diskriminering, kränkningar och våld?
Trevlig fredagsmys 
Christian
Enligt Svensk fastighetsförmedlings bobarometer så är det inte bolån eller funderingar om räntan ska dra iväg som oroar oss svenskar mest. Det är istället rädslan över att bli sjuk eller arbetslös, för idag innebär det för många också att man blir fattig!
29 % av kvinnorna och 20 % av männen oroar sig för att deras inkomst ska minska kraftigt och det gör den idag. Nära 50 000 människor har varslats i år och det i sig innebär att det är betydligt fler än dessa 50 000 människor som påverkas. Det gör även deras nära och kära!
Tidigare hade vi i Sverige trygghetssystem som skapade just trygghet i en förändring. A-kassan var en omställningsförsäkring i avvaktan på ett nytt jobb. Blev du sjuk, så fanns ingen bortre gräns för hur länge din sjukdom varade. Och det fanns heller inget Fas3 som låser in människor i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd där få möjligheter ges för att ta sig ur Fas3.
Det är en oroväckande utveckling, att det som bekymrar oss mest, det är rädslan över att bli fattig. Sverige är ett rikt land och vi borde gemensamt ha råd med trygghetssystem som skapar trygga människor i samhället. A-kassan har inte höjts på på 10 år, fastän allt annat i samhället blivit dyrare. Vi socialdemokrater har i vårt budgetförslag med en höjning, men regeringen väljer att prioritera skattesänkningar. Dessutom har regeringen gjort det betydligt dyrare att vara med i a-kassan, så en halv miljon människor lämnade den och sedan kom krisen med efterföljande stigande arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten har tredubblats sedan Reinfeldts tillträde. Det om något är väl bevis för att den förda politiken inte fungerar.
Enligt en EU-rapport från i våras från Eurostat så är Sverige det land som visar på den största ökningen av människor som riskerar att hamna i fattigdom på grund av det transfereringssystem (a-kassa, sjukersättning exv.) vi idag har. 2005 var vi det land med lägst andel av befolkningen som riskerade fattigdom!
Att så många oroar sig över framtiden påverkar givetvis även deras barn. Att många fler blivit fattiga, det vet vi utifrån Rädda Barnens rapporter, som visar att nära en kvarts miljon barn i Sverige av idag lever i barnfattigdom. Den oron deras föräldrar känner över om de kommer att ha råd att betala både räkningarna och maten på bordet sätter givetvis spår i barnen och frågan är om något barn ska behöva bära sådant?
I Sverige av idag ser vi bilder på soppkök, en fördubblad barnfattigdom, ökad arbetslöshet och människor som sätter oron inför att bli sjuk och arbetslös som sin värsta farhåga, för då riskerar de att bli fattiga. Är det ett samhälle vi vill ha?
Christian
Andra som skrivit i liknande ämnen
Susanna Alakoski i DN 21/5-12 och i Metro idag!
Martin Moberg om a-kassan
Om bobarometern här
Efter att deras hjärtefråga, vårdnadsbidraget, inte blivit den succé som kristdemokraterna hoppats på så ville deras partiledare Göran Hägglund tona ned den frågan efter senaste valet. Det skulle han inte ha gjort, för han fick mycket hård intern kritik för att ha försökt med detta. Medborgarna håller visserligen med Göran Hägglund, men inte hans egna partikamrater. Men vad ska man då göra med en hjärtefråga man har som inte riktigt gått hem hos folket??
Ja, men nu vet jag kläckte en av dem till några av de andra i detta parti. Vi lovar att fördubbla bidraget man får om man är hemma med sina barn, det måste fungera. Det kan ni läsa mer om här i Aftonbladet och här i DN. Det finns givetvis flera olika sätt att se på detta. Göran Hägglunds ministerkollega och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) är inte så imponerad över kamraternas förslag direkt. Jag undrar också vad alla förskollärare och specialpedagoger tycker, då kristdemokraterna också skriver att det här med pedagogik , det må vara viktigt för dem som går i förskolan, men väljer en förälder att passa sina barn hemma och få betalt för det, ja då är det inte så noga med att just de barnen ges en pedagogisk uppfostran tillsammans med andra barn i motsvarande ålder. Däremot lär antalet egna företag öka något i alla fall, kristdemokraterna föreslår nämligen att ”Ett praktiskt villkor bör vara att föräldrarna registrerar en enskild firma och att barnomsorgspengen betraktas som inkomst av näringsverksamhet och beläggs med inkomstskatt och sociala avgifter.” Ja ha, nu blev det med ens så mycket klarare, det kanske är arbetslinjen som gäller ändå, eller hur ska man se på inkomst från skattemedel till någon som är hemma med sina barn om dagarna. Rörigt detta tycker jag.
Det som är lite intressant med förslaget, eller kanske tankegångarna bakom förslaget är inte enbart frågan om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Det handlar även om hur vi ser på vårt gemensamma samhälle, välfärden och dess finansiering. Min syn utgår från att alla ska vara med efter förmåga. Vi bidrar genom att betala skatt och vi får del av välfärden efter behov, åtminstone ska det vara så, kan väl diskuteras om det är så. Jag nyttjar sällan sjukvård, men jag tycker det är helt okej att betala skatt, för en dag kommer då även jag förmodligen kommer att behöva den. Det kommer kanske en dag då även jag är i behov av äldreomsorg, därför är det helt okej att jag är med och betalar för dem som är i behov av den idag. Antalet exempel kan göras hur långt som helst, men ni förstår grundtanken. Vi är alla med och betalar efter förmåga, det kallas skatt. Sedan ska vi få när vi är i behov.
Nu helt plötsligt så kommer kristdemokraterna med ett förslag där de räknat ut hur mycket en plats inom barnomsorgen kostar och den ska man då få av kommunen om man inte nyttjar den. Summan de har landat på är 6 000 kr i månaden. Men ursäkta mig nu, blev det inte lite av en Ebberöds bank nu. Med den argumentationen så kan ju alla som inte nyttjar något de har möjlighet till, kräva av kommunen att de istället ska ha motsvarande summa i näven. Det blir liksom lite av en Ebberöds bank, man kommer kunna få ut mer av kommunen varje månad än man betalar i skatt och då finns det ändå vissa kommunala ansvarsområden som man knappast kan be att få ta pengarna istället, typ gator, snöröjning, administration etc.
Vad hände med idén att vi alla gemensamt ska vara med och finansiera vår välfärd. Den tanken har fungerat väl i många år och svenska folket är väldigt nöjda med den modellen, det finns flera opinionsundersökningar som bekräftar detta. Sedan har de även föreslagit ett barnskatteavdrag, som om inte alla jobbskatteavdrag var nog, vad blir det! Ska föräldraskap och företagande vara sammankopplat överhuvudtaget? Anledningen till varför barnomsorgen byggdes ut under 1970-talet var att föräldrar eller vilket var och tyvärr fortfarande är vanligast, att mammorna skulle komma ut på arbetsmarknaden. Jag undrar vad som händer med jobben och tillväxten när kristdemokraterna vill att man ska kunna tjäna pengar på sina barn!
Kanske inte är så konstigt att kristdemokraterna i senaste opinionsundersökningen får endast 2,8 % av väljarstödet. Det kanske inte är så konstigt att det i detta parti även finns högt uppsatta som vill åka på ”underklass-resa” och som också mycket tydligt beskriver vad ”underklass” är för något. Det spelar för mig ingen roll om han i efterhand försökt skyffla undan de uttalanden med att han var raljant. man ska banne mig inte skämta om att det finns fattigdom i vårt land. Beskriver man så som han gjorde hur ett typiskt underklass område ser ut så säger de mer om ens egna fördomar och ovilja till att ta itu med problemen men också det faktum att det finns kämpande människor överallt som drömmer om en bättre framtid för dem själva och för andra! Så här skrev han om underklassens bostadsområde, ”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”
Göran Hägglund (KD) har det inte lätt. Precis avslutat ett riksting, där 30 % av ombuden vill ha bort honom, dåliga opinionssiffror och nu ett förslag som han måste försöka få igenom i regeringen, ett förslag han tidigare inte tyckt vara någon valvinnare. Nu måste han försöka verkställa det han inte tror på och misslyckas han får han problem. Fast å andra sidan behövs kristdemokraterna alls…..
Christian
Idag skriver centerledaren Annie Lööf på Aftonbladet att ”pengar på banken inte ska vara en fråga om klass”. Undrar hur hon tänkte då. Det blir tyvärr inte värst klargörande när man läser vidare och ser att även Annie Lööf ondgör sig över den skeva fördelningen av tillgångar i vårt land. Hon jämför med Finland, där de 10 rikaste procenten förfogar över 27 % av tillgångarna, i Sverige är den siffran 72 %. Inte bra skriver Annie Lööf (C). Nehe, det var ju i och för sig rätt tydligt skrivet. Frågade du dig någon gång under tiden som du författade din debattartikel varför det ser ut som det gör? Den regering du sitter i, har sänkt skatterna med över 100miljarder kronor, och största delen har gått till de allra rikaste, kanske det kan vara en förklaring Annie Lööf? Och inte nog med att de som redan tjänar allra mest har fått ännu mer i sin plånbok, du har också gjort det billigare för dem att gå på krogen, grattis!
Den förklaringen kanske inte Annie Lööf vill kännas vid, för hennes analys över hur tillgångarna ska fördelas bättre är nämligen att det ska bli mer lönsamt att spara! Citerat ur artikeln ”För att gynna sparande vill vi införa ett grundavdrag på kapitalinkomster som ränta och utdelning. Om vanliga människor får behålla merparten av avkastningen från aktieutdelningar och bankkonton blir det betydligt roligare att regelbundet spara pengar för framtida utgifter och behov. För att rå på den verkliga ojämlikheten behöver arbetslinjen kombineras med sparandelinjen. Det är helt orimligt att pengar på banken ska vara en klassfråga.”
Det blir alltså betydligt roligare för ”vanligt” folk att spara om Annie Lööf får som hon vill. Låt mig bara i all försiktighet få ställa frågan om det är tristessen i att spara som gör att så många i dagens Sverige inte sparar så mycket? Eller kanske den enkla anledningen till att de inte har så mycket pengar på banken helt enkelt är den att de inte har pengar över när räkningarna är betalda, när maten satts fram på bordet och utgifterna till livets nödtorft är fixade, om de nu hade råd att klara av det just den månaden, då du tycker de borde sparat.
Hade du någon tanke på alla de som den regering du sitter i utförsäkrat från Försäkringskassan när du skrev din artikel, de som idag lever på försörjningsstöd. Det finns inget utrymme för dem att lägga undan något Annie Lööf. Eller tänkte du på de hushåll där 264 000 barn lever i fattigdom och där det inte alls är ovanligt att pengarna inte räcker i slutet av månaden och de tvingas ta emot välgörenhet om det nu finns någon att få. De kommer knappast tycka att ditt förslag om att göra det roligare att spara spelar någon roll, för de har ändå inget att lägga undan. Eller tänkte du på alla de unga människor som skolan inte vill ge en andra chans och vars chanser på arbetsmarknaden är nästintill körda, för här får man numera bara en chans och klarar man sig är det inte skolans fel, utan elevens!
Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet, inget annat land visar på en sådan kraftig ökning av den psykiska ohälsan bland de unga. Barnfattigdomen har fördubblats, skandaler inom vården duggar tätt, ett ökat utanförskap får förorter att brinna, vi tappar mark när det gäller jämställdheten, vi har en arbetslöshet som i år blir ännu högre enligt den regering du sitter i. Människor i Fas 3 får agera gratis arbetskraft åt arbetsgivaren, människor med funktionsnedsättningar slås ut från arbetsmarknaden. Sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala en högre skatt idag än de som jobbar. Och din lösning på det ojämlika Sverige Annie Lööf (c) det är att göra det roligare att kunna spara på banken. I all vänskaplighet Annie Lööf (c) ta på dig fallskärmen och hoppa ned från det moln du befinner dig på!
Och vad säger då vår statsminister, denne kandidat till att bli landsfader? Det blir inte något femte jobbskatteavdrag för vi har lovat att först säkra välfärden, och det säger du nu! Det kanske du kunde ha funderat på innan du nyligen sänkte restaurangmomsen Fredrik Reinfeldt (M)
Christian
Ännu en gång har en människas liv fått sig ett allt för tidigt slut i Malmö. I går sköts en tvåbarnspappa på öppen gata, häromdagen var det en femtonårig kille som inte han växa upp innan hans liv så hastigt avslutades. I frustration över den alarmerande ökningen av mord/mordförsök i Malmö uttrycker en polisman sin uppfattning att det är vapnens fel och att hårdare straff behövs. Jag kan förstå frustrationen hos polismannen, men anser det är helt fel väg att gå!
Innan man börjar att efterfråga hårdare tag så måste ju frågan ställas om varför man ser en ökning av kriminaliteten i samhället. Har bilden av den kriminelle glamourifiserats, är det därför man ser en ökning? Knappast, finns väl ingen människa som växer upp och drömmer om ett liv i kriminalitet, därtill är riskerna alldeles för stora för att hamna i fängelse eller till och med få se sitt liv avslutas alltför tidigt. Grogrunden till kriminalitet är i själva verket fattigdom och känslan av att inte tillhöra samhället.
Klyftorna har ökat i vårt land, även om många har fått det bättre, så finns det även dem som har fått det sämre. Vi ser idag familjer i bidragsberoende i tredje generationen. På vilket sätt påverkar det unga människor som växer upp, där det normala är att mamma och pappa inte har ett jobb att gå till. Vi har individualiserat arbetsmarknaden och ja även samhället i stort så att var och en får klara sig själv i större utsträckning. Med lite mer arbetsmarknadsinsatser, lite mer fortbildning så kanske just deras mamma eller pappa kunnat få ett jobb på arbetsmarknaden istället för att lämnas efter i evigt bidragsberoende. När de sedan själva börjar skolan och upptäcker att skolans resurser räcker inte till för att stötta dem att klara sin utbildning och därmed radikalt minskar deras chanser till ett jobb i vuxen ålder, ja då kanske steget över till ett liv som kriminell inte är så lång. Det handlar i grunden om att samhället inte förmår, eller vill, ge dessa unga människor hopp om en bättre framtid för dem själva och dem i deras närhet, därför att samhället inte vill se eller kan se att kriminalitet bekämpas inte med hårdare tag, utan med hopp om framtiden.
Det är knappt ett halvår sedan bildäcken brann i Rosengård och skälen till varför de gjorde det är ju desamma. När så stora grupper lever i fattigdom, när känslan av vanmakt sprider sig över insikten om att samhället inte ger det stöd de förväntat sig, ja då kan känslan av vanmakt snabbt genom en gnista bryta ut i raseri över ett samhälle de upplever har svikit dem. Man kan inte alltid säga att det är den enskildes ansvar att själv ta itu med sin situation, framförallt inte när det gäller unga. Jag tror däremot inte att engagemang saknas, men de unga ges inte möjligheten att utveckla den och i sin frustration över en hopplös situation, där ingen bryr sig, ja då skapas grupper som genom en gnista blir till kravaller. Nu handlar inte all kriminalitet i Malmö om unga människor, men unga kriminella växer upp och blir vuxna kriminella, det är därför man ska rikta in sig till de unga och ge dem bättre chanser än idag.
Utvecklingen i Sverige går inte i rätt riktning. Klyftorna har ökat, barnfattigdomen fördubblats och de i det så kallade utanförskapet som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) så ofta talade om i valrörelsen 2006, de har ökat, och nu hör vi inte längre statsministern prata om dessa. Nu hör vi istället kraven på hårdare tag både i vuxenlivet men också i skolan för dem som inte klarar den. Det som nu händer i Malmö är väl det tydligaste exemplet på att just det är fel väg att gå!
Christian
I media idag kan man ta del av hur de unga fått stryka på foten under regeringen Reinfeldt. Istället för att minska det så kallade utanförskapet för denna grupp, så har arbetslösheten bland landets unga ökat med 23 % och de i det som tidigare hette sjukpension med 18 %. 127 000 unga i vårt land ges därmed inte möjligheten till att aktivt kunna ta del av livet på arbetsmarknaden.
- Jag är besviken, säger statsminister Fredrik Reinfeldt. Ja, tacka ** för det. Frågan är om du är lika besviken som de 127 000 unga är. Och om du är besviken varför har du så ont om idéer. I samma artikel, kan man läsa vad statsminister Reinfeldt tror är orsaken: – Det är en stor prövning. Jag kopplar det i hög utsträckning till att barn och ungdomar inte lär sig tillräckligt i skolan och att vi har för många som inte uppnår fullständiga betyg. Därför gör vi om den svenska skolan, säger han. Men om du nu säger detta, varför drar du då in statsbidrag till gymnasieskolan? Om skolan inte har resurser idag för att stötta elever under deras utbildning så att alla ska kunna lämna den med fullständiga betyg, borde det då inte krävas mer och inte minskade resurser till kommunerna?
Det är synd om många i dagens Sverige, synd om dem som inte ges möjligheten till att förverkliga sina drömmar och här har de unga hamnat i stryk klass. Förslag som tidigare hörts från regeringshåll är att unga ska jobba till sämre villkor än vuxna, då skapas det jobb. Ja men dessa jobb skapas på en låglönemarknad och har du väl hamnat där blir det tufft att ta sig därifrån. Förslag har även hörts om att de unga som inte har råd att köpa sig en lägenhet, kan väl be sina föräldrar om att få en, öhh! Men när vi nu även hör statsministern prata om att det är i skolan som problemet ska lösas, ja då kanske inte hårdare tag är lösningen för den eleven som av någon anledning inte klarar sig så bra idag. Det kanske är fler lärare, fler resurspersoner i form av specialpedagoger som kan hjälpa dessa elever istället för Björklunds piska. Ett barn som idag väljer att inte gå till skolan, ett barn som kanske inte mår bra, har taskiga hemförhållanden och är skoltrött. Ärligt talat, han eller hon skiter nog i vad som står på betyget i uppförande. Kanske ett öra som lyssnar och bekräftar skulle vara till större hjälp.
För visst finns det barn som far illa, precis som det finns vuxna som misshandlats av livet. Hamnat fel av någon anledning, men med rätt stöttning behöver kanske inte felkörningen vara så länge. Ingen ung människa drömmer om att bli missbrukare och leva på socialen resten av livet, hur långt det nu blir. Det är omständigheter som gör att de hamnar där, men frågan är om de skulle behövt hamna där om extra resurser funnits till att stötta tidigt.
I Aftonbladet idag, kan man läsa i ledaren om Reinfeldts utanförskap, det stora utanförskap som med hans politik skulle minska, men som faktiskt ökade och fortsätter att öka. Förr handlade samhället om att vi alla skulle vara med och bidra, för vi kan alla någon gång komma i behov av dess hjälp och stöttning. Nu svänger pendeln till att de i behov ska behöva förlita sig i större utsträckning på givmildhet från de som har mer än de behöver, men som själva vill välja vem de ska visa sin givmildhet till.
De flesta av oss, inklusive mig själv har fått det bättre. Jobbskatteavdrag har gjort min plånbok tjockare, men är jag en vinnare? Kanske på individnivå, men jag är också en av många i ett samhälle som jag vill ska fungera. Det anser jag inte att det gör när människor som blir sjuka eller arbetslösa också ska bli fattiga. Vi ska ha gemensamma omställningsförsäkringar som stöttar under perioder av arbetslöshet eller sjukdom. För att en människa som blivit sjuk eller arbetslös snabbare ska komma tillbaka till arbetsmarknaden så handlar det om att de ges möjligheten till en omställning med rimliga förhållanden. Idag blir du alldeles för snabbt hänvisad till landets socialkontor för din försörjning, du bli utförsäkrad. Samtidigt vet vi att ju längre tid du befinner dig i ett bidragsberoende, desto svårare är det att ta sig ur det. Varför ska det vara så svårt att få ombilda sig om man blir arbetslös, varför ska skolan bara ge en chans? Varför ska alla förväntas jobba 100 % av någon annans arbetsförmåga, men inte 100 % av sin egen? Jag tror många av de unga som idag lever som ”förtidspensionärer” skulle ha en chans på arbetsmarknaden om man såg varje människas förmåga till 100 % av sin egen förmåga.
I ledaren idag kan man bland annat läsa:
En gång, det var faktiskt inte så länge sedan, hade vi ett socialt skyddsnät i Sverige som gjorde att färre föll igenom. Då tvingades inte cancersjuka till socialkontoret. Då sågs fattigdom bland barn som ett samhällsproblem vi tillsammans måste göra något åt.
Plötsligt är detta inte självklart längre. Från årsskiftet blir i stället gåvor till välgörenhet avdragsgilla.
Det som en gång var rättigheter, att äta sig mätt, ha tak över huvudet, få kläder och skor, blir en fråga om tacksamhet.
Tacksamhet mot dem som har råd och vilja att ge. Vad gör det med ett barn att växa upp med den tacksamheten? Vad gör det med människovärdet?
Spelar de extra hundralapparna i min egen plånbok så stor roll om samhället vi lever i ser ut på det här viset. Vad skulle hända med mig själv om jag blev sjuk eller arbetslös? Jag tror fler borde ställa sig den frågan och lyssna på vad det är Fredrik Reinfeldt (M) egentligen säger och gör, för i denna frågan har han totalt misslyckats och fakta talar sitt tydliga språk över retoriken!
Christian
Idag tog jag emot riksdagsledamoten Gunvor G Ericcon (MP), mer om henne kan du läsa här!
Den moderata ordföranden kunde inte vara med så jag fick istället i egenskap av 1:e vice ordförande ta emot. Det var ett mycket lärorikt besök, jag är som sagt ny i arbetsmarknads- och socialnämnden. Det var också en möjlighet för idéutbyte då vi ”rödgröna” delar kritiken mot mycket av den borgerliga regeringens politik.
Fas 3 har jag tidigare skrivit om. Idag fick jag möjligheten att få träffa två stycken som befann sig i denna helt oförsvarliga delen av svensk arbetsmarknadspolitik idag.
Man kan fråga sig om de som beslutat om denna reflekterade över hur det påverkar dem som tvingas in i detta system. Ett system där de som redan haft det svårt på arbetsmarknaden ska hänvisas till arbetsgivare som inte behöver betala för arbetskraften, utan tvärtom får betalt för att ta emot den! Högsta ersättningsnivån i fas 3 är 680 kr per dag, den lägsta 328 kr. Arbetsgivaren får 225 kr för en anställd som är gratis för dem. Hur påverkar det egentligen självkänslan hos den enskilde? En av de jag träffade pratade om hur cyniskt det var, hur fel det kändes att hon som faktiskt jobbar med samma uppgifter som den som sitter mittemot, gör det till mindre än hälften av ersättningen.
Den andra pratade om osäkerheten. Hon har varit inne i fas 3 länge och om tre månader tar det slut. Det är självklart att det frestar på att inte veta hur min framtid ser ut. Kommer jag att kunna betala mina räkningar och hur länge till ska jag ha det så här, beskrev hon känslan.
De inne i fas 3 lever på allra minsta möjliga marginal. Vad händer om jag akut måste till tandläkaren sa en? Ja vad händer, det blir raka vägen till socialkontoret, för med deras marginaler finns inga möjligheter att lägga undan. Den andre beskrev hur hon som vuxen, klarar ekonomin, enbart på grund av att hennes föräldrar hjälper till. Är det meningen att vi ska ha ett samhälle där vuxna barn tvingas förlita sig på att deras föräldrar står för försörjningsansvaret långt upp i vuxen ålder?
Vad händer då efter fas 3, undrar säkert vän av ordning? Jo den kan förlängas var svaret. Man kan få ytterligare två år, och därefter ytterligare två år tills den dagen du går i pension…
Vilket liv ger vi alla dessa som av någon anledning hamnat i fas 3. De är ju tyvärr en snabb växande skara människor. Idag i Karlstad finns det 405 stycken som är inne i fas 3, om två år har den gruppen ökat till 600 stycken! Vilka förutsättningar för att forma sina liv, sina drömmar om att nå just sina bästa stämningars längtan får de. Det är dokumenterat att att dåliga ekonomiska förutsättningar faktiskt går i arv. Barn till föräldrar som tvingats leva på knappa marginaler under sin uppväxttid löper betydligt större risk att själva som vuxna få göra det. Barnfattigdomen har ju som bekant mer än fördubblats sedan 2006 och i Sverige av idag lever över en kvarts miljon barn i dessa familjer, tusen av dem i Karlstad.
De inne i fas 3 ges ju inga möjligheter till utbildning, för det får man inte i fas 3, man ska enbart ha en sysselsättning. Det är till och med så att flera av dem inne i fas 3 har mindre att leva på än de som går på försörjningsstöd. Anledningen, jo när socialkontoret anvisar en person med försörjningsstöd till en praktik, då betalar vi deras busskort, den inne i fas 3 får själva betala det. Varför har vi inte en arbetsmarknadspolitik för att stärka den enskilde. Varför tillåter vi inte deltidsstämpling längre tid än 75 dagar. Många inne i fas 3 har någon form av funktionsnedsättning. De har sällan möjligheter att gå till ett arbete som kräver 100 % från start. Här finns ju goda möjligheter om man stödjer utvecklandet av fler sociala företag. Besökte Solakoop idag. De har lyckats bra med sin verksamhet, mer om Solakoop kan du läsa här! Men det förutsätter att man nationellt är villig att hjälpa och inte stjälpa dessa människor. Har man avrit arbetslös i över åtta år. Genom såväl låg- som högkonjunktur så är det ändå rätt tydligt att man inte kan leva på sin arbetsförmåga. Men det ska givetvis inte betyda att de för all framtid ska vara hänvisade till att vara gratis arbetskraft. Alla kan jobba 100 % av sin egen förmåga. En av deltagarna som jag träffade idag tyckte det var obegripligt att hon inte kunde få en del av de pengarna som regeringen istället ger till arbetsgivaren som tar emot henne. Det är ju ändå jag som gör jobbet sa hon!
Fas 3 skapar inlåsningseffekter och är förmodligen den enda arbetsmarknadsåtgärden som motverkar sitt syfte. Flera livsöden har skildrats av media och på bloggar om den vanmakten, känslan av att inte räcka till som många deltagare i fas 3 upplever. Vad kostar den känslan av vanmakt i mänskligt lidande, men också i form av läkemedel och sjukvårdande insatser. Är det denna samhällsutveckling vi vill se. Ett land som tidigare präglats av stor känsla av solidaritet människor emellan. Alla kan bidra om de ges förutsättningarna för det. Man kan inte tvinga in, sjuka och människor med nedsatt arbetsförmåga till 100 %-iga sysselsättningar för att man inte vill se deras förutsättningar till delaktighet på arbetsmarknaden om möjligheten ges. De är bara en pinne i statistiken, och vem bryr sig om knyttet!
—————
Delar blogginlägget för något betydligt mer positivt. Idag kan man i Nya Wermlandstidningen läsa om att Karlstad även denna sommaren blir blommornas stad! Läs artikeln här! När vi i den tidigare rödgröna majoriteten lanserade idén om blommornas stad, fick vi många raljerande kommentarer från de borgerliga partierna. Man tyckte det va onödigt att satsa skattepengar på blommor. Men den uppfattningen delade vi inte. Att få gå omkring i en stad som är rikt utsmyckad får förmodligen människor att bli gladare och blir man gladare blir man också friskare. Det är ju också positivt för oss som vill lansera oss som en turiststad ännu tydligare.
Det var därför roligt att konstatera att antingen så har de borgerliga partierna ändrat uppfattning eller så glömde de bort att i det budgetförslag som till allra största delen var vårt tidigare, ta bort den satsningen.
Christian