Idag meddelade Håkan Juholt att han avgår med omedelbar verkan. Ett väntat beslut och ett beslut jag hoppats på att han skulle ta. Men ändå är det svårt att inte känna vemod över hur Håkan Juholt som människa behandlats. I media har han brutalt misshandlats och hans yvighet som han själv uttrycker det har i media fått konsekvenser som andra partiledare inte behövt uppleva när tungan slinter.
Vad som nu kommer att ske är oklart. Vår partisekreterare var tydlig på den punkten vid presskonferensen. Det finns många orättvisor att kämpa emot, både i vårt land, men också i omvärlden och socialdemokratin behövs. De senaste årens negativa utveckling visar detta med all tydlighet. Så därför är det nu viktigare än någonsin att sluta upp på den partiledare som kommer att utses. Lägg bort falangstridigheter och enas mot de orättvisor vi vill bekämpa, istället för att bekämpa varandra. Det kanske också är så att fler än Håkan borde gå. Ska partiet än en gång bli starkt och forma framtiden behöver nya krafter in. Att media redan nu spekulerar i vem som blir nästa partiledare är inte konstigt, det är medias uppgift. Men vi själva behöver inte slipa vapnen och gräva ned oss i skyttegravarna. Låt det bli en öppen process denna gången, ju fler desto bättre!
En öppen process innebär också att kandidaterna prövas innan de är valda. Nu i efterhand är det bara att konstatera att uppgiften blev Håkan Juholt övermäktig. Är det rimligt att utsätta ytterligare en människa för något sådant? Han tvingades idag till det enda rätta beslutet han kunde ta. Men de senaste månaderna måste ha varit ett veritabelt h-e för honom och det finns nog ingen som kan föreställa sig hur det påverkat honom och hans nära och kära.
Ska vi forma en politik för morgondagen som också kan förstås men givetvis också uppskattas av väljarna. Ja då kanske det borde röras om i fler grytor helt enkelt. Släppa fram nya, inte bara yngre, utan nya människor. Nya tag och idéer men givetvis inte för den delen glömma vår historia. Den socialdemokratiska idétraditionen är det inte fel på.
I mars strax innan Håkan valdes skrev jag ett inlägg om att kvasten borde gå för att få fler att lämna. Inte nödvändigtvis för att de gjort ett dåligt arbete, utan för att helt enkelt möjliggöra för andra att ta över. Det finns fortfarande många i den allra högsta ledningen som har lika mycket skuld som Mona hade och som Håkan haft till varför läget ser ut som det gör för oss. Fler i partiet borde reflektera över sin egen position. När ni förhoppningsvis gör det, höj blicken över det egna jaget. Ställ inte frågan, gör jag fortfarande nytta för rörelsen? Det tror jag nämligen de flesta gör, alla kan bidra i ett samhälle där alla ska med. Nej ställ i stället frågan, tror jag någon annan kan göra större nytta än vad jag kan? Har jag själv suttit så länge, så det kanske är dags att släppa fram andra?
Vem vet, jag kanske själv borde gå, någon som vill bli kassör för socialdemokraterna i Karlstad?
Vi Socialdemokrater behöver förenas för att fortsätta kampen mot orättvisorna i samhället. Där stat ställs mot land, där fattig ställs mot rik. Där den som har ska få mera på bekostnad av dem som behöver. Varför skulle Reinfeldt och Borg annars lanserat idén om det femte jobbskatteavdraget om de inte anser att den tudelning av landet Sverige vi idag ser, inte i deras ögon är tillräcklig. Klyftan ska öka. Låglönemarknader skapas, sjuka tvingas till socialkontoret och invandrare får ta skeden i vacker hand och jobba på låglönemarknader. När en regering inte längre har idéer, visioner och handlingskraft att föreslå mer än just mera pengar i plånboken för vissa, ja då kanske man förbrukat sin förmåga till att regera.
Christian
Mediadrevet har än en gång lagt sig och Håkan Juholt har åkt hem för att vila upp sig. Lite sarkastiskt twittrade en reporter från Expressen att ”brunbrände Juholt behöver alltså vila upp sig i Oskarshamn efter att ha varit ledig fyra av de fem senaste veckorna”, kanske lite omänskligt av reportern att tro att någon skulle ha klarat en sådan vecka utan att behöva vila sig.
Missförstå mig nu inte alls. Jag är inte säker på om jag är nöjd med dagens beslut i VU. Fast å andra sidan vet jag inte vad som sagts, den enda informationen kommer från mediadrevet. Ett mediadrev som blev så upphaussad så att man till och med twittrade om sina spekulationer om vad en bukett med rosor betydde när den anlände till 68:an, det twittrades till och med om hur många rosor det var i buketten.
Oavsett vad som sagts och vad som inte sagts är läget för vårt kära parti mycket bekymrande. Vi är nere på opinionssiffror vi aldrig tidigare ens kunnat drömma om i våra värsta mardrömmar. Frågan måste ställas och svaren måste vara tydliga, men framförallt också ärliga. Det är alltför vanligt i vårt, liksom i alla partier, att man ligger lågt, för man vill inte bränna sina chanser om det inte går som trodde. Har man inte som medlem och aktiv i ett parti, ett ansvar gentemot partiet att öppet och ärligt säga att nu får det vara nog!
Jag har absolut inget emot Håkan som människa, men förmodligen är det precis som han själv uttryckte det, att han är alldeles för yvig för att vara partiledare. Vår politik överskuggas hela tiden av nya tabbar, förflugna ord som inte borde sagts och sakfrågorna fär än en gång stå tillbaka för personfrågan.
Såg på Facebook att en SSU:are uttryckte det så här, ”Ibland är man socialdemokrat på grund av partiet, ibland är man det trots partiet”. De orden uttrycker mycket väl, vad många känner. Vi måste sluta tro att det räcker med att sluta leden för att nå de opinionssiffror vi vill se. Vi måste sluta drömma om tiderna då vi var ett 40-45 % parti, bara därför att vi förtjänade det. Det kräver hårt arbete, förmodligen hårdare idag än tidigare, för det Sverige finns inte längre, då man mer eller mindre av tradition röstade på oss. Vi måste förtjäna varje röst och det gör vi genom att samtala med väljarna om varför vi tycker den väg Sverige idag befinner sig på är så fel. Ett land där alla inte ska med, om man inte kan ta sig dit av egen kraft. Ett land som lämnar människor efter sig, där de i det så kallade utanförskapet ökar. Ett land där moderaterna via Fredrik Reinfeldt tillåts att härja fritt. Utförsäljningar och privatiseringar sker idag enbart av ideologiska skäl, inte för att de skapar ett mervärde för medborgaren.
Ska vi lyckas med detta, kan inte budskapet från alla dem som för ut det hela tiden överskuggas av de förflugna orden. Det räcker inte med att hålla käft, bita sig i tungan och monotont svara att ”ja vi har förtroende” om det inte är sant. En människa fattar beslut utifrån hur man bedömer en situation. Om ärlighet inte finns, hur ska då rätt beslut kunna tas? Dåliga rådgivare har minst lika mycket skuld i detta, och tyvärr går det att namnge ett antal gubbar, men även kvinnor som kanske borde fundera om de inte också borde tacka för sig, även om mandatperioden har några år kvar. Det spelar ingen roll om ni fortfarande gör goda insaster. Ni måste, för partiets skull och för Sveriges framtids skull, även ställa er frågan, finns det någon annan, som kanske skulle göra det bättre? Ta er pension och gå, ni lär knappast svälta och det finns fortfarande uppgifter ni kan uträtta för partiet och för framtiden, men i en annan form!
Ska lärdomar dras av det senaste halvåret så är det flera som bör rannsaka sig själva och hur deras agerande påverkat situationen. Det är för det första rent sagt förkastligt att sms:a till media från ett sammanträde! Ska vi tvingas att be människor lämna ifrån sig sina telefoner vid dörren, för det är snart alternativet som återstår. För det andra, måste det som sägs på sammanträden, stanna där. Hur ska ärlighet annars kunna nås, om man i efterhand ska stå till svars i media för det man sa i ett slutet rum. För det tredje vilar ett tungt ansvar på media idag att ta en diskussion om hur långt man ska gå i sin bevakning, annars har vi till slut inga som är villiga att utsätta sig för den granskning och bevakning de kommer att utsättas för som exempelvis partiledare, eller minister. Vad har media själva för uppfattning om ansvarstagande för hur åsikter i samhället formas. För ett par år sedan bidrog media till en hysteri utan dess like avseende ”Fågelinfluensan”. Den hysterin ledde fram till att svenska folket är det mest välvaccinerade folket på jorden.
Det blev visst ett långt inlägg, men vad gör det, man har hela helgen på sig att läsa, bli förbannad eller hålla med. Det jag skrivit har jag skrivit av en övertygelse att vi måste byta ledning för att kunna driva vår socialdemokratiska oppositionspolitik med kraft. Vi måste få tid för att samtala med människor om det vi tycker är fel i dagens Sverige och om hur vi vill ha det. Jag beklagar på det djupaste att Håkan utsatts som människa för ett uppdrag som blev han övermäktig. Ingen borde utsatts för detta, och det kanske är något att fundera på inför nästa partiledarval, när det nu sker. Man kan inte kompromissa i all oändlighet. Varje människa i partiet har en röst och varför skulle det vara så hemskt om fler än en kandiderar. Det kanske till och med är så, att om flera ställer sig upp och säger att de kandiderar så behöver det inte vara så farligt att inte vinna det. Vi måste sluta vara så känsliga och ha uppfattningen att om man kandiderar och förlorar så är man körd.
A ja, mina ord, mina tankar. Trevlig helg
Christian
Årets första partiledardebatt i riksdagen ägde rum idag och inte saknades det frågor att debattera omkring. Den väg Sverige är inne på, har lett till ökat utanförskap, cementerat en arbetslöshet som vi på 90-t skulle betecknat som just den massarbetslöshet den de facto är, men som de senaste åren blivit det normala!
Statsminister Fredrik Reinfeldt mös i talarstolen och skröt över det land han är statsminister över. Varför kan man fråga sig, konsekvenserna av den förda politiken de senare åren är inte mycket att skryta över. När hörde någon Fredrik Reinfeldt prata om att minska det så kallade utanförskapet? När pratade Reinfeldt sist om att den höga ungdomsarbetslösheten ska lösas genom att hjälpa unga att bättre matcha de arbeten som finns. De 127 000 under 24 år som idag är arbetslösa. Den stöttning de borde få, via fortbildning, praktikplatser, lärlingsplatser etc, den uteblir. Istället ska ungdomsarbetslösheten lösas genom att försämra deras anställningsvillkor och genom att ge alla arbetsgivare med unga anställda högre vinst. Bara Mc Donalds tjänar på detta över 100 miljoner kronor. Hade det inte varit ett bättre alternativ att ge stöd till de arbetsgivare som anställer en ny, inte till dem som redan har anställda? Snabbmatsbranschen har ju alltid haft större delen unga anställda, inte blev de fler för att företaget helt plötsligt fick sänkt arbetsgivaravgifter för dem de redan hade anställda!
Andelen unga som förtidspensionerats har under Reinfeldts tid ökat med 37 %! Just andelen människor som förtidspensionerades under mandatperioden 2002-2006 var något som Reinfeldt riktade mest kritik mot i valrörelsen 2006. Var är självkritiken idag herr statsminister?
Socialstyrelsen gjorde i höstas en jämförelse om möjligheten till egen försörjning för arbetslösa och där konstaterades att 4/10 arbetslösa saknar a-kassa eller har otillräcklig a-kassa för att klara sig. De hänvisas därmed till kommunernas socialkontor. Försämringen av a-kassan var medvetet gjprt av moderaterna. När avgiften chockhöjdes lämnade många den, dels av ekonomiska skäl, men dels också för att de lyssnat på Reinfeldt och Borgs utfästelser om att jobben kommer först och inte är det någon risk att ni blir arbetslösa i landet Sverige som leds av de nya moderaterna. Idag lever i Sveroge 250 000 människor på försörjningsstöd, till en mycket hög kostnad för landets kommuner. Samtidigt ger a-kassan ett överskott på 23 miljarder statliga pengar som Reinfeldt och Borg kan använda till sina ändamål. Sänka momsen på krogen till exempel!
Ungdomsarbetslösheten, det växande utanförskapet och utförsäkringar från a-kassan är bara några områden. Till dessa kan även läggas Fas 3, utförsäkringarna från Försäkringskassan, utförsäljningar av statlig egendom, allas vår egendom är ytterligare politikområden där utvecklingen sannerligen inte går åt rätt håll. Lägg sen till den fördubblade barnfattigdomen, en utrikespolitik som sköts via twitter av en minister med högst tvivelaktig bakgrund i ett visst oljebolag med intressen i länder där människor fördrivs, mördas och våldtas. Lägg sedan till dagens andra nyhet om oenigheten inom regeringen när det gäller miljöpolitiken och Jan Björklunds löften om skolan som absolut inte infriats. En skola som allt fler unga människor inte klarar av. Kan det verkligen vara fel på så många elever eller är det skolan som förändrats?
Men diskuterades alla dessa frågor i media, på twitter och andra sociala medier efter debatten? Nej i vanlig ordning fick personfrågor större utrymme än sakfrågor. När ska ögonen öppnas för att det systemskifte vi så länge varnat för inte står vid dörren, vi har redan öppnat den och gått en bra bit in i den korridor som Reinfeldt och Borg byggt. Frågan är när vi kommer till korridorens slut om den är tillräckligt bred för att kunna vända om och gå tillbaka när vi inser att detta var inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Och var det verkligen såhär Reinfeldt beskrev framtiden, eller använde han skickligt de nya moderaternas retorik, samtidigt som han förde den gamla vanliga moderata politiken. En politik som faktiskt gör skillnad på människor, av olika bakgrunder och olika förutsättningar. En politik där välfyllda fickor ska bli mer välfyllda på bekostnad av en sammanhållen fördelningspolitik där alla ska ges förutsättningar för att bli en del av samhället som aktiva medmänniskor. Det kan inte vara så att man ska skuldbelägga enskilda människor för att inte alla kan vara sin egen lyckas smed. Om ett individuellt problem berör så många så är det ju de facto ett problem för samhället.
Vad som diskuterats i media efter debatten är Göran Greider, K-G Bergström, den avslagna debatten om arbetslösheten och avsaknaden av konkret politik, fastän den faktiskt finns där och är tydlig!
It doesn´t have to be this way!
Christian
Sitter och läser i Skolinspektionens informationsblad från i december över vilka avgifter de tycker det är okej att ta ut av elever i den svenska skolan och förfäras över vad de menar är en icke obetydlig kostnad. Anledningen till att jag läser just detta är den motion om barnfattigdom som vi socialdemokrater lämnat in och som kommunfullmäktige ska behandla på torsdag. Jag tycker nämligen inte att det ska vara okej att ta ut några avgifter för aktiviteter i skolan till skillnad från den blågröna majoriteten i Karlstad (M+MP+FP+C+KD). Ungas möjligheter till utbildning ska inte villkoras av deras föräldrars betalningsförmåga!
Nu finns det säkert dem som tycker att 700 kr för en miniräknare är en obetydlig avgift precis som Skolinspektionen. men är det verkligen det? När jag växte upp hade mina föräldrar tre barn i gymnasieskolan, det skulle för deras del innebära en utgift på 2 100 kr. Lägg därtill de övriga kostnaderna som Skolinspektionen tycker man får acceptera. 300 kr för en studieresa, 100 kr för studiebesök, 100 kr för aktiviteter kopplade till idrott och hälsa (friluftsdag). Till dessa kostnader ska även läggas kostnaderna för måltider. Börjar man nu summera summorna och sedan dividerar med hur ofta det är studiebesök, studieresa eller friluftsdag och därefter också dividerar med antalet barn en familj kan tänkas ha i skolan samtidigt så blir det helt andra summor än obetydliga vi pratar om. Tar vi också i beaktandet att det är just hushåll med en ensamstående mamma med barn som tillhör den största gruppen av dem som lever i hushåll som definieras som just fattiga så är alla extra utgifter att betraktas som högst betydliga när den ska betalas. Vad hände egentligen med att vårt samhälle inte ska exkludera någon från att utbilda sig till det man önskar och senare efter utbildningen vill jobba med…
Å andra sidan har väl i och för sig den här regeringen inte visat värst stort intresse för de barn som lever i fattigdom och som sedan regeringens tillträdde fördubblats i antal. Men än en gång kommer förslag som slår direkt mot grupper som redan fått betala för stora skattesänkningar. När avgiften till a-kassan chockhöjdes, lämnade många den av ekonomiska skäl, sedan kom krisen. Socialstyrelsen gjorde i november en undersökning som visade på att 40 % av de arbetslösa har ingen eller har en för låg ersättning för att kunna leva på den. De är därmed hänvisade till landets socialkontor. Det är en förklaring till varför det ser ut som det gör. Men regeringen har även misslyckats med jobben. 127 000 unga under 24 år saknar jobb! För de unga i Sverige har situationen blivit allt tuffare. Drygt 127 000 unga står i dag utan jobb och nästan 29 000 får sjuk- och aktivitetsgaranti, det som tidigare hette förtidspension. Därmed har de arbetslösa ökat med 23 procent och de förtidspensionerade med 18 procent sedan den borgerliga regeringen tog över.
Men samtidigt som man låtit detta ske så accepterar man att stora vinster görs på det allmännas bekostnad. Riskkapital plockar ut enorma summor av skattemedel genom effektiviseringar i ev verksamhet som tyvärr i vissa fall även stavas vanvård. Fristående skolor lockar elever med reklam och fria datorer, allt på det allmännas bekostnad. Att man sedan inte lever upp till samma standard, när det gäller behörigheten hos lärarna, krav på bibliotek, skolmaten etc det spelar mindre roll. Numera är det till och med en marknad att sälja tillstånd att bedriva skola.
1979 höll Olof Palme sitt tal ”Industrisamhällets problem”. Han pratade då om att de ekonomiska resurserna var begränsade, att regeringen inte lyckats att skapa jobben som den självklara rättighet de borde vara. Han talade om ökade klyftor, och risken med en utbredd egoism då omtanken om den egna plånboken riskerar att bli viktigare än omtanken om oss alla gemensamt när tiderna blir svåra. Han varnade för att blunda för dem som drabbats av utslagningens fasor för det är ju ännu inte dina barn som drabbats.
1979 är rätt länge sedan, men det tal Palme höll då, skulle lika gärna kunna hållas idag. För den utveckling, han då varnade för, det som han då betecknade som lite av en karikatyr, det är ingen karikatyr längre. Vi lever i den. 250 000 hushåll som är beroende av försörjningsstöd för sin överlevnad lever i den idag. 127 000 arbetslösa unga lever i den idag, 250 000 barn i fattigdom lever i den idag. Alla dem i den växande arbetslösheten lever i den idag därför att regeringen har misslyckats i sin jobbpolitik. Så varför ser läget egentligen ut som det gör när det finns så mycket för oss socialdemokrater att ta itu med? Stavas det skyttevärnskrig, eller stavas det klavertramp? Oavsett vilket så är det dags att det får ett slut, för det finns alldeles för många som idag lämnats efter av den borgerliga regeringen!
Christian
I Aftonbladet idag skriver Katrine Kielos om Reinfeldts huvudvärk, den ledaren kan du läsa här. Den handlar om det långa förtroendet moderaterna har i välfärdsfrågor, trots att Fredrik Reinfeldt gör sitt bästa.
Moderaterna kramar numera de som arbetar inom dessa områden. De älskar kollektivavtal, de älskar fackföreningsrörelsen och med jobbskatteavdrag så har de gett undersköterskan i äldreomsorgen lite mer i plånboken. Men till vilken glädje är det när den faktiska politiken innebär något annat. För undersköterskan som fått lite mer i plånboken genom jobbskatteavdrag, får om han/hon blir arbetslös en betydligt sämre ersättning än tidigare om han/hon nu inte lämnade a-kassan när avgiften chockhöjdes av samma regering som älskar den. Samma regering som säger sig vilja värna välfärden, säger samtidigt nej till att stötta kommunerna under jobbkrisen där vi ser skattintäkter försvinna. Men sänka momsen på krogen, det var viktigt. Vi gör det för jobbens skull säger Reinfeldt, ja men betydligt fler jobb skulle ha skapats inom äldreomsorgen. Vad hjälper det att en äldre ges en valmöjlighet om den består av 100 olika företag att välja på, men inget kommunalt alternativ.
Det är kanske inte så konstigt om detta område inte är regeringens paradgren. Det finns förvisso andra områden Fredrik Reinfeldt och Anders Borg inte heller talar så högt om längre, områden där de misslyckats som ledaren också tar upp och som jag därför inte behöver upprepa. Den senaste tidens skandaler inom äldreomsorgen som följt i fotspåren av riskkapitalbolagens inträde är också något som borde legat moderaterna i fatet opinionsmässigt, men icke. Och det är nu, vi måste ställa oss frågan varför?
Rent opinionsmässigt så har det funnits mer än lovligt många frågor denna höst/vinter där vi kunnat bedriva en mycket framgångsrik oppositionspolitik, men inte lyckats få fram vårt budskap. Det handlar om en utrikesminister med tvivelaktig historia i ett oljebolag, det handlar vårdskandaler, om en misslyckad jobbpolitik, där arbetslösheten spås bli högre i år än 2011. Det handlar även om en oenig regering, som trots en svår ekonomisk situation som kommer att leda till uppsägningar i landets kommuner, ändå väljer att sänka krogmomsen istället för att stötta kommunerna. Moderaterna har visat på deras människosyn när de ville utvisa 91 åriga Ganna ur landet och vi har barnfattigdomen som uppmärksammats mer än någonsin tidigare och där misslyckandet är totalt!
Varför lyckas vi inte när det funnits så många chanser? Ja, jag vet ärligt talat inte, det vet väl egentligen ingen. Många åsikter och uppfattning kan man läsa om i media, Ylva Johansson, K-G Bergström, Mona Sahlin, Morgan Johansson, Karl Petersen mfl mfl
Vem eller vilka som har rätt, det får andra avgöra. Men det är omöjligt att inte reflektera över hur hösten och vintern varit och sätta det i relation till att vi inte stiger opinionsmässigt, vi står inte ens fast, vi sjunker i väljarnas ögon. Kan det vara så att personkritiker har rätt eller är det de själva som har fel. Är fokus på en person skälet till varför vi inte lyfter, ja hur har man då tänkt att det ska gå. För många utspel i för många frågor som sedan tagits tillbaka funkar inte oavsett. Kan dessa tabbar medfört att det försvårat våra möjligheter till att föra ut vad vi tycker i ovanstående frågor och är det därför som vi backar, trots att vi borde lyfta opinionsmässigt, när frågor som dessa diskuteras. Ja i så fall så förstår jag att flera i partiet är bekymrade, för om det är det som är skälet… Man kan inte göra om en människa hur mycket som helst helt enkelt, det är rent omöjligt och det är heller inte rätt att ställa sådana krav på någon.
Men om vi vänder på frågan. Om det inte är det som är svaret på varför vi backar opinionsmässigt, om det är krypskyttet som vissa hävdar, vad är lösningen då. Ja inte vet jag, kan inte gärna tvinga på folk en munkavel och under tiden som jag skrivit detta har jag själv bildat mig en uppfattning om vad jag tror är den bästa lösningen för partiet och för våra chanser att än en gång bli ett statsbärande parti och det, det behövs i dagens Sverige, att fortsätta så här blir ett moment 22 som inte leder någon väg till det bättre alls.
Christian
Alla år är händelserika år när man tittar i backspegeln, men frågan är om inte 2011 var ett mer händelserikt år än flera andra. Det finns glädje och sorg. Händelser som upplevs som fantastiska men även händelser med stor tragik.
Den arabiska våren kom och med den föll den ena diktaturen efter den andra och förhoppningsvis inleddes vägen för fler demokratiska länder på vårt klot. Jag skriver förhoppningsvis, för demokrati är inte enbart att göra som det stora flertalet tycker, det handlar även om respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar även om jämställdhet. Och en viss oro över islamistiska segrar är befogad. Det är viktigt att de som stödde kampen också fortsätter att stödja en demokratisk utveckling i de länder där folket reste sig efter decennier av förtryck under en diktator och innan dess efter en ännu längre tid som koloni för något land i väst som tog det de ville ha och lämnade det i de allra flesta fall, lika hastigt som flyende diktatorer. Det finns med andra ord liten eller obefintlig erfarenhet av demokratiskt styre.
Tsunamin i Japan fick verkligen upp ögonen för konsekvenserna av kärnkraften. Den har tjänat oss väl under många år. Billigt och bra har den varit, men för eller senare måste den bort. För förr eller senare händer det en olycka och då är det för sent. Vi har haft Harrisburg och vi har haft Tjernobyl och nu även Fukushima. Varför ska minnet vara så kort och hur kan det fortfarande finnas de som vill bygga ut kärnkraften istället för att fasa ut den?
Valet av ny partiledare för oss socialdemokrater är givetvis också det något som präglat 2011, både på gott och ont är jag tvungen att erkänna. Det började bra, vi steg opinionsmässigt, men sedan…. Händelserna med bidrag för en lägenhet man flyttar in i, är givetvis en del i detta. Partiledarens betydelse för opinionssiffrorna är tydliga och är förmodligen mera viktigt idag än tidigare. Men samtidigt så brukar man säga att det aldrig är ens fel att några träter. Det finns de, som av någon eller några anledningar bidragit till detta, genom att sätta mer än lovligt med käppar i hjulet för Håkan Juholt utan att se vilka konsekvenser det får för partiet. Samtidigt måste var och en ta ansvar för det man säger. Man kanske inte alltid måste ha ett svar på stört när en journalist frågar, det kan lätt bli ett förhastat svar som dagen efter tas tillbaka. Det visar inte på tydlighet och ansvarstagande och det är något vi socialdemokrater alltid har och ska vara. Tiden tickar och ingen kan ges hur många chanser som helst. Det spelar ingen roll om man inte gjort fel, det spelar heller ingen roll att ha rätt, om man inte får rätt av väljarna. Och trots att vi socialdemokrater verkligen har guldläge med vår politik och våra frågor så händer inget i opinionsmätningarna. Är det då inte politiken det är fel på så kanske några av dem som för ut den ska göra något annat nästa år? För väljarna gillar vår politik när det gäller finansieringen av välfärden, väljarna gillar inte att barnfattigdomen fördubblats eller att en av fyra inte lämnar gymnasiet med fullständiga betyg. Väljarna gillar heller inte vanvård som följts i spåren av riskkapitalföretagens inträde på den offentliga sektorn. Lagstifta om vinstuttaget så har ett stort steg tagits när det gäller den delen. Regeringen förfäras, men gör inget! Inget land inom EU uppvisar så dåliga siffror som Sverige på hur de unga mår, den psykiska ohälsan ökar mest i Sverige inom hela Europa idag. Självmorden är högst här hos oss, knappast en liga man vill leva och allt fler unga människor saknar en tro och ett hopp om en bättre framtid för dem själva och för andra! Regeringen vill möta denna hopplöshet, som de tror enbart beror på arbetslöshet, genom att sänka villkoren för de unga att komma ut på arbetsmarknaden. Det är otrygga anställningsvillkor och lägre löner som ska bota den sociala hälsan hos Sveriges unga anser regeringen! De vill därmed inte erkänna att detta är konsekvenser av deras egen politik. Allt för många unga lämnar gymnasiet utan fullgod utbildning och i dagens Sverige finns ingen annan plats för dem än den låglönemarknad regeringen skapar. Alltför många unga, slås ut tidigt i skolan därför att de inte klarar att hålla tempot som dagens skola anger. Här är det inte längre fråga om att hjälpa och att stötta utan att stjälpa, det är ert eget fel om ni inte klarar skolan säger Björklund (FP). Samtidigt lovar han nya reformer som ska stärka skolan, högre löner till lärarna (vilket är bra) men inte fn skickar han med några nya pengar. Bara tomma ord och nya krav på en skola som redan har det kämpigt! Och det är det här det hela handlar om, vi socialdemokrater har guldläge, men står vid sidan av och käbblar för mycket internt istället för att fokusera oss på att förklara sambanden mellan den förda politiken och till varför vi ser denna utveckling i vårt land. Finansminister Anders Borg lär knappast göra det. Aftonbladets ledare skriver idag om Anders Borg. Han tycker fortfarande inte det är tillräckligt lönsamt med att jobba. Men vad han med det menar, är inte att de som jobbar ska få högre löner, utan att de som står utanför arbetsmarknaden ska få sänkta ersättningar.
Politik är att vilja sade Olof Palme. Politik är också att uttrycka sig och sätta fokus på händelser man tycker ska lyftas. I det avseendet lyckades Påskupproret. Manifestationer över vårt land till stöd för de som utförsäkrats. Jag är inte direkt kyrklig av mig, vare sig medlem eller besökare bortsett från bröllop, dop eller begravningar. Men i detta avseende ska Svenska kyrkan ha all credit för det engagemang man visade för de drabbade av regeringens politik, trots att borgerliga företrädare kritiserade dem för att agera partipolitiskt. Synd bara att de borgerliga företrädare som deltog i manifestationer, inte såg kopplingen till den egna regeringens förda politik och till varför det fanns en grogrund till Påskupproret.
Händelserna på Utöya tillhör kategorin tragedi under året som gått. Där en ensam människa visade på så mycket hat så att han mördade alla dessa unga människor, bara därför att de valt att engagera sig politiskt. Jag skrev i ett blogginlägg dagen efter detta, Hur skapas egentligen en ondska som denna, hur kan man kallblodigt planera ett illdåd som detta och varför skedde det? Det finns frågor man vill ha svar på som man förmodligen aldrig kommer att få svar på och jag mår illa. Har tvingat i mig maten idag för någon lust att äta har jag inte, jag har tvingat mig att göra något hela tiden fastän jag inte har någon lust till det, för jag vill bara sörja. Sörja över det faktum att detta så ofattbara kunde ske här hos oss. Att unga fått plikta med sina liv för att de valt att engagera sig politiskt och för att de därmed också velat skapa ett bättre samhälle i framtiden. Det viktigaste arvet denna händelse kan lämna efter sig är att vi alla visar på större tolerans. En ung tjej som var bland de drabbade uttryckte sig så här ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk på vilken kärlek vi alla tillsammans kan visa.”
Under hösten har det varit stor fokus på barnfattigdomen i vårt land. Har varit på flera konferenser och vi socialdemokrater har även kampanjat om det. Här i Karlstad har vi lyckats väl med att få ut budskapet om att barnfattigdomen faktiskt existerar, trots att vissa vill förneka dess existens. Men vi har däremot inte lyckats koppla ihop den kraftiga ökningen med den förda politiken. Det är klart att det inte finns fattiga barn, det är deras föräldrar som är fattiga säger en del företrädare. Ja men gör något åt det i så fall. Se till att deras mamma eller pappa eller varför inte båda blir anställningsbara. Ge dem möjligheten till fortbildning, utbildning, praktik eller vad det nu må vara som gör att deras chanser ökar för att få ett jobb. Gör dem inte ännu fattigare genom att sänka deras ersättningar och gör det inte värre för barnen genom att möjliggöra för skolan att ta ut avgifter för aktiviteter. Ge heller inte alla unga möjligheten att välja den gymnasieutbildning de önskar, för de har inte råd med de hjälpmedel som utbildningen kräver! Jag skrev före jul en ”julsaga”, den hette ”kom du fattiga ensamstående mamma” och den ska givetvis läsas med viss ironi, men kopplingen mellan den förda regeringspolitiken och fördubblingen av barnfattigdomen finns och den ska beskrivas. På vilket sätt man gör det är upp till var och en som tycker att barnfattigdomen är en skam och ska bort, andra får väl göra som de brukar och blunda!
Nu har det givetvis hänt väldigt mycket mera under året som gått. Både glädjeämnen och sorger. Min avsikt med detta blogginlägg är inte att förringa något sådant som någon kanske tycker jag har missat, för givetvis finns det även sådant som jag inte tagit upp i detta inlägg. Vi har svältkatastrofen på Afrikas horn, situationen i Syrien och Jemen. Partiledarstriden inom kristdemokraterna med mera… Men allt kan inte få plats i ett inlägg och detta inlägg är redan långt.
Nu avslutar jag med att tillönska alla ett Gott Nytt år. Personligen ska jag på söndag vakna upp till ett liv utan cigaretter och även om viljan är stark så befarar jag konsekvenserna för de i min närmaste omgivning, men likväl får det gå.
Christian
Katrine Kielos skriver i Aftonbladet idag,” Fåfänga, revanschlystnad, kupper och maktbegär är det sista som socialdemokraterna nu behöver”. Läs hela krönikan här.
Det har hon alldeles rätt i. Det är inte värdigt ett parti som dragit upp landet Sverige från att ha varit ett av Europas allra fattigaste länder till att bli ett av världens rikaste. Det är inte värdigt ett parti som står för en politik, en politik för alla som vi. Opinionsundersökningar visar på att den svenska modellen står högt i kurs hos väljarna, men däremot står det parti bakom den politiken inte lika högt i kurs. Det är svårt att tro att vi så sent som för två år sedan låg på 45 % i en opinionsundersökning nu nästan halverat stödet för vårt parti, när vår politik fortfarande välkomnas av de flesta.
I Dagens Nyheter finns det en artikel som visar på hur förtroendet för oss påverkats under åren och när det dalat. Enligt den artikeln finns det ett samband mellan förtroendet och samarbetet med andra partier, läs vänstern och miljöpartiet. Man kan i och för sig bevisa det mesta med lite siffror och sedan tolka det lite hur man vill. Det är heller inte så konstigt om förtroendet påverkas av samarbete med andra, eftersom samarbete mellan politiska partier oftast handlar om att kompromissa, därmed kan också en otydlighet skönjas i vad man tidigare sagt och det får givetvis betydelse för väljarna. Den otydligheten kan uppfattas som att man lämnat sina rötter och det man tidigare stått för. Men likväl, så kanske det vore bättre att kompromissa efter ett val, då styrkepositionerna är klara mellan partierna istället för att kompromissa bort delar av politiken före ett val.
Men för att återgå till det paradoxala med att man gillar vår politik, men inte vårt parti. Kan det då ha betydelse över vem som för ut politiken? Kan fåfängan, revanschlystnad och maktbegär också spela roll för det låga förtroendet väljarna idag har för vårt parti? Kan det vara så att kvasten gick lite för hårt fram i våras, inte bara när det gällde förändringarna i riksdagskansliet, men också när det gällde att ompröva vår politik? Men kan det också vara så att de som borde gått, inte själva vill eller kanske heller inte inser att någon annan kan fylla platsen bättre än dem själva. Jag har skrivit det förut och det kan skrivas igen. Det spelar ingen roll om man gjort ett bra arbete, om det finns någon annan som kan göra det bättre för partiets skull. Hur många i vår riksdagsgrupp har suttit 3-4 perioder eller längre. Brinner ni fortfarande för våra idéer, vår politik och våra visioner, men framför allt, förmår ni att förmedla dessa så att de av medborgaren uppfattas som den bästa politiken för landet? Om inte, ja då kanske ni ska avtackas med pompa och ståt för den tid ni givit partiet, men låta någon annan få chansen.
Höstens turbulenser har skadat och skadar partiet. Håkan Juholt är en del i allt detta, men det finns många, många fler som borde ompröva sin del. Vi uppfattas idag av väljaren som ett otydligt parti, för många springer efter varenda boll, kommenterar vart enda utspel och myser när mediadrevet drabbar någon, man kanske ändå inte gillade. Undrar hur många, som trots opinionsläget sover gott, för de har räknat ut att ”deras” plats på listan trots allt är säker.
Jag är ändå optimist inför framtiden, opinionssiffror kommer och går. Vi hade jättehöga siffror i undersökningar 2009, siffror vi inte sett sedan Palmes dagar så visst går det att komma igen. Frågan är bara hur länge vi har råd att vänta med att slå fast vilken politik vi vill föra och kanske lika viktigt om inte viktigare, vilka som ska företräda oss.
Det får bli slut på falangstrider i media, skvaller med sms och knivhugg i ryggen. Men det måste också bli ett slut på ”förlåt mig turnén”, ursäkta mig, men den börjar bli lite patetisk nu, inte minst eftersom inga regler fanns att brytas mot i riksdagen. Sluta också med att ursäkta varje ny opinionsundersökning med hänvisning till Håkan Juholts lägenhetsbidrag, så enkelt är det tyvärr inte. Väljarnas förtroenderas för oss handlar förmodligen mer om vår egen otydlighet och företrädare som kanske borde fundera över sin egen roll än om hyresbidrag. Ni gör det för enkelt för er själva och ni gör partiet en björntjänst genom att inte inse att det är där problemet ligger!
Christian
Kvällspressen, framför allt Aftonbladet, har tagit som sin stora uppgift att både tillsätta och avsätta socialdemokratins partiledare! Dagligen kan vi läsa om det ena skvallret efter det andra om vad som sagts på det ena mötet efter det andra.
I media både bekräftar och dementerar framträdande företrädare vad de sagt och hur de sagt det och i vilket sammanhang de sade det. Men låt mig enkelt bara få ställa frågan, tänkte ni någonsin på hur gräsrötterna uppfattade det ni sa, eller rättare sagt det ni inte uttalade?
Ute i landet, dagligen, så arbetar många partiarbetare för ett mål de tror på, ett mål som innebär att Sverige kan bättre, vill bättre och att vi ska vara ett land, där ingen lämnas åt sidan. Den borgerliga politiken har ökat utanförskapet, har ökat barnfattigdomen och fått fler elever att inte klara skolan med godkända betyg, vilket resulterat att de får konkurrera på arbetsmarknaden med låga lönekrav och inte rättigheter på lika villkor. Är det inte denna politik vi gemensamt ska samlas för att bekämpa, är inte det viktigare än vem som är avsändare av politiken?
Jag tror på den socialdemokratiska politiken, jag har alltid levt i tron att vi gemensamt löser problemen bättre tillsammans än själv. Jag tror på att vi ska ha en fortsatt offentligt finansierad välfärd och jag tror inte på att nya skattesänkningar löser de klassklyftor vi idag ser öka.
Men jag tror heller inte, på att människor som redan idag suttit allt för länge på sina poster, kommer att lösa dessa frågor. Tyvärr har jaget tagit överhand över politiken, partiets syn på att vi alltid ska arbeta, kämpa för att skapa hopp och tro inför framtiden för alla. Det finns alldeles för många i våra led, som lugnt lutar sig tillbaka, trots katastrofala siffror, därför att de räknat ut att de ändå har sin plats säkrad! Jag betvivlar inte för en stund, att inte alla ni varit och är till nytta för partiet och för Sverige, men kanske någon annan skulle vara till större nyttta än ni, om ni träder tillbaka?
Så frågan blir ju till slut, varför sitter ni kvar, är det för att ni anser att ni tillför partiet något, är det för att ni anser att ni är partiets bästa förespråkare eller är det för att ni inte ser att ni borde släppa fram nya krafter som kan föra politiken framåt, för i ärlighetens namn, ni sitter ju där ni sitter och våra siffror är inte värst positiva!
För det är ju det, det hela handlar om. Undersökning efter undersökning, visar på att svenska folket vill ha vår politik. De vill att välfärden ska finansieras gemensamt av oss alla, men ändå syns det inte i opinionen. Så något fel är det trots allt, inte i vår politik, men hur vi förmedlar den! Sluta värna jaget och börja värna partiet, politiken och de vi är till för och det är inte skamligt att tacka för sig själv och gå…
Christian
Igår hade jag som en av många möjligheten att träffa Håkan Juholt och lyssna till hans berättelse om den gångna veckan. Det var en berättelse som klargjorde mycket inte minst för min del då jag varit en av dem som varit mycket negativ till hanteringen från partiets håll centralt. Det är jag väl i och för sig fortfarande, men om det fanns minsta tvivel på Håkan, så är de i alla fall borta. Håkan gav ett mycket förtroendegivande intryck och det är bara att beklaga att mediadrevet denna gång gick så långt som det gjorde.
Visst har fel gjorts, men det har inte varit fel som brutits mot riksdagens regler avseende lägenheterna de har rätt till, eller har rätt att få bidrag till. Felet ligger i en dålig hantering av en kris som denna. Här måste Håkan fundera på vilka han har runt sig, så enkelt är det. Det är ingen ursäkt att säga att den medarbetaren är helt ny, har aldrig jobbat med dessa frågorna tidigare.. Nej, kanske inte, du, Håkan är ju också ny på din post, men se då till att omge dig av personer som inte är det! Ska vi bygga ett lag som matchar regeringskansliet, så måste gammal och ung, liksom erfarenhet och nytänkande blandas. Det är så vi toppar laget!
Fast, det var ju egentligen inte därför som jag skriver detta blogginlägg. Vad jag egentligen ville ha sagt är att detta på intet sätt får låta oss att vika undan, inte ta debatten och diskussionen om hur fel utvecklingen i Sverige är! Inget land inom EU uppvisar så dåliga siffror som Sverige på hur de unga mår, den psykiska ohälsan ökar mest i Sverige inom hela Europa idag. Självmorden är högst här hos oss, knappast en liga man vill leva och allt fler unga människor saknar en tro och ett hopp om en bättre framtid för dem själva och för andra! Regeringen vill möta denna hopplöshet, som de tror enbart beror på arbetslöshet, genom att sänka villkoren för de unga att komma ut på arbetsmarknaden. Det är otrygga anställningsvillkor och lägre löner som ska bota den sociala hälsan hos Sveriges unga anser regeringen! De vill därmed inte erkänna att detta är konsekvenser av deras egen politik. Allt för många unga lämnar gymnasiet utan fullgod utbildning och i dagens Sverige finns ingen annan plats för dem än den låglönemarknad regeringen skapar. Alltför många unga, slås ut tidigt i skolan därför att de inte klarar att hålla tempot som dagens skola anger. Här är det inte längre fråga om att hjälpa och att stötta utan att stjälpa, det är ert eget fel om ni inte klarar skolan säger Björklund (FP). Samtidigt lovar han nya reformer som ska stärka skolan, högre löner till lärarna (vilket är bra) men inte fn skickar han med några nya pengar. Bara tomma ord och nya krav på en skola som redan har det kämpigt!
Var igår på en konferens om barnfattigdomen, ja, jag vet att jag varit på många sådana sista tiden, men vissa frågor brinner man mer för än andra, så är det bara. Själv skrev jag om min barndom i ett tidigare inlägg, jag upplevde mig aldrig som ett fattigt barn. Jag var aldrig hungrig, men visst hade jag inte alltid nya kläder och jag kanske inte heller eller rättare sagt min familj hade inte nyaste tv´n på gatan. Men jag minns när vi hade nyaste bilen och jag hörde från klasskompisar, ”hur kan ni som sossar ha råd med en ny bil”, det var i tonåren, när båda mina föräldrar börjat att jobba. Tror knappast att mina klasskamrater kände till bilpriserna i början av tonåren, utan orden kom från deras föräldrar. Redan då stämplades de till en uppfattning om att sossar var fattigare än andra, sossar som levde på det kollektivas bekostnad och som bara önskade ett högt skattetryck därför att de själva gynnades av det!
De, mina klasskompisar hade fallit för samma villfarelse som många andra i dagens Sverige. Att moderaterna är ett arbetarparti, det nya till och med. Häromdagen tydliggjordes det genom att de själva deklarerade att vi är ett arbetarparti, för dem som jobbar. Ja men resten då, var tog de vägen. När försvann devisen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. När ska jobbskatteavdragen även hjälpa dem till en tro och ett hopp om en bättre framtid för dem själva och för andra. Bygger inte själva utvecklingskraften i ett samhälle på att dess medborgare vill få det bättre, och då inte bara för dem själva utan för alla, varför ska man annars gemensamt betala skatt. Eller är det egentligen det ni nya moderater är ute efter, att alla inte ska vilja betala skatt för dem som inte ”platsar” i ert Sverige. Hörde tidigare idag på moderatstämman, en moderat politiker pratade då om vikten av nya jobbskatteavdrag för sammanhållningen i Sverige. Men hej tjena, vilken sammanhållning. Har du funderat något på alla dem som inte gynnas utan drabbas av jobbskatteavdragen! Det är ju gemensamma resurser som tas bort från det kollektiva till förmån för den egna plånboken!
Christian
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att det varit en tuff vecka. Mediadrevet mot vår partiledare Håkan Juholt har inte varit en västanfläkt utan snarare en storm kallad Gudrun eller en orkan vid namn Katrina. Idag beslutade vårt verkställande utskott att uttala sitt förtroende för Håkan som partiledare. Var det rätt beslut eller inte? Jag vet i ärlighetens namn inte. Det är lite som moment 22. Oavsett vilket beslut VU fattat så hade det fått konsekvenser! Antingen ledarlösa eller en partiledare som vi när vi möter väljare tvingas försvara och som därmed minskar våra möjligheter till att föra ut sakpolitiken!
Jag vill först slå fast, tydligt och klart, jag tror inte det funnits någon uppsåt från Håkans sida, han är inte enligt min åsikt en person som kan beskrivas som girig. Däremot är han kanske slarvig och ibland lite väl snabb i sina uttalanden, men det i sig behöver inte vara en negativ egenskap, det kan vägas upp av andra egenskaper, såsom att han är en oerhört duktig retoriker och folklig av sig. Fast samtidigt får inte förglömmas, att han ska matcha Reinfeldt i valet 2014 och då krävs det att andra vid hans sida kan väga upp de sidor hos honom själv som inte är så starka. Frågan är om de finns idag? Hur kommer det sig egentligen att Morgan Johansson fick klartecken för sitt utspel? För mig som socialdemokrat sitter det i ryggmärgen att vi inte graderar medborgarskap, frågan ska överhuvudtaget inte finnas på dagordningen, utan avfärdas omedelbart bums!
Media har senaste veckan verkligen drivit på en affär som det idag blev klart inte existerat. Riksdagens regler för vad som gäller är mycket oklara. Det har inte enbart drabbat Håkan utan även en centerpartistisk riksdagsledamot, skillnaden är dock att han behöver inte betala tillbaka, trots att det handlat om större summor än för Håkan. Vad hände med att vi alla ska vara lika inför lagen? När glömde media bort att oavsett vem man är eller vad man är så ska man behandlas lika? Mer om det kan du läsa här, här och här! Ja ni ser själva, media engagerar sig men drar man någon slutsats över hur det påverkar livet för dem de skriver om och deras anhöriga?
Men för att återgå till inledningen och om vad blogginlägget ska handla om egentligen. Det som bekymrar mig är att Håkan, om han inte lyckats att återfå förtroendet är att de så viktiga sakfrågorna får stå tillbaka för personfrågorna. Har vi råd med det? Vilket ansvar lägger vi på gräsrötterna, på fotfolket som förväntas att aktivt delta i kampanjer, på dem våra medlemmar och sympatisörer som tagit diskussionen vid fikabordet på arbetsplatsen? Ska de nu försvara ett slarv istället för att lyfta de så viktiga sakfrågorna? Sverige är sannerligen inte på rätt väg. Vi har en stor ungdomsarbetslöshet som regeringen vill möta med halverade löner för unga. Vi har en barnfattigdom som mer än fördubblats under regeringen Reinfeldt och han skakar på huvudet och vill inte se dessa barn, han sänker hellre restaurangmomsen så att de som redan har råd att gå på krogen ska kunna göra det för en tia billigare. Vi har sjuka som inte får vara sjuka, utan tvingas till socialkontoren och dess försörjningsstöd och de själva och deras barn till fsttigdom. Vi har cancersjuka som inte av regeringen erkänns vara arbetsoföra, för nog kan väl de arbeta ändå anser regeringen. Vi har en skola som stjälper och inte hjälper elever att klara sin utbildning och idag får man i Sverige bara en chans och ingen möjlighet till att välja om. På vilket sätt gynnar det samhället att unga aldrig ges tillträde till arbetsmarknaden?
Här Håkan, ligger nu ett stort ansvar på dig som vår partiledare, frågan om förtroende måste återupprättas så att de viktiga sakfrågorna återigen ges utrymme i media så att de når de stora väljargrupperna. Det är en sak att ha rätt, en helt annan sak att få rätt. Det spelar ingen roll om man inte gjort något fel om uppfattningen hos den breda allmänheten är en annan. Personen är aldrig viktigare än partiet och det är partiet som går till val på vår politik. Vi, partiet, du och jag och alla andra i rörelsen kan inte kräva av gräsrötterna, trogna partiarbetare att de istället för att diskutera de frågor vi brinner för tvingas stå till svars för det slarv du till syvende och sist är ansvarig för.
Du har Håkan varit aktiv så mycket längre än mig i rörelsen, men vi brinner båda för samma rörelse och för de mål vi vill nå. Ett land, ett Sverige där alla ska med! Lyssna på goda rådgivare, du tycks i ärlighetens namn ha några som inte platsar där, gradera inte medborgarskap i olika lag, men om du någonsin råkar göra ett misstag, ingen är felfri, häng inte ut en annan kamrat utan erkänn att det blev fel i kommunikationen någonstans. Fokusera på de frågor du är duktig på som det syns att du brinner för, låt andra hjälpa till med det du inte är lika bra på. ”No man is an island”, inte heller Reinfeldt, så varför skulle du vara det?
Nu sluter vi leden, vi fokuserar på sak- och inte personfrågor och vi tar diskussionen överallt där den ska tas. Vi tar diskussionen mot fördomarna, mot segregationen och det tudelade samhället som borgarna nu arbetar för. Vi tar diskussionen mot att unga ska ges sämre arbetsvillkor än andra på arbetsmarknaden. Vi tar diskussionen om varför det råder bostadsbrist i vårt land och vi tar diskussionen om varför skolan slår ut elever i behov av extra stöd. Vi tar diskussionen om varför Sverige ska vara ett solidariskt land och ett land där alla ska med. Men inte vill jag ta diskussionen om hyresbidrag, den får du ta själv, jag vill diskutera politik och inte person!
Christian