Idag skriver centerledaren Annie Lööf på Aftonbladet att ”pengar på banken inte ska vara en fråga om klass”. Undrar hur hon tänkte då. Det blir tyvärr inte värst klargörande när man läser vidare och ser att även Annie Lööf ondgör sig över den skeva fördelningen av tillgångar i vårt land. Hon jämför med Finland, där de 10 rikaste procenten förfogar över 27 % av tillgångarna, i Sverige är den siffran 72 %. Inte bra skriver Annie Lööf (C). Nehe, det var ju i och för sig rätt tydligt skrivet. Frågade du dig någon gång under tiden som du författade din debattartikel varför det ser ut som det gör? Den regering du sitter i, har sänkt skatterna med över 100miljarder kronor, och största delen har gått till de allra rikaste, kanske det kan vara en förklaring Annie Lööf? Och inte nog med att de som redan tjänar allra mest har fått ännu mer i sin plånbok, du har också gjort det billigare för dem att gå på krogen, grattis!
Den förklaringen kanske inte Annie Lööf vill kännas vid, för hennes analys över hur tillgångarna ska fördelas bättre är nämligen att det ska bli mer lönsamt att spara! Citerat ur artikeln ”För att gynna sparande vill vi införa ett grundavdrag på kapitalinkomster som ränta och utdelning. Om vanliga människor får behålla merparten av avkastningen från aktieutdelningar och bankkonton blir det betydligt roligare att regelbundet spara pengar för framtida utgifter och behov. För att rå på den verkliga ojämlikheten behöver arbetslinjen kombineras med sparandelinjen. Det är helt orimligt att pengar på banken ska vara en klassfråga.”
Det blir alltså betydligt roligare för ”vanligt” folk att spara om Annie Lööf får som hon vill. Låt mig bara i all försiktighet få ställa frågan om det är tristessen i att spara som gör att så många i dagens Sverige inte sparar så mycket? Eller kanske den enkla anledningen till att de inte har så mycket pengar på banken helt enkelt är den att de inte har pengar över när räkningarna är betalda, när maten satts fram på bordet och utgifterna till livets nödtorft är fixade, om de nu hade råd att klara av det just den månaden, då du tycker de borde sparat.
Hade du någon tanke på alla de som den regering du sitter i utförsäkrat från Försäkringskassan när du skrev din artikel, de som idag lever på försörjningsstöd. Det finns inget utrymme för dem att lägga undan något Annie Lööf. Eller tänkte du på de hushåll där 264 000 barn lever i fattigdom och där det inte alls är ovanligt att pengarna inte räcker i slutet av månaden och de tvingas ta emot välgörenhet om det nu finns någon att få. De kommer knappast tycka att ditt förslag om att göra det roligare att spara spelar någon roll, för de har ändå inget att lägga undan. Eller tänkte du på alla de unga människor som skolan inte vill ge en andra chans och vars chanser på arbetsmarknaden är nästintill körda, för här får man numera bara en chans och klarar man sig är det inte skolans fel, utan elevens!
Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet, inget annat land visar på en sådan kraftig ökning av den psykiska ohälsan bland de unga. Barnfattigdomen har fördubblats, skandaler inom vården duggar tätt, ett ökat utanförskap får förorter att brinna, vi tappar mark när det gäller jämställdheten, vi har en arbetslöshet som i år blir ännu högre enligt den regering du sitter i. Människor i Fas 3 får agera gratis arbetskraft åt arbetsgivaren, människor med funktionsnedsättningar slås ut från arbetsmarknaden. Sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala en högre skatt idag än de som jobbar. Och din lösning på det ojämlika Sverige Annie Lööf (c) det är att göra det roligare att kunna spara på banken. I all vänskaplighet Annie Lööf (c) ta på dig fallskärmen och hoppa ned från det moln du befinner dig på!
Och vad säger då vår statsminister, denne kandidat till att bli landsfader? Det blir inte något femte jobbskatteavdrag för vi har lovat att först säkra välfärden, och det säger du nu! Det kanske du kunde ha funderat på innan du nyligen sänkte restaurangmomsen Fredrik Reinfeldt (M)
Christian
I media idag kan man ta del av hur de unga fått stryka på foten under regeringen Reinfeldt. Istället för att minska det så kallade utanförskapet för denna grupp, så har arbetslösheten bland landets unga ökat med 23 % och de i det som tidigare hette sjukpension med 18 %. 127 000 unga i vårt land ges därmed inte möjligheten till att aktivt kunna ta del av livet på arbetsmarknaden.
- Jag är besviken, säger statsminister Fredrik Reinfeldt. Ja, tacka ** för det. Frågan är om du är lika besviken som de 127 000 unga är. Och om du är besviken varför har du så ont om idéer. I samma artikel, kan man läsa vad statsminister Reinfeldt tror är orsaken: – Det är en stor prövning. Jag kopplar det i hög utsträckning till att barn och ungdomar inte lär sig tillräckligt i skolan och att vi har för många som inte uppnår fullständiga betyg. Därför gör vi om den svenska skolan, säger han. Men om du nu säger detta, varför drar du då in statsbidrag till gymnasieskolan? Om skolan inte har resurser idag för att stötta elever under deras utbildning så att alla ska kunna lämna den med fullständiga betyg, borde det då inte krävas mer och inte minskade resurser till kommunerna?
Det är synd om många i dagens Sverige, synd om dem som inte ges möjligheten till att förverkliga sina drömmar och här har de unga hamnat i stryk klass. Förslag som tidigare hörts från regeringshåll är att unga ska jobba till sämre villkor än vuxna, då skapas det jobb. Ja men dessa jobb skapas på en låglönemarknad och har du väl hamnat där blir det tufft att ta sig därifrån. Förslag har även hörts om att de unga som inte har råd att köpa sig en lägenhet, kan väl be sina föräldrar om att få en, öhh! Men när vi nu även hör statsministern prata om att det är i skolan som problemet ska lösas, ja då kanske inte hårdare tag är lösningen för den eleven som av någon anledning inte klarar sig så bra idag. Det kanske är fler lärare, fler resurspersoner i form av specialpedagoger som kan hjälpa dessa elever istället för Björklunds piska. Ett barn som idag väljer att inte gå till skolan, ett barn som kanske inte mår bra, har taskiga hemförhållanden och är skoltrött. Ärligt talat, han eller hon skiter nog i vad som står på betyget i uppförande. Kanske ett öra som lyssnar och bekräftar skulle vara till större hjälp.
För visst finns det barn som far illa, precis som det finns vuxna som misshandlats av livet. Hamnat fel av någon anledning, men med rätt stöttning behöver kanske inte felkörningen vara så länge. Ingen ung människa drömmer om att bli missbrukare och leva på socialen resten av livet, hur långt det nu blir. Det är omständigheter som gör att de hamnar där, men frågan är om de skulle behövt hamna där om extra resurser funnits till att stötta tidigt.
I Aftonbladet idag, kan man läsa i ledaren om Reinfeldts utanförskap, det stora utanförskap som med hans politik skulle minska, men som faktiskt ökade och fortsätter att öka. Förr handlade samhället om att vi alla skulle vara med och bidra, för vi kan alla någon gång komma i behov av dess hjälp och stöttning. Nu svänger pendeln till att de i behov ska behöva förlita sig i större utsträckning på givmildhet från de som har mer än de behöver, men som själva vill välja vem de ska visa sin givmildhet till.
De flesta av oss, inklusive mig själv har fått det bättre. Jobbskatteavdrag har gjort min plånbok tjockare, men är jag en vinnare? Kanske på individnivå, men jag är också en av många i ett samhälle som jag vill ska fungera. Det anser jag inte att det gör när människor som blir sjuka eller arbetslösa också ska bli fattiga. Vi ska ha gemensamma omställningsförsäkringar som stöttar under perioder av arbetslöshet eller sjukdom. För att en människa som blivit sjuk eller arbetslös snabbare ska komma tillbaka till arbetsmarknaden så handlar det om att de ges möjligheten till en omställning med rimliga förhållanden. Idag blir du alldeles för snabbt hänvisad till landets socialkontor för din försörjning, du bli utförsäkrad. Samtidigt vet vi att ju längre tid du befinner dig i ett bidragsberoende, desto svårare är det att ta sig ur det. Varför ska det vara så svårt att få ombilda sig om man blir arbetslös, varför ska skolan bara ge en chans? Varför ska alla förväntas jobba 100 % av någon annans arbetsförmåga, men inte 100 % av sin egen? Jag tror många av de unga som idag lever som ”förtidspensionärer” skulle ha en chans på arbetsmarknaden om man såg varje människas förmåga till 100 % av sin egen förmåga.
I ledaren idag kan man bland annat läsa:
En gång, det var faktiskt inte så länge sedan, hade vi ett socialt skyddsnät i Sverige som gjorde att färre föll igenom. Då tvingades inte cancersjuka till socialkontoret. Då sågs fattigdom bland barn som ett samhällsproblem vi tillsammans måste göra något åt.
Plötsligt är detta inte självklart längre. Från årsskiftet blir i stället gåvor till välgörenhet avdragsgilla.
Det som en gång var rättigheter, att äta sig mätt, ha tak över huvudet, få kläder och skor, blir en fråga om tacksamhet.
Tacksamhet mot dem som har råd och vilja att ge. Vad gör det med ett barn att växa upp med den tacksamheten? Vad gör det med människovärdet?
Spelar de extra hundralapparna i min egen plånbok så stor roll om samhället vi lever i ser ut på det här viset. Vad skulle hända med mig själv om jag blev sjuk eller arbetslös? Jag tror fler borde ställa sig den frågan och lyssna på vad det är Fredrik Reinfeldt (M) egentligen säger och gör, för i denna frågan har han totalt misslyckats och fakta talar sitt tydliga språk över retoriken!
Christian
Idag presenterade Stockholms Stadsmission sin rapport om deras årliga granskning av det offentliga Sveriges insatser mot hemlöshet. Den kan du läsa här. Det är en tragisk läsning över ett land, ett samhälle där det år 2011 är acceptabelt att sätta barn bokstavligen på gatan! För fyra år sedan sjösatte regeringen sin nationella hemlöshetsstrategi, resultatet var nedslående när den utvärderades 2009. Men vad som är än mer nedslående är att man efter det inte gjort något. Man lovade för fyra år sedan att inga barn mera skulle vräkas för det är inte värdigt vårt land, trots det löftet har 1 900 barn sedan dess vräkts!
Men visst, fortsätt du Fredrik Reinfeldt prata om dina jobbskatteavdrag och visst Anders Borg är det så viktigt att du med din inkomst eller jag med min betydligt mindre än din, men ändå betydligt mer än genomsnittet i vårt land ska kunna gå på krogen för en tia mindre! Fortsätt att sälja ut apotek och bilprovningen, trots att erfarenheterna från andra länder visat på att det blir dyrare. Höj gärna högkostnadsskydden för vård och läkemedel, det är viktigare att det finns skattekronor till någon extra skattesänkning, ni har säkert en väldigt massa förslag i någon skrivbordslåda. Men gör då det samtidigt som ni tittar ett hemlöst barn i ögonen och förklarar varför just det var viktigare än att faktiskt göra en skillnad för dessa barn. Förklara gärna för en arbetslös ungdom att det var ju hans/hennes eget fel att de inte kunde tillgodogöra sig utbildningen i skolan och därför inte fick ett fullgott betyg. För här ger vi numera alla bara en chans, ja det vill säga om de inte kan betala privat för det och få lite extra. Det lilla extra man kan köpa sig numera när det gemensamma monteras ned för att finansiera era skattesänkningar!
På debattsidan i Aftonbladet idag skriver Marika Markowitz, direktör för Stockholms stadsmission om vilka konkreta åtgärder som kan och borde tas av regeringen för att inga barn i framtiden skall hamna på gatan om bara den politiska viljan finns! Debattartikeln kan ni läsa här.
Visa att det någonstans i regeringen finns en gnutta av solidaritet med dessa barn och deras familjer. Visa att skattesänkningar inte är den enda vägens politik och visa att löftet ni gav för 4 år sedan innehöll något mer än retorik. Finns det någon av er som kan läsa berättelserna från Jesper och Lea och inte känna? När tog någon av er i regeringen upp frågor som barnfattigdom, hemlöshet, arbetslösa ungdomar, socialt utsatta grupper, elever med särskilda behov i skolan etc etc, utan att det samtidigt handlade om ”hårdare tag”? När gick vi i Sverige från att stötta till att pressa människor var det i samma stund som det första jobbskatteavdraget kom, när medlemskapet till a-kassan mångdubblades och allt fler hamnade utanför det skyddsnät som under så lång tid byggts upp och som gjort Sverige till ett land många pratat varmt om utomlands.
Var det så här du hade tänkt dig när du bytte strategin och döpte om er till De nya moderaterna? Är detta det land du pratade om på 90-talet när du skrev din bok Fredrik Reinfeldt ”Det sovande folket” där du beskriver hur det offentliga, det gemensamma skall bort? I så fall skäms!
Christian
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M) kallade den 16:e augusti till presskonferens och berättade att moderaterna bestämt att det inte ska bli något 5:e jobbskatteavdrag i år. Orsaken den ekonomiska krisen och som den store statsman Fredrik Reinfeldt är ville han givetvis inte riskera statens finanser för att än en gång sänka inkomstskatten. På så sätt försökte Reinfeldt att ”plocka” ansvarspoäng samtidigt som han fick ge vika i sin paradfråga, nämligen den om att sänka skatterna så mycket som möjligt i en förhoppning om att de som får mer i plånboken inte bryr sig lika mycket om de utförsäkrade, de arbetslösa utan a-kassa, ungdomarna som inte ska ges möjligheten till högre studier därför att de vill prova på ett praktiskt yrke, de fattiga barnen som bävar inför skolstarten då de inte har något speciellt att berätta om sitt sommarlov.
Aftonbladet rapporterade igår om Reinfeldts försök att locka över miljöpartiet, läs mer här. Ett försök som inte gick statsministerns väg och ett besök som avslutades innan kaffet satts på bordet. Det är pinsamt för inte bara Reinfeldt utan även för Borg att de först gav sken av att ta ansvar för statens finanser, när de de facto ändå in i det sista försökte få en majoritet i riksdagen med sig när det gäller det femte jobbskatteavdraget. Som om inte samhället, det kollektiva fått stå tillbaka tillräckligt för att ge dem som redan har mer i plånboken på bekostnad av dem som med lite extra stöttning skulle klara av att stå på egna ben och inte hamna i ett långvarigt behov av insatser från samhället. Du biter dig själv i svansen Reinfeldt med en kortsiktig politik som bara går ut på att slå sönder det själva fundamentet i den Svenska modellen, nämligen solidaritetstanken. ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är en devis som fungerade väldigt bra. Sverige lyckades gå från fattigsverige till att bli ett av världens rikaste länder. Ett land där vi alla gemensamt är med och betalar för att vi ska kunna få den vård, skola och omsorg vi under livet är i behov av och där alla ska med, därför att vi alla någon gång under vårt liv behöver den.
Men, nu märker jag att ämnet för bloggen flyter iväg, blir lite ”het” när jag funderar på den enda vägens politik, en devis vi tidigare hört moderatledare prata om, det gick inte värst bra då, och det lär knappast gå värst bra denna gången heller om den enda vägens politik består i att sänka skatterna.
I vilket fall som helst så har socialdemokraterna i Riksdagen, med all rätta, irriterat sig över Reinfeldts påstående om varför han inte avser att genomföra det femte jobbskatteavdraget i år. Mer om det kan du läsa här och Reinfeldt, ja han får väl helt enkelt skämmas för att han ville en sak, men sade en annan sak till svenska folket. Han kanske samtidigt kan passa på att be sina allianskamrater som heller inte ville genomföra jobbskatteavdraget om ursäkt för att han lobbat hos miljöpartisterna för att trumfa igenom det i regering och riksdag, MP är trots allt större än KD.
Christian
Häromveckan lämnade vi socialdemokrater i Karlstad in en motion, den handlade om att vi vill att en plan ska upprättas för att bekämpa barnfattigdomen i kommunen men även om hur man kan lindra effekterna av den för att barnen ska ges bättre uppväxtvillkor.
Vi i kommunerna kan lindra effekterna och till viss del även bekämpa den genom åtgärder som riktar sig till deras föräldrar. Att genom jobb- och utbildningsinsatser stärka deras möjligheter på arbetsmarknaden. Men skall barnfattigdomen bekämpas på allvar så handlar det om statliga insatser. Det är där den största delen av arbetsmarknadspolitiken avgörs och där finns också helt andra resurser än de vi förfogar över i kommunerna.
Enligt Riksförbundet Majblomman finns det endast planer för hur man ska förbättra situationen för dessa så utsatta barnen i 10 st kommuner, det är beklämmande. Det är än mer beklämmande att höra politiker säga att det där får väl ni i den nämnden ansvara för, just ett sådant uttalande hördes när motionen skickades in. Ett sådant uttalande visar med all tydlighet att man inte begripit. Man har inte sett hur dessa barns situation faktiskt påverkas av hur hela kommunen ser på dem, dessa fattiga barn. Självklart är ansvaret hela kommunens och givetvis hjälper det inte att enbart ge mer pengar till socialförvaltningen för att i efterhand hantera symptomen som de dåliga uppväxtvillkoret givit dessa fattiga barn. Det handlar givetvis om att skolan inte ska tillåtas att ta ut avgifter för skolaktiviteter, ett sådant beslut ska tas i fullmäktige. Det handlar givetvis om att kultur- och fritidsnämnden ska erbjuda aktiviteter avgiftsfritt hela året, det vill säga även under sommaren. Men det handlar även om information och utbildning till personal som arbetar med barn för att synliggöra det vissa inte vill se.
I Aftonbladet idag berättar Hillevi, ensamstående fyrbarnsmor,
- Som förälder går man med ett ständigt dåligt samvete av att inte kunna ge sina barn det alla andra kan ge. Ibland har skolan gett dem läxa att skriva dagbok under sommaren och skicka vykort från resor. Det känns sorgligt att mina barn aldrig har kunnat skicka vykort från sandstränder långt bort. Det blir så tydligt för dem. Läs hela artikeln här!
Jag tror absolut inte att det är av illvilja man ställer en sådan fråga till barnen efter sommarlovet, men man ser inte de barn som faktiskt inte har gjort något särskilt under lovet, för deras förälder/föräldrar har inte haft råd till det. En kollega till mig berättade förra veckan om hur hennes mamma som jobbat inom skolan en gång fick gå ut i korridoren för att gråta. Hon hade hört en kollega be barnen berätta om den finaste julklappen de fått och av ett barn då fått svaret, jag fick en, det var en ny pyjamas. Detta visar tydligt på behovet av information och utbildning.
Häromdagen ondgjorde sig ett par moderater över att läkemedelsförskrivningen till barn och unga ökat så kraftigt senaste åren. Det är helt rätt, det ska man ondgöra sig över. Men ställde ni er någonsin frågan varför barn och unga i Sverige idag mår så dåligt? Ställde ni er själva frågan att lösningen för dessa barn är inte att förbjuda läkarna att skriva ut recept, det löser inte de problemen som orsakat behovet av tabletterna. Det är givetvis så att i ett samhälle där man inte vill se barn som mår illa, barn som far illa, ja där skapar man dessa barn som tvingas till ångestdämpande mediciner för att klara av att gå upp på morgonen eller somna på kvällen. Det är barn som bär på deras föräldrars dåliga samvete som skapar behovet av tabletten! Det är barn som lämnar tillbaka veckopengen till mamma för att hon ska köpa mjölk. Det är barn som Viking, som inget hellre vill än att få spela fotboll, men hans föräldrar är arbetslösa och har inte råd med avgiften.
Skippa det femte jobbskatteavdraget som kostar 15 miljarder kronor, de 80 miljarder som inkomstskatterna redan har sänkts med får räcka!
Ett annat Sverige måste vara möjligt och är det också om viljan finns!
Christian
Flera kommentatorer har efter gårdagens partiledardebatt talat om statsminister Fredrik Reinfeldts (M) rädsla för en regeringskris till hösten och ett faktum att ett nyval kommer efteråt. I Aftonbladet kan du läsa dagens artikel här! Men varför är du så rädd egentligen Reinfeldt, det finns ju en mycket enkel lösning?
Lösningen heter, gör om och gör rätt! Skippa planerna på det femte jobbskatteavdraget. Se de som drabbats värst av krisen och se de behoven som finns i den svenska skolan. Se förslaget från kandidaten som SSU:s nya ordförande Gabriel Wikström kom med idag, läs mer om det här! Att låta alla barn få gå i förskola skulle stärka dem under sina unga år inför grundskolan. De allra flesta barn gör redan detta, så det är knappast en kostsam reform. I vissa kommuner erbjuds även detta, just för barnens skull, Karlstad är en sådan kommun!
Men tänk Fredrik Reinfeldt (M) vad mycket mera som skulle kunna åstadkommas om du istället för det femte jobbskatteavdraget ökar på statsbidragen till kommuner och landsting. 15 000 000 000 svenska kronor är väldigt mycket pengar. Det skulle bara för en kommun som Karlstad innebär 150 miljoner mer årligen att använda i den kommunala verksamheten. När vi började med budgetarbetet hade vi ett utrymme på 47 mkr, hade vi haft de pengarna som du vill sänka skatten med till vårt förfogande hade vi kunnat gå med på vartenda äskande från nämnderna i kommunen. Det hade till och med blivit lite pengar över som vi kunnat använda till konkreta åtgärder för att minska barnfattigdomen i vår stad. Inslaget i TV 4 Värmland kan du se här, 1.55 min in i klippet. Vi Socialdemokrater föreslog igår i en motion att en handlingsplan för detta ska tas fram, där konkreta åtgärder i takt med att de bockas av, leder oss mot målet att inget barn i de så kallade fattiga familjerna inte ska ges goda förutsättningar till ett rikt och aktivt liv under sin uppväxt. Med de pengarna som du nu för femte gången vill sänka inkomstskatten med kunde vi istället erbjudit dessa barn en möjlighet att få åka på sommarkollo, erbjuda alla i årskurserna 9:an och åk 1 och 2 på gymnasiet ett feriearbete.
Vi skulle med 150 miljoner kronor mer i statsbidrag kunna höja bemanningen på våra vårdboenden, ge äldre med hemtjänst ökade möjligheter till att få komma ut en sommardag som den vi haft idag i Karlstad. Vi skulle kunna ge barnen med särskilda behov i skolan bättre stöd och gymnasieskolan skulle inte behöva tvingas till nedskärningar för den nya gymnasiereformen GY11 som du beslutat om att införa men inte gett kommunerna de pengar detta kräver!
Så varför är du egentligen rädd för ett nyval Fredrik Reinfeldt (M)? Gör om och gör rätt, säg att du lyssnat till folket som inte längre sover då de förfäras över konsekvenserna som krisen fått i vårt land. Alla har inte fått det bättre och vi, vi som fått det. Vi kanske är villiga att avstå en femte skattesänkning därför att vi ser hur mycket större nytta den skulle göra ute i landets kommuner och landsting. Gör det så kan du sova lite bättre om nätterna, för risken för regeringskris och ett nyval är borta. Inkomstskatterna är redan sänkta med 80 miljarder kronor det räcker nu!
Christian
Vår barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) vill inte prata om barnfattigdom. Hon tycker det är bättre att tala om föräldrar som är fattiga då. Ja men det underlättar säkert livet för de 220 000 barnen i Sverige som de facto lever i dessa ekonomiskt utsatta familjer om även du liksom övriga i regeringen inte vill se att de också finns, du som dessutom är högste ansvarige minister! Du kan tex läsa om Viking här, som inget hellre önskar sig att kunna få spela fotboll!
Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet skriver här om varför barnfattigdomen ökat i vårt land. Enkelt så kan problematiken stavas, felaktig familjepolitik och försämrade trygghetssystem. Till detta kan också läggas en misslyckad arbetsmarknadspolitik som gjort det svårare för många att återinträda på arbetsmarknaden. Regeringens devis har länge varit att sjuka, låtsas vara sjuka. Kastar vi ut dem från sjukförsäkringen så kommer de snart att börja jobba. Men hur ska vi hantera dem som är arbetslösa, men inte fanns i sjukförsäkringssystemet då, jo, de väljer vi att piska in på arbetsmarknaden genom att föreslå lägre löner, det föreslog Maud Olofsson (C). Problemet är att vare sig dessa eller andra försämringar har fungerat, de har däremot ytterligare spätt på barnfattigdomen. Människor drömmer inte om att inte ha ett jobb att gå till, de drömmer inte om att inte kunna ge sina barn de bästa förutsättningarna som finns. Och med den utgångspunkten så kan man inte piska människor till att få ett jobb, det behövs andra åtgärder.
Lena Sommestad (S) professor i ekonomisk historia, tidigare bland annat chef för Institutet för Framtidsstudier (1998-2002) och miljöminister (2002-2006), skriver i en debattartikel i GP om barnfattigdomen, läs den här!
Sveriges television rapporterar om de 400 000 barnen som inte kan åka på semester här, fastän sommarlovet är här.
Regeringen spär ytterligare på situationen genom de försämringar som nu sker i och med den nya gymnasiereformen. Varför skulle inte en elev som väljer en praktisk utbildning, senare också kanske vilja studera vidare? Till hösten ges inte de den möjligheten och därmed försämras deras chanser på arbetsmarknaden. Regeringen tycks anse att vissa i vårt land inte ska ha tillträde till vissa jobb, utan de ska vara förbehållna andra. Vem tror idag, att den som väljer gymnasieprogram, gör det i en tro och ens en egen vilja till att senare jobba med det hela livet. Ser ni inte själva vad fel det blir. Det är betydligt bättre att ge alla en bra start när de ska ut i vuxenlivet än att senare konstatera att de inte har de förutsättningar som finns senare i livet att byta yrke om de oavsett anledning behöver det.
Gör om och gör rätt och se konsekvenserna av en politik som inte lyckats. Våga lyfta på skygglapparna och våga också erkänna att allt kanske inte nu i efterhand varit så klokt. Sluta hyckla om barnfattigdomen, sluta hyckla om utförsäkringarna, sluta hyckla om Fas 3 och sluta prata om dessa ständiga jobbskatteavdrag! Det femte till en kostnad av 15 miljarder kronor, när vi redan sänkt inkomstskatterna med 80 miljarder redan via de tidigare 4 jobbskatteavdragen.
Det är självfallet så att mer resurser till det offentliga skulle innebära att klyftorna i vårt land kan minska. De fattiga barnen som fördubblats i antal skulle kunna ges helt andra förutsättningar under sin uppväxt. De med funktionsnedsättningar skulle få det lättare att etablera sig på arbetsmarknaden. Bostadslösa lättare kunna erbjudas en bostad och social utslagning och missbruk minska i vårt land. Även om det är svårare att sätta kronor och ören på vad det skulle innebära ekonomiskt i form av minskade kostnader framöver så är det en vinst för samhället att arbeta förebyggande. Prislappen för vad det innebär för en enskild människa att bli sedd och bekräftad är omöjlig att räkna ut. Men i ett samhälle där klyftorna ökar, där fattigdom sprider ut sig, missbruket ökar och yngre människor testar droger istället för alkohol, där kommer prislappen så småningom.
Ett annat Sverige är möjligt!
Christian
Aftonbladet fortsätter sin granskning av barnfattigdomen i Sverige. Det är gripande skildringar från barn, föräldrar och andra som möter och ser de barnen som inte vet om även detta sommarlov inte innebär någon annan förändring än att de får gå hemma på dagarna…
Aftonbladet skriver bland annat om elvaårige Viking, som inget hellre vill än att få spela fotboll, men det förblir enbart en dröm för det är för dyrt för hans föräldrar. Utan kompisar att leka med, spenderar han sitt sommarlov till största delen och när det finns någon kompis att leka med, berättar han att de gör hyss, man inte borde. Det är ett barns beskrivning över vad en tristess och en sommar utan hopp till förbättring leder till för honom. Liksom samma känsla av vanmakt och utan en tro om en bättre framtid för äldre unga och vuxna leder in dem på ett spår de senare i livet ångrade att de valde. Jag har sagt det förut, men kan säga det igen och igen, tills någon av de som sitter högre upp i stolarna där makten avgör ödet för alla dessa. Ett liv utan en tro om att en förändring till det bättre en dag kan komma, blir inte till ett liv någon av oss vill få.
Inte nog med att vi idag lever i ett samhälle där klyftorna ökar, där gränserna mellan de som har och de som behöver, bara blir större och större. Där socialt utsatta får det ännu svårare att klara sin vardag och sitt leverne. Där maktlöshet och frustration breder ut sig där ses effekterna i form av att alkoholdebuten sjunker i åldrarna. Där ses effekten i form av att fler väljer andra rusmetoder för att fly en vardag de inte vill leva i, eftersom det är både billigare och enklare att få tag i. I detta samhälle pratar de som redan har om hur de ska få mer på bekostnad av just denna grupp som växer. Det femte jobbskatteavdraget är viktigare än att ge även dessa människor en bättre start på en förändring av deras liv. Lena Holm, generalsekreterare i riksförbundet Majblomman, går idag ut till stark kritik mot avgifterna inom skolan. Det är ytterligare en pålaga för det växande dåliga samvete många fattiga föräldrar känner idag, då de än en gång tvingas säga nej till sina barn och det är samhället som ger dem detta dåliga samvete, genom att välja att inte se. Om Lena Holms kritik, kan du läsa här!
Barnfattigdomen finns, även om vissa förnekar det. Siffror talar sitt tydliga språk, men även om antalet barn är 220 000 eller 200 000, så är det det 200 000 för många. Ett rikt samhälle som vårt, för det är vi trots, det handlar om att fördela resurserna på ett mer rättvist och värdigt sätt. Det handlar inte om att göra dem som ”lyckats” fattiga, så att alla ska ha det dåligt. Men vad det handlar om är att de som har det väldigt bra, kanske kan avstå ett par tusenlappar om året för att ge till dem som ingen idag vill se av ministrarna i vårt lands regering.
Det som förvånar mig är, att alla föräldrar, eller åtminstone de allra flesta älskar sina barn och vill ge dem de allra bästa förutsättningarna som finns. Men varför ska det vara skillnad på egna barn och andras barn? Har inte samhället ett ansvar för att ge alla barn en god uppväxtmiljö. Inte ska väl skolan försämra denna, en skola som ska bilda och även fostra gör det i så fall på ett väldigt dåligt sätt!
Tänk om alla barn kunde få sjunga ”Den blomstertid nu kommer” med glädje i rösten och med ett hopp om ett sommarlov, de bär med sig i minnet som vuxna var det bästa sommarlovet någonsin.
Ett annat Sverige är möjligt!
Christian
Idag valde vi Socialdemokrater i Karlstad att avslöja en del av vårt budgetförslag. Det gjorde vi genom att fullfölja det valöfte vi haft om höjda löner till lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Det löftet hade vi förra året och i den budgeten som den tidigare majoriteten antog fanns medel för detta avsatt. Tyvärr valde den nya majoriteten (M+MP+KD+C+FP) att ta bort denna satsning i budgetbeslutet i december! Totalt handlar det om 27 miljoner som ska gå till detta och som barn- och ungdomsnämnden kommer att få i ökad rambudget. Det handlar främst om att öka attraktiviteten hos lärare att vilja jobba hos oss genom att säga att vi tycker de är värde en högre lön.
Det är en satsning i tiden, ingen kan väl ha missat den skolgranskning som Aftonbladet haft. Men vår satsning handlar inte bara om löner, vi vill även se att stödet till elever med särskilda behov får ökade resurser. Vi anser att det är viktigt att barn- och ungdomnsnämnden ges ökade resurser för att verkligen kunna prioritera de skolområden som har flest barn och elever i behov av detta, vi avsätter därför 10 miljoner för detta arbete i en så kallad ramökning, dvs pengarna följer med varje år och är inte en engångssatsning.
Vi väljer även att prioritera barn i så kallade riskgrupper, de somom de inte får extra stöd, riskerar att inte få sina behov tillgodosedda. Stödet riktar sig till deras familjer och inte enbart till själva barnet. För fyra år sedan startade vi i den tidigare majoriteten upp det första förskoleteamet Tummen. Den finns idag på Kronoparken och i Rud, nu vill vi även starta upp en sådan på Våxnäs. Vi avsätter därför medel till barn- och ungdomsnämnden och arbetsmarknads- och socialnämnden för detta arbete.
Vi Socialdemokrater kommer oavsett om vi är i opposition eller i styrande ställning alltid värna de mest utsatta, de med de största behoven. Även om dessa grupper kanske inte är de röststarkaste så förtjänar de att ges förutsättningarna till en bra barndom och goda uppväxtvillkor. Konsekvenserna av att välja att inte se de behoven som finns kommer ofta i form av ett ökat antal människor i utanförskap. Trots regeringen Reibnfeldst löften om att minska ”Det stora utanförskapet” så har det ökat sedan hans regering tillträdde! Att satsa på barnen och de unga i vårt samhälle kan aldrig vara fel. Även om det är omöjligt att räkna ut vad vinsterna med detta medför så vet vi ju däremot vilka konsekvenser missbruk och ökad kriminalitet får, både i mänskligt lidande men också i kostnader. Att tidigt i livet ge stöd och hjälp till barn och deras familjer innebär med all sannolikhet att fler ges bättre förutsättningar och riskerar inte att hamna i ”fel grupper”.
Budgetarbete är inte enkelt, i alla fall inte om man ska vara seriös och undvika populismens kortsiktiga politiska poäng. Utrymmet näsa år är tyvärr inte stort, inte ens för en kommun av Karlstads storlek och som växer. Det blir med andra ord omöjligt att sitta och räkna och inte fundera på hur läget skulle vara med en annan regering. Utrymmet för Karlstads del nästa år, om resultatmål ska följas, är 47 mkr att fördela ut. Om regeringen istället för att införa det femte jobbskatteavdraget, istället valt att ge pengarna till Sveriges kommuner, hade vi haft inte bara 47 miljoner utan därtill ytterligare 150 miljoner i vårt budgetarbete, tack för den hjälpen Anders Borg (M)
Det är självfallet så att mer resurser till det offentliga skulle innebära att klyftorna i vårt land kan minska. De fattiga barnen som fördubblats i antal skulle kunna ges helt andra förutsättningar under sin uppväxt. De med funktionsnedsättningar skulle få det lättare att etablera sig på arbetsmarknaden. Bostadslösa lättare kunna erbjudas en bostad och social utslagning och missbruk minska i vårt land. Även om det är svårare att sätta kronor och ören på vad det skulle innebära ekonomiskt i form av minskade kostnader framöver så är det en vinst för samhället att arbeta förebyggande. Prislappen för vad det innebär för en enskild människa att bli sedd och bekräftad är omöjlig att räkna ut. Men i ett samhälle där klyftorna ökar, där fattigdom sprider ut sig, missbruket ökar och yngre människor testar droger istället för alkohol, där kommer prislappen så småningom. Idag är det blligare för ungdomar och enklare att via internet fixa ruset i tablett- eller pulverform än att få tag på alkohol. Det och det faktum att ungdomsarbetslösheten är så hög som den är idag leder till ett ökat missbruk.
Hela vårt budgetförslag presenteras som brukligt för oppositionen den 7:e juni, så för er som är nyfikna på det, så blir det till att vänta 
Christian
Idag var jag inbjuden till årets Arenadag för att invigningstala, förmodligen en av få invigningar som oppositionen får hålla i den här mandatperioden. För er som inte vet vad Arenadagen är för något så är det en mötesplats för kommunen, sociala företag, olika typer av organisationer och intresseföreningar. Det är en dag då mångfaldsbegreppet utvecklas ytterligare och där man enas under parollen att alla kan bidra, oavsett förmåga!
Tyvärr är det många människor som idag slås ut på en arbetsmarknad som hårdnat. En arbetsmarknad som inte tar den hänsyn, den borde för de människor som av någon anledning inte kan prestera 100 %. Men sanningen är ju egentligen den att alla kan prestera 100 % av sin egen förmåga, bara de ges förutsättningarna för detta. Många är även de yngre som på grund av att de inte klarat av skolan överhuvudtaget inte ens välkomnas på den öppna arbetsmarknaden. Man kan ju i och för sig fundera på hönan och ägget. Varför klarade de inte av skolan och vad kan samhället göra för att undvika att morgondagens studenter hamnar i samma situation? Det är en viktig politisk uppgift, men det är en lika viktig uppgift att stötta dem som redan lämnat skolan med undermåliga betyg, för att dessa inte ska hamna i ett långvarigt behov av försörjningsstöd. Likväl som det är en viktig politisk uppgift att även hjälpa vuxna som av någon anledning hamnat utanför arbetsmarknaden. Här menar jag definitivt inte piskor i form av Fas 3, eller sänkta ersättningsnivåer. För dessa människor, som ofta har någon form av psykisk funktionsnedsättning hjälper det inte ett dugg, snarare drar det dem ännu längre ifrån arbetsmarknaden. Det handlar om att arbetsmarknaden måste visa större förståelse för dessa människor, men det handlar framförallt om att staten måste visa att man är villig att bidra till att göra dessa människor anställningsbara. I en marknadsekonomi kan vi knappast kräva att privata företag ska anställa människor som presterar 100 % av sin egen förmåga på samma villkor som de som presterar 100 % om man nu kan uttrycka det så. Det behövs mer resurser till olika former av stöd till de arbetsgivare som anställer dessa människor.
Bara lyckan och glädjen att ha ett jobb att gå till, en försörjning som man kan leva på ger ju friskare människor. Det skapar människor som åter kan drömma om en bättre framtid. Jag fick idag berättat för mig om vilka oerhört positiva utvecklingar flera av deltagarna i de olika sociala företag som finns, men även inom kommunens verksamhet för sammanhållen rehabilitering gjort. Det handlar om människor som till att börja med kanske dök upp en gång i veckan och när de dök upp så tog de inte kontakt med andra utan höll sig på sin kant. Genom att inte skicka hem dem som inte deltog utan acceptera och inse att det tar tid utifrån varje individs förmåga och förutsättningar,så har de människorna idag utvecklats positivt i sin sjukdom så flera av dem finns på arbetsmarknaden. Men vilken privat företagare kan göra så? Ingen, därför behövs det mera resurser till arbetsförmedlingarna för att fler ska kunna ges denna möjlighet.
Idag har tyvärr utvecklingen gått tvärtom. Samhall AB som förr var det företag som skulle anställa människor som kan arbeta 100 % av sin egen förmåga är idag ett företag som alla andra och marknadsekonomin tycker inte om den som inte kan jobba lika mycket som den som kan prestera bäst! Det blir en social utslagning som leder till bidragsberoende och fattiga familjer och därmed fattiga barn. Det blir en social utslagning om man väljer att inte se dessa människors sjukdomar utan istället väljer att kalla dem lata och genom sänkta ersättningsnivåer och utförsäkringar så ska de nog börja jobba, vänta ni bara. Det görs ett enormt arbete av många för dessa människor, men det räcker inte. Det blir heller inte bättre av att staten frånsäger sig ansvaret och tvingar över det på kommunerna som får det allt tuffare att klara den verksamhet de redan bedriver. Samtidigt inser man värdet av att försöka stötta och rehabilitera människor tillbaka men var finns hjälpen från staten. Den stat/regering vars utförsäkringar kostat Karlstad kommun 16 miljoner kronor årligen i ökade kostnader för försörjningsstöd. Det hade räckt till att starta 16 st nya sociala företag. Vi räknar med att stödet dessa behöver från kommunen under uppbyggnadsskedet är en miljon.
Det kanske vore dags att istället för det femte jobbskatteavdraget, istället satsa på att visa lite medkänsla och solidaritet även för dessa grupper och inte bara för plånboken hos oss som redan har.
Christian