Det brann i förorten igår, denna gången var det inte i Rosengård utan i Husby, men det skulle lika gärna kunna vara vilket segregerat område som helst i vårt land. Tyvärr är det inte första gången och det lär heller inte vara sista gången som frustration, ilska och sorg över en hopplös situation tar sig uttryck som detta.
Läsarbild Aftonbladet
För ett par år sedan var jag på Fröding Arena på Kronoparken, ett av de mer segregerade områden i Karlstad och hade förmånen att få se en av Fryshusets föreställningar, ”Förorten brinner”. Om Fryshuset fortfarande spelar den borde fler kommuner och givetvis även andra be dem komma och uppträda. För det finns givetvis en anledning till varför det brinner i förorten och fler borde få en insikt i varför och att svaren inte stavas hårdare straff!
Stefan Löfven (S) gick idag ut och kommenterade det inträffade och han har helt rätt! Han inleder med ”Jag vill börja med att poängtera att det naturligtvis är både oacceptabelt och meningslöst att bränna bilar och kasta sten på brandkåren”. Men sen kommer han till själva kärnan i varför det brinner. Bland annat säger han att ”Men i Husby bor fler än 12 000 människor och för deras skull måste diskussionen nu handla om hur vi får ner ungdomsarbetslösheten, hjälper alla att klara skolan och ser till att det finns tillräckligt med bostäder och en trygg miljö”.
Föreställningen ”Förorten brinner” skildrar hur det kan vara att växa upp i ett miljonprogramsområde i Sverige, där utanförskapet är stort av flera anledningar. Det kan handla om etnicitet, arbetslöshet, utbildningsbakgrund etc. Men det gemensamma var att oavsett skäl till varför man växt upp i utanförskapet så delar de det gemensamma i krossade drömmar. Det är fattiga barn som växer upp i fattiga familjer och där frustrationen över att se, att trots att deras föräldrar kämpar så räcker pengarna aldrig till. De kan inte ge till sina barn det de ser att andra kan. Detta smittar givetvis av sig på barn och till slut så är steget till ett liv i kriminalitet inte så svårt att ta för ungdomar som ändå inte upplever att samhället bryr sig, och som stegvis förs in i en tyngre kriminalitet med snabba cash.
Vi fick lyssna till skildringen av pojken som tillsammans med storasyster flydde upp på vinden i hyreshuset när pappa än en gång pucklade på mamma. Pappa hade inte alltid varit sådan, men frustrationen över sin egen otillräcklighet fick honom att ta till flaskan och då kom även aggressioner fram som inget barn ska behöva bevittna.
Hur kan en gnista få förorten att brinna, hur ser en sådan gnista ut? Ja det behövs inte mycket för ungdomar i deras situation. Ungdomar som känner sig svikna av samhället, ungdomar som utan anledning blir nekade att komma in på grund av hudfärg, ungdomar som ser att deras föräldrar trots hårt arbete inte får det bättre. Det är när hopp ersätts av hopplöshet och drömmar om en bättre framtid ersätts av förtvivlan och frustration som gnistan inte behöver vara så stor. Om ingen bryr sig varför ska man då själv bry sig. Om man inte ser eller tror att det någonsin kommer att bli bättre, ja vad spelar det då för roll. Varför då inte visa ut sin frustration över ett samhälle som vare sig lyssnar, bryr eller ens ser dem genom att skapa kaos. Se bildäcken brinna, krossa fönsterrutorna för då reagerar samhället, tyvärr oftast genom att ropa efter hårdare straff. Det som syns är symptom på något som är fel, det löses aldrig med hårdare straff, tvärtom fördjupar det problemen.
Vad som behövs är att mer resurser riktas till dessa områden. Skolor ska ges ökade resurser för att hjälpa elever i dessa områden till en bättre framtid. Samhället ska rikta mer resurser för att deras föräldrar kommer i arbete. Det kan handla om att ge dessa ungdomar feriearbeten under sommarlovet, se till att anställa ungdomar för trygghet som vi i Karlstad införde, ungdomar som rör sig bland ungdomar skapar förmodligen bättre situationer än poliser i kravallutrustning, därmed inte sagt att inte polisen också bör röra sig i områden.
Det var precis vad Stefan Löfven (S) sa idag, och det är det som också är enda framkomliga vägen om vi ska slippa se förorter brinna i framtiden. För att klyftor ökar, det skapar inte enbart en grogrund för misstro mot andra, det är också grogrunden för kriminalitet!
Christian
På UR´s hemsida kan du även se en inspelning av föreställningen här!
I media idag finns särskild fokus på en oroande utveckling i vårt land. Det handlar om hur självmorden bland de unga i samhället ökat mycket kraftigt. Att andelen unga som själv väljer att avsluta sina liv är en signal om att samhället misslyckats och att en förändring måste ske!
Jag tror säkert alla oroas över rapporten idag över antalet självmord, men är det lika enkelt att komma överens om orsakerna till varför så många fler unga väljer att avsluta sina liv? Kan man via politisk vilja skapa förutsättningarna för att fler unga ska kunna få en tro på framtiden som gör att det aldrig ska behöva gå så långt som att livet avslutas? Givetvis finns det möjligheten att satsa på psykiatrin, kuratorer och psykologer i skolan med mera. Men det måste också finnas möjligheten att få drömma om en bättre framtid, även efter att man lämnat skolan och på det området är jag rädd för att jag inte anser att regeringen levererat till den här gruppen av unga människor i vårt land.
För samtidigt som Sverige är det land där den psykiska ohälsan ökar mest bland de unga. Så är vi också det landet i EU med den högsta arbetslösheten bland unga (upp till 24 år). Att inte ges möjligheten till ett arbete påverkar givetvis. Att kanske vara en av de 12 000 som årligen lämnar skolan, utan att skolan klarat av sitt uppdrag, påverkar givetvis även det det psykiska välbefinnandet. Det finns unga som kanske på grund av detta, inte ser andra möjligheter till försörjning i framtiden än kommunens socialkontor. Det finns idag unga som växer upp i 3:e generationens bidragsfamiljer. Familjer där både föräldrar, och mor- och farföräldrar levt på försörjningsstöd, eller socialbidrag som det tidigare hette. SR rapporterar idag om att arbetslöshet och självmord kan ha ett samband.
Det finns idag i Sverige över 400 unga i Fas3, det i sig kanske inte är en summa som låter så mycket, men den växer snabbt. Den har växt med 68 fler unga på ett år (AF V.19). En arbetsmarknadsåtgärd som inte erbjuder mycket hopp om en bättre framtid för många av dem som befinner sig i den. Det är ett kapitalt misslyckande av samhället att unga överhuvudtaget befinner sig i denna aktivering.
Enligt en rapport som nationalekonomen Ingvar Nilsson publicerade i hösten 2012 så finns idag i Sverige 90 000 unga människor 20-25 år som under ett års tid inte vare sig arbetat eller varit i utbildning (Ungdomsstyrelsen). Det är 14 %, i vissa utanförskapsområden är det upp till 38 % av de unga som vare sig studerar eller arbetar. Det handlar om en hel generation unga människor som lämnas därhän. Orsakerna till varför vissa hamnar/befinner sig där är olika. Det kan handla om etnicitet, arbetslöshet, utbildningsbakgrund etc. Men det gemensamma var att oavsett skäl till varför man växt upp i utanförskapet så delar de det gemensamma i krossade drömmar. Jag tvivlar på om ett femte jobbskatteavdrag är vad dessa önskar. Låt mig även tvivla på om den sänkta restaurangmomsen gav dessa unga människor någon bild av en ljusare framtid. Och låt mig även tvivla på om sänkningen av arbetsgivaravgiften gav dem något arbete. Vad de däremot förmodligen haft större hjälp av, det är ökade resurser till skolan, det är ökade resurser till socialförvaltningen, som därmed kunnat stöttat dem i form av olika verksamheter som gör nytta, exempelvis Horisont i Karlstad.
Det finns resurser i vårt land, för vi är inget fattigt land, tvärtom. Det finns miljarder att använda, problemet är bara att regeringen använt dem till annat. Sådant som inte skapat vare sig värst många nya jobb och därmed ej heller möjligheten till drömmen om en bättre framtid. Men det är klart, när vi Socialdemokrater oroas över utvecklingen i vårt land och att allt fler lämnas efter. Ja då svarar statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”………
Vi Socialdemokrater beslutade under vår 37:e kongress om flera viktiga förändringar i vårt samhälle. Mer om detta kan du läsa här!
I Sverige är idag nära 400 000 människor arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under Moderaternas tid vid makten och Sverige har nu högre arbetslöshet än de flesta jämförbara länder.
Socialdemokraternas viktigaste prioritering är att skapa fler jobb. Det är avgörande för att vi ska ha råd med välfärden i framtiden och det leder till ekonomisk frihet och personlig utveckling för var och en av oss. Därför går skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.
Christian
”Orättvisorna bor i bostadspolitiken!” är rubriken på en krönika som Daniel Swedin skriver idag i Aftonbladet, den kan du läsa här! Krönikan handlar om det stora behov av upprustning bostäderna i våra mångmiljonområden är i så starkt behov av.
När den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde sig för att bygga bort bostadsbristen. Misären i ohygieniska bostäder och trångboddheten och satte som mål att en miljon bostäder skulle byggas för att förbättra bostadsstandarden i vårt land, så andades det framtidstro och optimism. Människor kunde flytta in i bostäder med rinnande vatten, både varmt och kallt och även med WC, något som inte alla hade tillgång till innan. En äldre partikamrat till mig berättade hur det var att växa upp, med ett dass på innergården att gå till och endast kallvatten som rann ur kranen när man vred på den. För alla dessa som då levde i vårt land var miljonprogrammet en framtidssaga utan dess like.
Idag har framtidssagan däremot fått en annan bild, en bild som symboliserar ett annat Sverige, än den tron på framtiden vi hade på 60- och 70- talen. Flera av miljonområdena är i stort behov av upprustning och med dagens lagstiftning så ska den betalas av hyresgästerna. Man kan fråga sig om detta inte ytterligare kommer att förstärka klyftorna i samhället, eller kanske till och med driva ut människor från dessa områden, till otrygga bostadsvillkor, då de inte kommer att ha råd med hyran efter renoveringen?
Frågan som bör ställas är om det inte är ett samhälleligt ansvar att ta ansvar för våra miljonområden. Att gemensamt investera i en upprustning av dessa. Både för miljön, men också för tillväxtens skull. Vi kan både energieffektivisera samtidigt som vi vet att nya jobb skapas inom byggsektorn. Sverige är inget fattigt land, vi har råd med stora investeringar i struktur i tider med hög arbetslöshet och därmed uppnår vi även flera mål!
Det är betydligt bättre prioriteringar för att både minska klyftor och utanförskap, men även minska de höga arbetslösheten i vårt land. Under vår kongress, ställde partikongressen sig bland annat bakom att:
Varför slänga ut skattepengar på verkningslösa reformer, när det finns reformer som faktiskt gör en skillnad?
Daniel Swedin avslutar sin krönika med:
Stefan Attefall borde boka ett möte med sin chef Anders Borg och diskutera om det inte är dags att se över om inte rot-systemets pengar bör riktas dit där de verkligen behövs – till de 650 000 lägenheter som behöver renoveras.
Ansvarig minister hänvisar till höjningen av bostadsbidraget, vilket är ett direkt hån, som om den på något sätt skulle kompensera höjningen av hyran för en nödvändig renovering!
Christian
Idag skriver Oision Cantwell i Aftonbladet om hur vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vill se hårdare tag gentemot ungdomsbrottslingar. Det är tyvärr inte första gången som moderata företrädare förespråkar en hårdare linje, istället för att faktiskt ställa sig frågan, varför finns det unga kriminella?
Grogrunden till kriminalitet finns att finnas i ökade klyftor, och är det någon som är ansvarig för detta så är det just vår statsminister! Att senare komma och kräva hårdare tag gentemot kriminaliteten utan att reflektera varför den finns är inte rätt väg att gå.
Inga unga drömmer om ett liv i det så kallade utanförskapet, inte heller tror jag unga, drömmer om ett liv som kriminell. Däremot kan det mycket väl vara så att unga människor som känner sig svikna av samhället, inte heller anser sig vara bundna av dess lagar.
Allt fler unga lämnar skolan utan fullvärdiga betyg för att skolan inte klarade sitt uppdrag. Ännu fler unga befinner sig i arbetslösheten, därför att samhället inte förmått att hjälpa dem ut på arbetsmarknaden. De hänvisas till bidragsstöd och i vissa fall, även meningslösa aktiviteter. De förpassas till att bli en stolpe i statistiken.
När hoppet falnar om att kunna ta sig ur det liv de lever, det liv de tvingats leva i. När de ser att de riskerar att leva det liv, deras föräldrar levt i, hela deras liv. Ja då kanske steget till snabba cash, inte är så långt att ta. Vi har idag unga, som är tredje generationens bidragstagare i sin familj. Där normen är att ens föräldrar lever på bidrag, att inte kunna ge det de vill till sina barn och att orsaken till detta, mycket ofta är ett efternamn eller en hudfärg, eller helt enkelt att skolan inte klarade sitt uppdrag. Ja varför ska man då känna solidaritet med övriga i samhället.
Om man upplever sig som sviken av samhället, oavsett skäl, varför ska man då inte själv svika samhällets lagar och söka lycka någon annan stans. Skaffa sig en möjlighet att ge sig själv, nära och kära, det de aldrig själva kunde få av sina föräldrar?
Det är genom att inse att kriminaliteten frodas i samhällen där klyftor ökar som man också inser att den förda politiken inte är den rätta politiken. Om samhället sätter in insatser för att minska utanförskapet, ge människor de rätta verktygen för att stärka sina chanser till ett jobb som grogrunden minskar. Det är genom att säkerställa att skolan ska klara sitt uppdrag som klyftor minskar. Det är även genom att se till att efternamn och hudfärg inte ska spela någon roll, som vi bygger Sverige starkare och får en minskad kriminalitet.
Det är däremot, definitivt ingen lösning att fortsätta på den utslagna vägen och ytterligare öka klyftor och lämna människor därhän som kriminalitet minskar. Att kräva hårdare straff för unga, visar tyvärr med all tydlighet att Fredrik Reinfeldt (M) istället för att ta itu med problemen, väljer att fjärma sig från den verklighet han själv är medskyldig till att ha skapat!
I Sverige är idag nära 400 000 människor arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under Moderaternas tid vid makten och Sverige har nu högre arbetslöshet än de flesta jämförbara länder.
Socialdemokraternas viktigaste prioritering är att skapa fler jobb. Det är avgörande för att vi ska ha råd med välfärden i framtiden och det leder till ekonomisk frihet och personlig utveckling för var och en av oss. Därför går skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.
Christian
Blev igår tillfrågad från en bekant, tillika SSU:are om jag inte kunde hjälpa till med hens debattartikel om rasism och fördomar. Självklart svarade jag. SSU är både vår framtid och vår samtid. Samtidigt gav det mig en möjlighet att reflektera över rasismen i vårt samhälle och varför dessa fördomsfulla sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna trots det som skett, med den ena skandalen efter den andra..
Rasism har sin grund i fördomar människor emellan och om människor. Det är under ytan som fördomarna gror. Det kan handla om både dig och mig, för jag tror, vi alla bär på olika former av just fördomar. Om inte dessa fördomar hanteras, då utvecklas de också till ytterligheter som rasism och annat otyg. Kollar man upp just ordet rasism i Wikipedia så lär man sig att det handlar om att man ser nedslående på någon annan medmänniska, just på grund av huden på skinnet. Men rasism och fördomar kan lika gärna handla om att man ser med misstanke på någon annan medmänniska, på grund av vilka högtider de firar. Som om världen skulle bli mindre bra för det!
Slaveriet under flera hundra år, berättigade man just genom att påtala skillnaden mellan olika hudfärgers möjligheter till att lära sig något. För de ”svarta” var det en möjlighet att slava under vita, och inte ett förtryck, för de visste inget annat och kunde heller inte lära sig något utöver det. Undrar vad de skulle ha sagt om de visste att själva grunden för de människor vi idag är, uppstod i just det ”svarta” Afrika. Förmodligen skulle väl dem som sagt det blivit brända på bål. Just det påfundet att bränna andra människor som tycker annorlunda, det har tycks varit förbehållit oss ”vita”, inget vidare bra betyg där alltså!
Men till saken, även om jag tycker om att gå utanför boxen, som det heter, om man är inne, eller om det var ute kanske. Varför röstar eller vill medborgare rösta på ett parti som sverigedemokraterna. Gör de det, därför att de tror att partiet bär på lösningarna på problemen vi idag ser och därför att just det partiet har lösningen på morgondagens utmaningar? Knappast, de gör det, eftersom de gärna ser att någon annan bär skulden för det liv de idag lever inte är det liv, de skulle vilja leva. De gör det, därför att det är enklare att skylla på någon annan! Vore det inte bättre att se att den politik som regeringen idag för, den leder inte till fler jobb. Den politiken som förs idag, den slår ut människor från arbetsmarknaden, oavsett hudfärg. Stora summor skattepengar används till meningslösa reformer, just därför att en borgerlig regering har bestämt att så ska det vara. Trots erfarenheter från andra länder..
Detta och mycket annat, spär på de fördomar som finns i vårt samhälle av idag, och det bär regeringen Reinfeldt ett stort ansvar för…..
Christian
Har än en gång läst handlingar som rör nämndens enskilda ärenden. I vissa, tyvärr, få fall, så är det med glädje. Men tyvärr så berör de flesta av ärendena en sida av samhället som alltför få ser. Det kanske är för att man inte vill se, eller så är det för att man inte ser sambanden i samhällspolitiken helt enkelt!
På relativt kort tid, har flera unga människor valt att avsluta sitt liv i vår stad genom överdoser och frågan jag ställer mig är varför? Det handlar inte om ungdomar i familjer som befinner sig i det som en del vill kalla i ”utanförskapet”. Det handlar om unga människor som utan hopp och tro om en framtid för dem själva missbrukar för det är enda sättet för dem att leva i en annan värld än den de lever i!
Härom veckan tog en ung man genom en överdos livet av sig. Dagen innan hade han varit i kontakt med förvaltningen. Redogjort för vilka preparat han tog och sade sig vilja sluta. Det gjorde det omöjligt för oss att omhänderta honom. Dagen efter besöket tog han en blandning som var det sista han gjorde. Det kan låta kallt, cyniskt och hårt, men för att citera en av våra chefer, ”vi kan inte ta ett LVM på förhand!” Men smärtan i familjen som nyligen mist sin son på grund av missbruk blir inte mindre för det. Den blir heller inte mindre av att det var andra sonen i familjen som dog av samma skäl…
Vad är då problemet?
Problemet består, enligt mig i att samhället idag, Sverige idag inte förmår att ge unga människor hopp och tro om en bättre tillvaro. Det finns inga människor som drömmer om att knarka, missbruka eller vara arbetslösa som unga. Det handlar i grunden om ur vi väljer att prioritera våra gemensamma resurser. Till vilka och för vem ska de användas. Är det till stora skattesänkningar, eller är det för att inkludera så många som möjligt i det samhället vi alla tillhör. Det samhället våra barn växer upp i och som vi som vuxna vill leva i och som äldre vill vårdas i.
Vi måste få till stånd en attitydförändring som innebär att vi måste se mera till helheten. Till att alla kan vara med och bidra och påverka. Alla kan det till hundra procent av sin egen förmåga. Idag lämnas alltför många efter för att de inte ”platsar” i det som de styrande har ställt upp som norm i samhället! Alla dem som regeringen Reinfeldt har klassat som dem i utanförskapet har växt under hans regering. Klyftorna ökar och med dem även fördomar mot andra. Det är inte en utveckling som gynnar samhället och därmed inte heller oss som är samhället!
Tänk om fler bara kunde inse och se att vi alla är samhället, det borde inte finnas ett vi och dom!
Christian
Precis avslutat läsandet av enskilda handlingar till nämndens arbetsutskott och än en gång frågar jag mig om det finns tuffare uppdrag än att sitta i en socialnämnd. Visst var det tufft med strukturomvandlingar inom landstinget. Varje vårdcentral och sjukhus betydde liv eller död för en stad, även om det bara handlade om några mil längre resa. Aldrig reflekterade de över det faktum att väldigt många människor alltid har haft och kommer att ha betydligt längre resa till ett akutsjukhus än dem i Säffle och Kristinehamn som miste sitt, under den tiden jag var med och fattade beslut om det. Protesterna var många och de som protesterade desto fler, de samlades i kampen för något de hade, något de riskerade att mista, men tänkte sällan på vad de annars skulle mist om vi inte gjort de förändringar vi gjorde!
Under min tid som ordförande i vård- och omsorgsnämnden i Karlstad förra mandatperioden tvingades jag också att genomföra besparingar. Detta för att regeringen i de svåra tiderna som inträffade, prioriterade skattesänkningar före stöd till kommuner och landsting. Men tack vare en bra verksamhet och personal, skapades också möjligheterna och förutsättningarna till reformer. Vi satsade på anhörigstödet, skapade Trygghetsboenden. Byggde nytt vårdboende och stärkte vår personals professionalitet genom att införa arbetskläder! Det fanns även pengar över till att skapa guldkant i tillvaron för både personal och för dem vi är till för.
Nu är vi mit uppe i budgettider i Karlstad. Önskemål är som alltid betydligt fler än någon politikers möjlighet att leva upp till och leverera. Det är då och nu som det handlar om prioriteringar. Visst vore det väl kul med tak över Tingvalla, men till vilken kostnad då? Den beryktade Solsidan är ju också roligt att prata och satsa på. Liksom det är att initiera utmaningsrätt, fastän vi vet att det kostar stora summor pengar, som inte gynnar medborgarna utan enbart enskilda näringsidkare. Till vilket pris är vi villiga att gå, enbart för att klättra i en rankinglista egentligen? Var det därför väljarna valde att lägga sin röst på oss?
Men tillbaka till min jour som jag har denna helg och till alla dem som samhället, politiken och medborgarna inte alltid ser. Kanske vill de inte se dem, eller så ser man helt enkelt inte problemet för att man inte vill se det. För det handlar om en baksida som ibland är så grym och fruktansvärd så man helst av allt hellre blundar!
Det handlar om barn som tvingas vara förälder åt sin egen mamma eller pappa. Det handlar om barn som utnyttjas, fysiskt och psykiskt av föräldrar som aldrig borde blivit just föräldrar. Men det handlar även om barn som utnyttjas, barn som aldrig ges rätten att vara barn och få en barndom att växa upp i. Det handlar om barn där en skola med för lite resurser ser problematiken, men förmår inte att stötta, för resurserna saknas! Regeringen med Major Björklund i spetsen kan prata sig varm om dessa barn och allt bra de vill göra för dem. Det handlar om en minister som heter Maria Larsson som säger att hon vill hjälpa dessa barn. Men i praktiken för de en politik som bara ger nya pålagor till kommunerna, men aldrig extra resurser. De nya pålagorna dränerar skolan från de resurserna de annars kunde satsat på dessa barn!
Det handlar om barn, som beskriver att de inte vill möta sina föräldrar, för de hade det inte bra hemma. De fick stryk, och de såg att föräldrarna bråkade. Det märktes att det var tufft hemma, sa en ung människa, läste jag. Det var bättre innan mamma blev utförsäkrad, då hade vi i alla fall råd med det nödvändigaste, sen blev det bara värre och värre. ”Jag älskar min mamma”, berättade en ung människa, men jag orkar inte att leva med henne längre, det är för jobbigt. Jag är ju bara 14, jag vill, kan och ska inte behöva ta ett sådant ansvar. De får ni ta, sade han!
Om det finns någon i detta land som inte tror att trafficking existerar i hela landet, ni har fel, den finns. Den finns även i en mellan stor stad som Karlstad. Det handlar om döttrar som säljs av fäder, den handlar om unga tjejer, svenska tjejer som säljer sig själva för att de mår dåligt, och söker något för att bekräfta så de kan må ännu sämre. Det handlar om unga tjejer som växt upp med tilliten till en vuxen, som sedan svikit dem genom att förgripa sig på dem.
Det finns hur mycket forskning som helst som pekar på att utvecklingen i vårt land går fel. 10 % av dagens barn lämnar skolan utan behörighet att söka vidare till gymnasieskolan. 25 % av dagens unga är arbetslösa. Hundratusentals står utanför de gemensamma trygghetssystemen och tvingas leva i fattigdom. Barnfattigdomen har mer än fördubblats och den enda lösningen regeringen har är att sänka skatterna ännu mer. Som om de inte redan sänkts och vilket resultat har det givit!
Christian
Igår skrev ett antal moderater tillsammans med generalsekreteraren för BRIS i Värmlands Folkblad om vilket misslyckande det är för samhället att inte se alla de barn som far illa. Den artikeln kan du läsa här!
Det var en artikel som upprörd mig och flera andra. Inte för att den inte var bra skriven, för det var den, men det som gjorde mig upprörd var att undertecknarna, tre moderata nämndordföranden inte överhuvudtaget vill kännas vid att den politik de för, de facto har lett till att fler barn faktiskt far illa idag. Då rimmar det väldigt falskt att komma med moderat pamflettpolitik och säga sig vilja göra gott, när de i den praktiska handlingen gör tvärt emot!
Jag, kan liksom de flesta bli upprörd över många frågor i dagens samhälle. Men det finns få saker som gör mig riktigt upprörd eller till och med rent sagt ut förbannad, som när högern ska idka välgörenhet gentemot dem de raserat samhällets trygghetssystem för och inte förstår varför andra blir upprörda över deras utspel. Kom inte här och påstå att missbruk inte ökar när klyftorna i samhället ökar. Kom inte här och påstå att barnen som växer upp i fattiga familinteckning som mer än fördubblats sedan regeringen Reinfeldts tillträde inte är en direkt konsekvens av er politik, där sjuka, arbetslösa och ensamstående mödrar fått stå tillbaka och betala priset för era skattesänkningar som gett er och mig så mycket mer i plånboken!
Att ni alltid varit ett parti för de besuttna, ett parti som alltid värnat skattesänkningar för fåtalet, framöver välfärd för det gemensamma. Det är inget nytt och det förvånar ingen.Men stå då för det och bli inte förvånade och låtsas inte bli indignerad och ovetandes om varför kritik kommer när ni ska idka välgärning mdekaler dem som ni raserat välfärden för!
Jag vill inte se att samhällets välfärdspolitik för alla, ska ersättas av välgörenhet från dem som vill köpa sig ett rent samvete när de ser konsekvensernà av politiken de för. Det är hyckleri och inget annat!
Christian
I dag publiceras Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport, ”Barnfattigdomen i Sverige 2012”. Den visar att allt fler barn i Sverige växer upp i fattigdom. 248 000 barn, eller 13 procent, lever i familjer som antingen har en låg inkomststandard enligt SCB:s definition, eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler barn än i förra årets rapport.
Man skulle ju faktiskt kunna tro att detta är en utveckling som för de flesta politiskt aktiva visar att något är fel i den politik som förs! Men inte, vår statsminister Fredrik Reinfeldt (M) underkänner rapporten eftersom den är vänsterdriven! Hur tänkte du när du uttalade dessa ord herr minister? Är Rädda Barnen en organisation på vänsterkant? Men, låt oss ta dig på orden och mot all förmodan hävda att organisationen är vänstervriden. Blir andelen barn i fattigdom färre av det. Det är ju konkreta siffror. Det är samma beräkningsmodell som använts länge och utvecklingen talar sitt tydliga språk. När frågan om barnfattigdom diskuteras, så försöker ofta moderata företrädare hävda att det inte existerar någon fattigdom i vårt land. De gör det då utifrån FNn´s definition av absolut fattigdom, ett begrepp som är totalt irrelevant för de barn som växer upp i Sverige. Att relatera deras uppväxtförhållanden med barn som växer upp i de så kallade utvecklingsländerna är inte bara ett sätt att inte vilja se dem, det är också direkt fruktansvärt arrogant!
Flera människor beskriver idag hur de möter dessa barn som Fredrik Reinfeldt inte vill se. Skolsköterska Ann Wahlberg i Hässelby utanför Stockholm beskriver här hur hon möter allt fler barn vars föräldrar inte har råd att köpa kläder eller mediciner till sina barn. Hon säger bland annat, ” Häromdagen hade jag ett barn med koncentrationssvårigheter. Barnet tog inte medicinen varje dag. ”Nej, vi har inte haft råd nu därför att vi måste köpa mat.”
Eller tonåringen som själv beskriver det så här. ”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Folk kan tycka att det är konstigt om man säger att man vill göra en massa saker och sedan inte gör någonting. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar.”
Efter att rapporten presenterats förra året skrev Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör om Högerns rädsla för fattiga barn. Hon skrev då bland annat.
Rapporten visar också att det är försämrad familjepolitik och försämrade trygghetssystem som ligger bakom ökningen.
Högerns svar: en bön, eller ett mantra. Det finns bara en Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är hans profet (eller om det möjligen är tvärtom). Här ska inte komma några fattiga barn i vägen för den enda vägens politik. Så om vi låtsas att de inte finns, eller som att ökad barnfattigdom inte får några konsekvenser kanske problemet försvinner.
Högern är rädd för fattiga barn, eftersom deras människosyn inte tillåter att de finns.
Deras idé är att högre inkomstskillnader ska göra att slöa och improduktiva människor anstränger sig mer. Strunt samma att teorin inte verkar stämma. De jobb som finns kan de långtidsarbetslösa inte få, eftersom de har fel kvalifikationer. Utförsäkrade tar sig inte i kragen eftersom de är för sjuka. Och antalet fattiga barn ökar, eftersom fler föräldrar blir fattigare med regeringens politik.
Dessa orden är lika sanna idag, men med tillägget att nu avfärdar landets statsminister rapporten från Rädda Barnen och därmed de barn som tvingas växa upp som fattiga eftersom han tycker Rädda Barnen är vänstervridet!
Det är skamligt att avfärda det faktum att fattigdom existerar i vårt land på sådant sätt! När ska regeringen inse att vi bygger Sverige starkare tillsammans. Att alla vi som bor och lever här faktiskt tjänar på att alla ges goda uppväxtvillkor, då det påverkar även skolgången och vilka möjligheter man får som vuxen i samhället. När slutade du Fredrik Reinfeldt att tala om utanförskapet egentligen, var det när du insåg på din kammare att din politik inte alls gett de resultat du velat se. Men istället för att acceptera och inse detta faktum så väljer du att inte se och fortsätter på den enda vägen!
Det japanska ordspråket ”jag hör inte, jag ser inte och jag säger inget” Stämmer inte alls in på dig, däremot stämmer den västerländska tolkningen av detta väldigt väl in i alla fall när det gäller att inte höra och att inte se!
Gör om och gör rätt och se konsekvenserna av en politik som inte lyckats. Våga lyfta på skygglapparna och våga också erkänna att allt kanske inte nu i efterhand varit så klokt. Sluta hyckla om barnfattigdomen.
Christian
Idag deltog jag i en paneldiskussion tillsammans med Berit Högman och Göran Greider. Det var ett hastigt inhopp då vår ordförande blivit sjuk och resultatet kanske blev därefter också, inte vet jag?
Nu i efterhand så väcks frågorna om man verkligen fick ut det budskap man ville få ut och svaret är förmodligen nej. Det är alltid enklare att vara efterklok och bedöma sina insatser efter om man varit en åskådare och lyssnat på sig själv.
Det som jag ville få ut, men som jag inte tror jag fick ut, genom min insatts är alla de tappade själar som dagens politik medverkat till.
En av fem unga i Sverige lämnar gymnasiet utan fullvärdiga betyg. Vi ser idag bidragsberoendet gå i arv i tredje generationen. Om barn växer upp i familjer där det normala är att mamma och pappa går hemma på dagarna, hur påverkar det dessa barn? Om skolan inte ges verktygen för att hjälpa dessa barn, vilken möjlighet ser de då i en tro om en bättre framtid för dem själva?
När man upplever att samhället sviker, när resurser till det gemensamma alltmer individualiseras och likriktar de unga som om de alla vore stöpta i samma form, vad blir då resultatet?
I höstas var jag på en teaterföreställning som hette ”Förorten brinner”, den handlade just om alla de unga i det så kallade utanförskapet som regeringen så totalt misslyckats med att hantera. Den handlade om tappade själar, utan hopp, och utan tro på framtiden. När samhället inte längre bryr sig om mig, varför ska jag då bry mig om samhällets regler?
Att tro att hårdare tag skulle hjälpa dessa ungdomar är naivitet och okunskap från dem som har makten, inget annat! Att tro att hårdare straff skulle få dessa unga att avstå från möjligheten till ett bättre liv, är en blind tro på vad kriminaliteten grundar sig på!
Vill vi ha ett samhälle för alla, så grundar det sig på tanken att alla vill vara med och bidra, och då måste samhället också bidra med resurser för att stötta, inte för att stjälpa. Idag handlar inte regeringens politik om att stötta, utan enbart om att straffa dem som inte håller måttet!
Vi ser att utanförskapet har ökat, ungdomsarbetslösheten cementerats på rekordnivåer, och en fördubblad barnfattigdom! Kanske är den förda regeringspolitiken inte rätt väg ändå!
Ett annat Sverige är möjligt!
Christian